Strindbergs, ett av Sveriges alla rockband, ett i mängden. Men ändå ett band som personifierar den svenska rockmusiken i total utlevelse och enorma glädjeyttringar.
Strindbergs, tre gossar som springer av och an på scen. Ibland hoppar en av dem upp på en bastrumma eller en stärkare.
”Friheten och jag” sjunger han och gestikulerar ivrigt. Röda, gröna eller kanske lila sjalar hör även det till bilden.
De fladdrar vackert mot korp-svart ”rockers” hår… ”Friheten och jag dansar ganska illa men hatar riktigt bra…”

Strindbergs, några halvkändisar som gapar och skriker och får tvåhundra avdankade gamla punkare att dansa sig svettiga. Och mig att ta pendeltåget till Ultrahuset i Handen — sju år efter punken!

HUR ÄR DETTA MÖJLIGT?

Strindbergs, ja det är helt enkelt bandet som får svetten att drypa på vilket djävla hak som helst. De är grabbarna som får fanatikerna att döda för ett vattenglas. Det är rockmusik — enorma känslor, hetta och svett.
Deras naturliga spelställe är beläget i puben Tre Backars källare. Ritz ger man inte mycket för.
— Jag går inte till frisören innan jag går ned till Tre Backar och spelar. Det finns ju dom som gör det. Då känns det inte sådär jätteärligt, säger Johan Johansson, gitarrist i Strindbergs.
Å andra sidan är Strindbergs bandet som i sin barndom sjöng ”Kvasibarn se de intelligenta pratar dikt i baren”. Nu ser vi även dem allt oftare glida omkring på Ritz. Det är stället som alla hatar men ändå måste gå till. Mer högaktuellt idag vore kanske… Kvasibarn se de intelligenta pratar Ritz i baren. Men vad säger bandet om Spelningar på Ritz och andra ställen?
— Spelar vi på Ritz så måste det låta bra. Folk måste bli nöjda. Men det är inte vårt naturliga ställe att spela på. Jag menar att då måste man greja till en verkligt bra spelning, säger Johan.
Janne Borgh, basisten menar å sin sida att Strindbergs spelat på ställen som andra band inte tar i tång med. Jag förmodar att han menar Ultra i Handen. Där har bandet haft några av sina mer svettiga spelningar.

TOTAL UTLEVELSE GER SVETT

STRINDBERGS med sin raka rockmusik ger ett ärligt intryck. Det kan säkert alla utom rockskribenterna på Schlager intyga. Bandet tycks resonera som så, att när det nu ändå skall skrivas texter — varför inte skriva OM något vettigt? Strofer som ”Ge mig ett samhälle som ser med öppna ögon på vad som sker” och ”Ge mig en flaska vin och en tripp till Halloween”, vittnar om ett brett samhällsengagemang. Fast det vill man inte riktigt kännas vid. Janne menar att man har ju sin bakgrund — sina proletära rötter.
Det är äkta svensk rockmusik med ärliga texter som gör Strindbergs till ett BAND! Det är ett rockband som föddes ur den självständiga rockmusik rörelsen, som i sin tur mognat fram ur punken.
Varför håller man då på och flänger runt på alla möjliga och omöjliga ställen?
— Vi vill ha lite skoj och samtidigt roa andra, säger Johan.
Kanske är det också frågan om att göra något vettigt av sin tid, Janne;
— Det viktiga är känslan, bra texter och att allt klaffar. NU har vi kommit så långt att vi blir irriterade om något inte stämmer. Med texterna vill vi väcka folk till insikt — tänka själva.
Direkt politiska vill Strindbergs alltså inte vara, förutom då att Janne basist vet var han har sina rötter. Visst är det fint att väcka folk. Men sedan behövs politisk handling. Strindbergs är dock bandet som skriver samhällskritiska texter och i stort sett är nöjda med hur de har det. De har ställt upp ideellt på vissa festivaler. Bl a den som syndikalisterna anordnade på Långholmen i Somras. De spelade inte precis för att de stöder SAC helhjärtat. Johan säger:
— SAC är flumidioter som inte klarar av att fixa en festival ens. Det fanns inget schysst PA (sånganläggning) eller en vettig scen. Trots att det var femtio pers där som kallade sig själva arrangörer. SAC är några som jag bra gärna skulle vilja ge ett nackskott. Det enda som de kan är att gapa och skrika. Vi ställde ju upp gratis. Jag tycker att man skall rösta, säger Johan gitarrist.

Döm själva — är Strindbergs politiska? eller bara svettiga? Lyssna på deras nya LP Bombpartyt — som är skitbra! Eller se svensk rockutlevelse ”live” — se Strindbergs och njut…

FOTNOT: Fröken Äspings utsända träffade Johan Johansson och Janne Borgh en kväll i juni, Tre Backars källare.