Aj, vad rätt jag hade — om att Close-up inte kan hantera kritik. De visar det genom ännu en oseriös recension, denna gång i deras recension av Falken Zine 2.
Läs vidare om debatten som blivit en följetong i Falken Zine — ett skribenternas krig, kan man tycka. Exklusivt och en kamp för grundläggande principer.

För alla ni som inte har följt Falken Zine från första exemplaret kan jag berätta att vi kritiserade Close-up, för dess alltför många oseriösa recensioner av musik.
Vi ansåg att det fanns ovanligt starka behov av en debatt om deras till läses inkompetenta recensioner.
Därefter (efter det att ettan publicerats) skickade vi upp tidningen till Close-up redaktionen, och bad vänligt att de skulle möta upp kritiken som det anstår en proffsig skribent.
Men icke, de valde att nonchalera vår kritik, och hörde aldrig av sig.
Givetvis, och med befogad argsinthet blev vi besvikna. Därför fortsatte vi i nummer två att ge dom stark kritik, och med ett otroligt stöd och samtycke med våra läsare skulle detta bara vara början, början på något som skulle komma att likna ett helvete för Close-up.
Då hände det.
Robban/chefredaktören på den tvivelaktiga blaskan, skickade ett brev och beställde två ex av Falken Zine två. Han ville att jag skulle höra av mig per telefon, ”för att snacka lite” som han uttryckte sig.
Samtalet (som kan komma att publiceras, om Falken redaktionen anser det vara nödvändigt för att försvara sin heder) bestod den första kvarten av att han ursäktade sig för att de inte hört av sig, han skyllde på både det ena och det andra, till slut blev han motsägelsefull och lite arrogant.
En dubbelmoralens okrönte konung, döpte jag han rakt upp och ner till.
Nåväl, min uppfattning om deras oseriösa inställning stärktes betydligt, likaväl mitt tysta förakt.
Denna åsikt är min personliga åsikt, jag behövde inte använda mig av media för att uttala mitt nedlåtande över Close-up något mer.
Jag hade ju ändå fått det bekräftat för mig själv hur det stod till i deras närtänkta demolerande hjärnor.
Nu var våran första kritik emot musiktidningar i Sverige avklarad.
Trodde vi.
Tydligen så har de extra svårt att smälta kritik, som de själva inser vara berättigad, konstruktiv, saklig och inte minst dålig för deras redan urusla självansvar. Läs själva urklippet av deras recension om Falken Zine 2, som följer här nedan.

Ja, vad säger ni? Är det en seriös recension? Är det inte ett litet hån mot mig personligen? Vad skriver de egentligen om tidningen? Inte ett ord om tex. layouten, kanske är de sura för att de faktiskt fick köpa mitt nummer och inte erhålla nummer två gratis…?
Jag ringde upp Robban igen, för att få hans kommentar som chefredaktör till deras recension av Falken.
Jag frågar om han håller med om att tidningens utseende ser ut som ett hafsverk?
— Jag tycker den är okey för att vara ett fanzine, absolut.
Inte ett hafsverk då?
— Nej det tycker jag inte, men det är vad jag tycker. Jag tycker inte det faktiskt, nej.
Tycker inte du att han hånar mig personligen i recensionen?
— Jojo, jo, han skojar ju lite med dig det gör han ju.
— Det är lite på skoj så där men det är inget personligt hån. Jag tycker inte det är en farlig ton, jag tycker det är en okey ton, han är elak…
Där hann Robban inte fortsätta förrän jag säger:
— Med tanke på att jag har givit er lite kritik innan, tror du inte att han hånar mig personligen för det?
— Du vet ju hur Close-up är; vi skojar ju med allt och alla.
— Han skiter i kritiken, det är bara jag som bryr mig om kritiken, eftersom han är ju inte tidningen, det är ju hans jobb mer.
Det ska väl tilläggas att lillgrabben vi snackar om är Mats Pennander. En liten knatte som jag länge har beundrat för hans skrivteknik, och så händer det här…
Layouten då, som de inte skriver ett enda ord om…
— Layouten är inte det viktigaste. Hade jag fått råda så hade jag givit ut Close-up utan ett jävla foto, bara kört ut texten rakt av.
Men lilla Robban, du är chefredaktör, det är du som råder och ansvarar…
Jag förklarar för Robban att halva recensionen består av att Mats bemöter kritiken vi givit Close-up, den kritiken har ju redan du bemött, varför bemöter han den då i en recension, i recensioner ska man recensera och inget annat.
— Ja, jag vet inte varför han gjorde det. 55% bemöter han och 45% är recension.
Döm själva mina läsare.
Här erkänner Robban att deras recension består mer än hälften av att bemöta tidigare kritik. Att han sedan på de återstående 45% blandar in en oseriös kritik, skämt och dåliga humoristiska inslag visar bara på hur de recenserar i Close-up.
— Han retar väl sig på att du kom med den där kritiken, likaväl som jag. Jag tycker liksom att det var obefogad kritik, det där med Åsa.
Jo, så verkar ju fallet vara, men varför då bemöta kritiken i en recension, Falken får ju på det viset inte en värdig recension, men å andra sidan: Vem får det i Close-up?
Jag undrar hur seriös han anser att recensionen av Falken Zine 2, är…
— 101% seriös, skulle jag vilja kalla den. Absolut.

Jag och Glen Benton = sant!

Jag måste få berätta för alla mina läsare om en artikel/recension jag skrev i Falken Zine 1.
Jo, jag recenserar Deicide’s då nya skiva ”Once upon the cross”. Jag avslutar med att skriva: ”Det skulle vara kul att få göra en intervju med Glen & Deicide, kanske så får ni också läsa en sådan i framtiden, då jag för tillfället planerar att åka till Florida ett par månader, för att fördjupa mig i Glen’s vardagliga sysslor”.
Detta tog Close-up redaktionen bokstavligt och trodde att jag verkligen skulle åka till Florida och hälsa på Glen och gänget. Jovisst, det hade väl varit lärorikt, men tyvärr omöjligt, men det är klart får jag ett erbjudande, så självklart.
Allt för att bevaka mina läsares intresse. Den minimala ironi Falken Zine består av, förstod inte Close-up.
Eller så gjorde de det.
Men de ville ändå använda det emot mig själv, i hopp om att jag ska framstå som en omogen idiot, som de nog vill ha Glen Benton till.
Jag har inget emot att framstå som Glen Benton, inte alls. Jag är ingen idiot, som de verkar tycka Benton är.
Jag är gud för er.
Jag delar herr Benton’s värderingar till en viss grad. Jag älskar Deicide!
De finns de som anser att ett ”gud-komplex” är en sjukdom, jag hör till den skaran som anser det vara en av de största gåvor man kan få, visserligen måste man kunna hantera ”gåvan” annars är det lätt hänt att få ett felvridet storhetsvansinne. Robban har tolkat det hela fel, läs bara det här…
— Glen Benton skiter ju i en loser ifrån Sverige, ja han skiter i mig med. Han gör sin jävla platta, tjänar sina kulor och låtsas tycka om Satanismen.
Självklart skiter han i oss! Nu erkänner Robban att de aldrig på allvar trodde att jag skulle åka till Florida. Rätt, men dyker chansen upp så tänker jag inte tala ”väl” om Close-up, var så blodigt säkra…
Håller inte med om att Glen ”låtsas” tycka om Satan. Jag tror att det är bortom alla rimliga tvivel.
Han dyrkar Satan i den bemärkelsen att han är en Antikrist. Satan betyder ”motstånd” för en jävla massa Satanister.
Nu är det som så att Mats Pennander sätter min personlighet i samma fack som Glen Benton.
— Han skojar ju med dig för att du kom med ett sånt absurt påstående.
Det var fann inget påstående, ironi med ett stänk av önsketänkande skulle jag vilja kalla det. Återigen skoj och åter skoj präglar Close-up.
Clowner! Jag är måhända lite mer allvarlig i min blaska, men vad faan, musik för mig är en seriös konstnärlig handling. Jag tar musik på allvar, ibland på för mycket allvar…
INGEN ÄR PERFEKT,så hata mig då!
Efter ett tag börjar Robban att agera Psykolog för mig…
— Enda felet med dig är att du tar saker och ting för allvarligt, och att du har för lite humor, det är min åsikt. Du får ta världen med en nypa salt.
Nypa salt? Det är inte därför jag vandrar på denna jord…
Nej nu börjar det bli för flummigt snack här… Okey, jag kanske saknar humor, men jag ser inte humor som det viktigaste här i livet, jag är inte lagd åt det hållet.
Slutligen frågar jag om han anser att deras recension av Falken hyllar eller sågar vårat Zine, eftersom deras recensioner oftast brukar vara svårtydiga i betyg…
— Falken får en trea, i en skala till sex.
Oj då, tack Robban! Vad Robban har försvarat nu är att han inte tycker det är något fel i den texten som Mats har skrivit, men Mats åsikt måste jag få från honom själv.
Vi har förgäves försökt nå Mats Pennander för en kommentar.
Visserligen vet vi vad han anser, det var ju trots allt han som dikterade recensionen. Ja, hur ni sammanfattar detta vet jag inte, men vi vill gärna höra vad alla ni läsare anser om Close-up’s påhopp.
Ordet ”befogad”, som jag anser min kritik i allra högsta grad vara, verkar Close-up ha fel uppfattning om. Min kritik är lika ”befogad” som att jag skulle uppmana mina läsare till att begå brott gentemot redaktionen på Close-up.
Berättigad av varje enskild individs egen uppfattning.
Kan Falken nu äntligen gå vidare i deras granskning av Sveriges musiktidningar? Eller ska Robban och gänget på Close-up fortsätta med sina pubertetsfasoner?
Vem vet, inte du. Vem vet, inte jag. Lek inte med elden, om du inte består av ett brinnande inferno.
Spela inte spelet, om du inte klarar av förlusten.
Don’t push me.