Sommaren är i antågande och med den alla festliga arrangemang runt om i Göteborg. En större militär övning på Hisingen går mot sitt slut, samtidigt som ett något vagt och anonymt musikevenemang kallat Kajpartaj, äger rum på Eriksbergskajen. Det stora dragplåstret är den gamle organisten och kvarlevan Manfred Mann. Kvällen innan huvudattraktionen gör stockholmarna, och ex-norrköpingsborna, i HONEYCAVE en lyckad spelning på partajet inför en publik bestående av lika delar barnfamiljer och män i gröna uniformer. Dagen efter får Groove en liten pratstund med bandet över en kopp kaffe i solskenet.

Musikaliskt befinner sig Honeycave nånstans i närheten av Souls (för övriga referenser, se Tre Vise), men någon i bandet tycker att de egentligen håller på med 80-talsretro — något som Maria Enzell, den karismatiska sångerskan i bandet, absolut inte kan hålla med om.
— Det är lite svårt att klassificera oss. Alla säger ju att de gör något originellt, så det vill vi ju inte säga, men sen har vi upptäckt att andra också tycker att musiken är svår att beskriva. Det är klart att vår musik kommer nånstans ifrån, vi har ju alla våra musikaliska referenser, även om vi inte gillar att referera till några speciella plattor. Vi har väldigt olika musikintressen, men det finns alltid några gemensamma nämnare.

Fula tänder…

De olika bandmedlemmarna hade spelat i diverse band i några år innan de strålade samman i huvudstaden och bestämde sig för att spela pop. Pixies och Breeders hade de alla lyssnat på, och just den typen av ”spretig slammermusik” med väldigt tydliga melodier var en stor inspirationskälla. Efter två uppmärksammade demokassetter började skivbolagen höra av sig, och till slut bestämde sig bandet för att skriva på för Mega Records. Ett album, ”Come Now”, har nyligen sett dagens ljus, singeln ”Beautiful Boy With Ugly Teeth” spelas flitigt i radio och TV, och frågorna om det tills nu ganska okända bandet hopar sig. Man vill ju till exempel veta vem den vackre pojken med de fula tänderna egentligen är. Det visar sig emellertid att det inte är någon speciell person.
— Vem han är… det beror ju på vem det är som frågar… Nej, skämt åsido. Det finns ingen riktig skönhet om det inte finns nånting som inte riktigt stämmer. Att vara helt perfekt är ingen skönhet i sig. Den låten är egentligen rätt surrealistisk, det är en stämning kan man säga. Till skillnad från låten ”Shag”, som är väldigt direkt och självklar. Andra texter är mer bisarra och surrealistiska. Men, tillägger hon, shag kan ju betyda rulltobak också…
”Beautiful Boy…” är den poppigaste och mest tillgängliga låten på plattan, och när de nu fått en hit med just den låten ligger det nära till hands att tro att de är jättetrötta på den, och att den egentligen inte ’är Honeycave’. Men så är det inte alls försäkrar hela bandet med en mun. De har tvärtom svårt att tro att en sån låt spelas på radion — den är ju så kort! Å andra sidan fick ju Blur en hit med korta ”Song 2”, så man kanske kan ana en trend. Dagens radiolyssnare kanske har mindre tålamod än gårdagens.
— Utbudet i radio (läs P3) är mycket bättre idag än för fem år sedan, även om britterna ligger mycket längre fram. Innan spelades ingenting intressant före klockan sju, allt var så likriktat. Nu kan nästan vad som helst dyka upp när som helst. Prodigy spelas vid sidan av ”Beautiful Boy…” i morgonprogrammen. Det är visserligen välbekanta överraskningar, men det verkar som att det som var underground har blivit gångbart. Det finns också ett stort intresse internationellt för ny svensk musik.

’Detta är Honeycave’

Att vissa skivbolagspampar går och väntar på ett nytt Ebba eller en ny Lundell förstår Maria inte alls.
— Dom finns ju där, och dom kommer att finnas där om trettio år!
Hur går det då till när Honeycave skriver sina låtar, och vad har de för förebilder? Bland de nutida svenska artisterna nämner de bob hund och Di Leva som några av favoriterna, och Maria poängterar återigen att det inte är referenserna som räknas, utan känslan. Utan att riktigt veta vad de söker efter i sina låtar, så brukar alla i bandet känna att ’nu är det Honeycave, så här får det bli’. Materialet på ”Come Now” är väldigt varierat. Det som håller ihop är stämningarna — som bandet säger sig härleda från artister som NiCk Cave och P J Harvey.
I sommar kommer de att lanseras med plattan både i Sverige och utomlands, och eventuellt dyker de också upp på någon festival. Men Honeycave är inga direkta festivalälskare, och några minnen har de inte att berätta. Man minns aldrig sånt där. Förutom att det visst en gång var någon som höll på att bli av med en bröstvårta. Och man försöker hela tiden planka sig in backstage, man blir utkastad, man går vilse i Roskilde osv, osv. Maria bor gärna ute i vildmarken — på en öde ö. På festivaler är det bara massor av folk och en oerhörd misär. Som boskap på väg till slakt.
Honeycave tycker också att det behövs profeter och sanningssägare, men de vill inte själva säga att de är tillräckligt bra för den rollen. Ett sista ord till läsarna vill de dock bjuda på:
— Vi hörs!