Om man går i skolan och råkar ha film som “frittval-arbete” så kan det hända att två pojkar i en klass över en också har det. Man hamnar i samma grupp liksom. Ett gäng bara bildas så där. En liten film skulle spelas in av det där lilla gänget, en film om ett band. Alltså byggdes ett litet band ihop.
Fast det var ju inget riktigt band, för ett riktigt band spelar ju musik men det gjorde inte detta band. Inte då i alla fall. Det enda de hade för sig var att göra intervjuer till radioprogram för sig själva, de hittade på låtnamn men hade inga låtar. Det var detta filmen skulle handla om.
Eggstone var namnet på en av de låtar som egentligen inte fanns. Eller egentligen så hette låten “Eggstone du bländar mig”. Detta var på det hårda 1980-talet. Nu är det 1990-talet och Eggstone är numera en grupp på riktigt!

I slutet av mars och i början av april så har Eggstone befunnit sig i Japan. Först så var de där för att spela på en fest som en modetidning hade i Tokyo. Den höll på i tre dagar. Tre veckor efter det så var de förband till Cloudberry Jam som då höll på med sin Japan-turné. Eggstone hade alltså tre veckor däremellan att inte göra något speciellt på. Skivbolaget orkade inte flyga hem dem så de frågade Per, Patrik och Maurits lite snällt om de inte kunde tänka sig att stanna i Japan de där tre veckorna. Eggstone svarade ja. De såg fram emot resan för tidigare när de besökt Japan så har det alltid varit så stressigt, allt var så koncentrerat på var man skulle spela och så där. Hela tiden så var det åkande kors och tvärs, intervjuer och spelningar hit och dit så Eggstone såg verkligen fram emot att få tillbringa dessa tre veckor där. De förklarade att då kan man träffa de vänner man skaffat sig där på ett lite mer normalt sätt. Men nu så är Eggstone hemma igen så vad händer här då inom den närmsta framtiden?
— Det är inte riktigt bestämt ännu, börjar Per.
— Kanske någon festival eller så, tror Patrik.
— Jag hoppas i alla fall att det blir Emmaboda och Hultsfred, säger Per.

Nu när ni varit i Japan och i en del andra länder så borde ni ju sett lite olika slags publik. Är det så att publiken skiljer sig från varandra i olika länder?
— Ja, till exempel i Japan då så är de mycket mer kontrollerade, börjar Patrik och fortsätter:
— De är entusiastiska men de lyssnar väldigt noga. De skriker, och vrålar när det passar sig att göra det, inte annars. Efter en låt så kan de hålla på som bara den men direkt man närmar sig mikrofonen för att säga något så blir det helt tyst. Så är det ju inte riktigt i Sverige.

Hur är er drömpublik då?
— Min drömpublik ska bestå utav en blandning av sådana som verkligen vill se en, de som kan alla texter och så, det blandat med de som inte hört så mycket. De som kanske bara hört en låt och är lite nyfikna. Det ska också vara en lagom stor publik. Tre till fyrahundra är ganska så lagom, förklarar Per.

Kanske är det någon som går och ser Eggstone som sin första konsert någonsin. Vilken var den första konsert ni var på?
— Jag gick och såg Sparks när jag var… tio år eller något sådant, säger Patrik.
— Den första konsert jag såg var faktiskt när Patrik spelade, det var i skolorkestern, fortsätter Per.
— Det lät nog som vaktparaden eller något, tror Patrik.

Vem var er första riktiga idol då?
— Det var nog Brian Connery i Sweet… eller så var det en i Sparks, han som spelar keyboard, eller… funderar Patrik men kommer till slut på vem det var:
— Agneta i ABBA såklart. Eller hela ABBA.

Vilken är den absolut bästa konsert ni varit på?
— Det måste vara på Roskilde festivalen 1989. Då spelade ett galet amerikanskt band (som vi aldrig hört talas om) med en gigantiskt stor sångare som är helt knäpp. Det var skitbra, säger Per.
— Någon Pretenders konsert för länge sedan, tror Patrik.
— Det är alltid kul att se live-band, börjar Per och fortsätter:
— Det är svårt att bedöma konserten direkt efteråt eller när de står där framför en och spelar. Nästan alltid så tycker man ju att det är bra då. Fast när man kan bedöma det någon timme eller dag efteråt så kan man komma att tänka på att det var ju inte så bra egentligen. Man kanske till och med tycker att det var dåligt och inte gillar något av det man sett över huvud taget. Fast under tiden när man ser det då är det helt förtrollande!

Innan Eggstone blev till, när de hette Johnny’s cykel så skrevs det låtar på svenska. I och med Eggstone blev det låtar på engelska. Och någon tanke på att skriva låtar på svenska igen finns inte direkt.
— Näe, det känns inte aktuellt nu, att göra något på svenska. Kanske skulle jag kunna skriva något på svenska men då skulle det inte vara till oss själva. Jag skulle kunna skriva något och låta någon annan sjunga det, förklarar Per.

Hur får ni inspiration till musik och texter då?
— Det är väldigt olika. Det finns ju inget speciellt koncept eller någon metod som man går utefter. Själv så brukar jag börja med musiken, jag sitter hemma och spelar lite sedan så spelar vi tillsammans i studion och lägger ihop och så där. Ibland händer det att vi i replokalen kan komma på något tillsammans. Sen så spelar man in det och lyssnar på det och så inspirerar det en ännu mer och då vet man hur man ska skriva texten. Framförallt på den senaste skivan så har vi knåpat mer med texten. Vi har lyssnat på hur musiken låter och försökt att hamna i någon slags stämning så att texten kan beskriva de bilder som man ser och känner i musiken, berättar Per.
Patrik tillägger:
— Ibland är det tvärtom. Då har man en text som man vill sätta musik till. Vi inspireras mycket av varandra också. Vi tävlar lite om vem som skriver bäst låtar och så där…

När vi ändå är inne på området texter så passar det ju bra att ta reda på varför Eggstone har valt att inte ha med några texter till skivorna.
— Jag tror att man kan bli besviken. När jag lyssnar på musik så hör jag ljudet av ord innan jag vet texten. Man kan ofta få en större upplevelse av musik om man inte riktigt vet vad texten handlar om. Man bildar sig sin egen uppfattning om vad de sjunger. Sedan när man får texten så handlar det ju oftast om något annat, säger Patrik.
— Ha, det där har jag ett bra exempel på, att det handlar om något annat, utbrister Per. Låt oss höra:
— Det var en gammal låt jag hörde. Gammal folkmusik av någon fransk kompositör. Det är en kvinna som sjunger och det låter så makalöst vackert! Hela arrangemanget ligger bara och darrar. Jag fick en känsla att hon sjöng om det finaste som någonsin hade hänt men sedan så fick jag texten. Den var översatt från franska till engelska och det var inte alls vackert utan ungefär “herden hoppar, skutt, skutt, skutt” och “lammet hoppar, hej hopp”. Det var inte något roligt alls och hade inget att göra med det som jag kände när jag hörde den för då blev jag mycket starkt påverkad.

När ni inte är ute och turnerar, utan kanske sitter hemma och så där, lyssnar ni något på musik då? Eller tar ni ledigt från allt vad musik heter då?
— Jag lyssnar ganska mycket på radio om jag lyssnar hemma. Jag är allätare, berättar Patrik.
— Jag brukar lyssna på mina egna favoriter. Innan har jag inte lyssnat så mycket på musik men nu det senaste året så har det faktiskt blivit en hel del. Det bästa som finns det är när man får sådana här blandband av vänner. Helst så ska det inte stå på vad det är för något inspelat utan man ska bara lyssna och vara nyfiken, säger Per.

Vad ska finnas på blandbandet då? Finns det kanske något svenskt band som är extra bra?
— Det finns en hel del bra svenska band, men mina favoriter är nog bob hund, börjar Per. Patrik håller med och tillägger:
— bob hund är de som är vitalast.

Har ni någon favoritlåt med er själva som skulle komma med på ett sådant där blandband då?
— Det där varierar med favoritlåt. Vi har just gjort vinylskivor av alla de tre albumen, då har vi fått provexemplar på dem som vi har lyssnat igenom och det var roligt för det var många äldre låtar som man inte hört på länge. Men jag tror att det skulle vara något från första skivan, säger Per.
Patrik håller med även här:
— Jag tror att jag skulle välja “She’s perfect” eller något sådant.

Hur skulle ni beskriva er musik för någon som aldrig hört den?
— Det är svårt. Anledningen till att det är svårt är för att musiken är ju en beskrivning av sig själv. Hade man kunnat uttrycka det i bara ord, det man vill uttrycka med sin musik, så hade det ju inte funnits något behov av att spela. Då kan man ju skriva en bok och antagligen hade man inte varit intresserad av att göra något sådant här överhuvudtaget, konstaterar Per.

Vad skulle ni göra om ni inte spelade i Eggstone då?
— Jag skulle nog vara arkeolog, tror Patrik.
— Jag skulle inte vara agronom i alla fall som jag började att läsa till, säger Per och fortsätter:
— Kanske skulle man plugga. Jag vet inte. Jag har aldrig varit särskilt lockad av det där att veta vad man ska bli. Man får ta det som det kommer.

Vad gör Eggstone om 20 år?
— Vi finns nog inte, tror Patrik.
— Man vet ju inte ens om man finns längre då ju och det skulle ju vara trist att veta redan nu vad vi gör då. Fast jag skulle nog vilja göra något helt nytt, hyra ut trampbåtar kanske, tänker Per.

Har ni något fint minne, något som hänt som alltid kommer att minnas?
— Det var en gång när vi var nere i Ungern och turnerade för en massa år sedan. Vi firade julafton helt ensamma på ett riktigt ödsligt hotellrum. Vi gick ut och svirade lite och på något sätt så missade vi hela julafton. Det var mest tragiskt på något sätt. Vi gick runt i hela Budapest och försökte att få tag på något att äta, en julmiddag liksom, men ingenting var öppet. Vilka losers vi var. Fast det var ändå vackert, berättar Patrik.
— Sedan så finns det ju många jätteroliga småminnen. Det är därför man håller på. När man är ute och turnerar träffar man ju på folk och sedan så blir det kära återseenden med till exempel fanzines som ni, tillägger Per.

Minns ni något snällt som ett fan har gjort? Det mest fanatiska ett fan gjort för er eller så?
— Jag fick strumpor en gång, minns Per.
— En gång så var det ett fan som målade en otroligt avancerad tavla av Eggstone. Det var en massa arbete nedlagt. Det var en oljemålning och så fick vi den, berättar Patrik.
— Sedan så har vi ett annat fan, från Japan. På sina fyra semesterdagar på ett år så flög han från Japan till Malmö. Han kunde inte ett ord svenska så han stod ungefär som björnen Paddington på Malmös flygplats med en adresslapp där det stod Tambourine Studios. Så de ringde från Turistbyrån och sa att det fanns en kille från Japan som ville komma och hälsa på, kolla på studion och så där. Så vi bad dem skicka hit honom i en taxi. Så kom han in och vi kunde knappt kommunicera med varandra. Han bara satt i studion i fyra dagar och utstrålade glädje och lycka. När han skulle åka hem så grät han. Det var det finaste, berättar Per.

Eggstone beskriver sig själva som snälla, smarta och struliga. Fast också lite långsamma och kanske lite för kräsna. De förklarar att de är egoistiska på det sättet att de alltid vill göra allt själva och då blir det så att allt de gör tar tid. Så har det alltid varit. Nästan ända sedan de upptäckte att de faktiskt kunde spela, vilket var när de var runt en sisådär 5 år kanske och spelade piano och lyssnade på kassettband med Black Sabbath.

Hemma i Malmö är det Eggstone som regerar. Så är det bara och de flesta verkar gå med på det. Till exempel Lightning Seeds som fick agera förband till Eggstone. Sådant hör ju inte till vanligheterna.
— Nä, det kändes lite konstigt, berättar Patrik.
— Ja, lite underligt var det. De var mycket bra det var de verkligen och de verkade vara trevliga också. Och att de var förband kändes ändå ganska så naturligt. Vi var ju i Malmö och det är ju vår hemstad. Överallt annars hade det ju varit fel, säger Per.
— De verkade inte ha något emot det heller, att de fick vara förband. Vi lät dem spela så länge de ville och så, fortsätter Patrik.

Har ni någon högsta önskan då?
— Jag är ganska lycklig som jag är, ler Patrik.
— En högsta önskan, det låter lite sådär ouppnåeligt, funderar Per innan han kommer fram till att han skulle vilja åka jorden runt eller åka till Thailand en månad och bara sola och ta det lugnt. Patrik skulle gärna vela ha ett charmigt litet hus på Rivieran.

Tiden rinner iväg. Eggstone som vart med om ett stort antal intervjuer under sin tid som band får nu den sista frågan av Frisko. Finns det någon fråga som ni aldrig har fått som ni skulle vilja ha?
Efter en lång tids fundering kommer Per med en:
— Per, kan du jonglera med fyra apelsiner?
— NÄE!