Stockholm 1966: Landet invaderas av en våg med 60-talspop från England. Vi vet alla namnen på de största. I USA växer en “fräckare” våg fram med namn som The Seeds, Sonics och The Standells. Band som Namelosers, Tages och Shanes m.fl. visar att Sverige minsann också kan rocka loss. Stockholm sjuder av en konstlös men vital musikscen och band uppträder på ställen som Bobadilla och Nalen.

Stockholm 1986: En “revival”-våg dundrar in över landet i skuggan av postpunk, goth och anglosaxisk gitarrpop. Både i USA och England regerar band som Fuzztones, Chesterfield Kings och Barracudas. Australien har sin alldeles egna scen med band som Lime Spiders, The Stems (se artikel längre fram i tidningen) och Hoodoo Gurus, medan Sverige visar upp en förvånansvärt stark scen i sammanhanget. Namn som The Nomads, Crimson Shadows, Stomachmouths och The Creeps var framgångsrika. Kaos i Gamla stan var en av de hetare klubbarna där de flesta “hetare” banden framträdde inför en tänd, ölstinn och svettig publik. Jag var en av de entusiastiska i publiken.
Stockholm 2006: Ett antal mindre bolag som vurmar för en 60-talsinfluerad mer alternativ musikscen (läs Nuggets, Pebbles…) agerar envetet kvar i djungeln av det enorma informationsflödet av modern rock och pop. Några band kämpar kvar i genren och några förpassas till historien. Ett glatt bevis på att denna “revival”-scen fortfarande lever och frodas är The Maharajas från Stockholm. Bandet har redan släppt två album och nyligen kom deras tredje.
Möt Jens Lindberg (sång, gitarr, orgel) med förflutet i Crimson Shadows och Highspeed V, som verkade på 80-talet. Mathias Lilja (sång, gitarr, orgel) och Ulf Guttormsson (bas, bakgrundsång) är också med på ett hörn vid intervjutillfället.

Berätta kort om er bakgrund och vad som hänt under alla åren.
Jens: Kaos-tiden inföll ju anno 1985 och höll på fram till 1988. Det är ju snart 20 år sedan och de yngre herrarna i bandet, Mathias och Ricard var ju knappt födda då. Mathias Lilja har ju ett långt förflutet i Örebroscenen med det legendariska bandet The Strollers. Första gången jag hörde dem höll jag på att ramla av stolen — så jäkla bra var dom. Ricard Harryson är ju också bördig från Örebro och spelade bland annat med rhythm & bluesgänget The Roadrunners — kanske Strollers enda seriösa konkurrenter i Örebro vid slutet av 90-talet.
Mathias: Jag har spelat garagerock sen jag var ett litet barn på 15 år. Jag har förutom medverkan i The Strollers också medverkat i Martin & his devils och The Satans m.fl. The Strollers karriär varande i runt 7 år. När vi bröt upp fick jag vara med i Jens mollpunk-projekt The Maharajas.
Jens: Från min sida har det ju inte hänt så mycket — med det menar jag att musikaliskt har jag hela tiden i stort sett gjort samma sak, med några få undantag. I början av 90-talet fick jag någon knäpp och började spela in lite groovy jazzinfluerat instrumentalt material med diverse duktiga studiomusiker under artistnamnet Wildman Angelbird. Men annars var det ju garagerockformulär 1A som gällde vilket jag utvecklade eller status quofierade i band som The Blindshag, The Cliffhangers, Hymen of Tongues m.fl. Ja, sen var det dags att bli ännu mer primitiv och gå tillbaka till sina egna Crimson Shadows-rötter då jag och Måns (Måns P Månsson) bildade The Maggots och lyckades med konststycket att under ett år spela in fem olika singlar och ge ut dem på fem olika skivbolag.
Jens fortsätter: Sedan var det åter dags att bryta formeln för min del i och med bildandet av bandet The Freinds. Där försökte vi faktiskt att låta lite mer, modernt, rockigt jazzigt och gud vet vad… men kul var det. Det bandet var ju samtidigt en hyllning till legendförklarade svenska 60-talsbandet The Friends (observera skillnaden i stavningen /red.) från Hökarängen som leddes av karismatiske och skönsjungande Anders Peedu. Det största ögonblicket i mitt musikaliska liv inträffade nog när jag och Räkan sjöng kör med sagda sångare då vi gjorde en cover av deras monumentalt bra låt ‘Bye bye’. Att vi fick ner Peedu i studion verkar inte riktigt klokt nu när man tänker tillbaka på det. Han var nog själv ganska chockad att ett gäng typer ville spela in deras gamla låt. Han hade också rösten kvar vilket var jäkligt kul att höra.
Jens: Nånstans där i mitten av 90-talet så åkte jag till Grekland för att hälsa på några svängiga rockband — The Cardinals i Aten och the Frantic V i Saloniki. Jäklar vad imponerad jag blev av dem. De spelade nämligen mollpunk och introducerade mig till en för mig ny nisch av garagerocksvänget. Nog för att vi spelat slöa ballader som vi kallade det på Crimson-tiden, men det här blev lite större och mer intressant då en rad samlingsplattor verkade dyka upp i denna veva. Allt det jag lärde mig och inspirerades av nere i Grekland kulminerade så småningom i embryot till The Maharajas som började göra sina första inspelningar 1997. På den tiden hade jag med två arbetskamrater som kom från England samt den gamle rockräven Anders Öberg. Måns och Räkan var också med på en sväng och våra tidiga alster blev till slut en 10-tummare på den italienska labeln Misty Lane som drivs av Massimo del Pozzo. Några medlemsbyten senare introducerade Anders mig för Ulf Guttormsson som ny basist — ett riktigt lyckokast vill jag säga eftersom Ulf är nog den mest produktiva låtskrivare jag hittills stött på! Ulfs bakgrund är höljt i dunkel, men det sägs att han egentligen är mycket äldre än vad han ser ut och att han var med redan på 60-talet och skrev hits till några mycket framträdande brittiska band från bland annat Liverpool.
Jens: Några år och tre LP-skivor senare är vi framme vid dagens sättning med Mathias på sång och ledgura, Ricard på trummor och percussion, Ulf på eklektisk basgitarr och bakvokal samt ego på rytmgitarr och bakvokal.
Mathias fyller i: Man är så van att spela sån här typ av musik och reflekterar inte så mycket över det längre. Känslan finns där och det är nog så att den snarare är svår att göra sig av med. Förr var man en smula mer snäv i sin syn på musik. Man förkovrade sig djupt i allt från 60-talet och hade väldigt strama referensramar för hur man tyckte att sån här musik skulle låta. Och man var också mycket argare generellt på all annan musik. Idag tar man och blandar lite från allt möjligt. Vårt sound är så mycket vårt eget att allt ändå låter Maharajas.
Er alldeles utsökta låt ‘Take a look at yourself’ framkallar fräsiga bilder i själen av ett svettigt rockhak någonstans i London i mitten av 60-talet — eller säg Kaos i Stockholm i mitten av 80-talet… finns det kopplingar till något speciellt i den låten?
Jens: Ja, det där är ju ett alster som jag skrev ihop till den där fyraspårs EP:n vi gav ut hösten 2006 på eminenta Crusher Records i Göteborg, som för övrigt drivs av Peter, tidigare sångare i Örebrobandet The Roadrunners. Som låt betraktat är det ju en mollpunkare i den lite snabbare folkliga jingel-jangel-stilen. Och ja, den låter väldigt mycket 60-tal vilket var ett medvetet val när vi spelade in den i Dustward Studios; Stefan Brändströms studio i Gamla Stan. Textmässigt så var det väl tänkt att handla om en person som är så dryg, och självgod och tycker att han är så bra men i själva verket är en ganska misslyckad, elak och inbilsk människa. I refrängen sjunger vi “Do you know what to do?” och med det menar vi att han borde ta livet av sig!
Hur känns det idag jämfört med tiden då du var verksam med Crimson Shadows. Vad gör ni i The Maharajas för att behålla “den rätta känslan”? Hur är det med spelställen?
Jens: Jag kan ju bara tala för mig själv, men det känns mycket bättre idag faktiskt. vad kan jag sakna från 80-talet? De snygga tapeterna, den spännande syntdrivna hitmusiken, det generella modet, inga datorer, mobiler… nja, allt var ju faktiskt inte bättre förr. Den musik som vi gjorde på 80-talet låter ju faktiskt inte så himla bra. Några band fick ju till det i Sverige och de är lätträknade — The Wylde Mammoths och The Creeps.
Ulf: Jag tycker att det fanns en del bra svenska garageband på 80-talet, flera från Solna (Nomads, Shoutless, Bottle-Ups…), och att musiken inte alltid håller idag tror jag delvis handlar om produktionerna. Jag vill gärna minnas att det lät bättre live — iallafall om man vred upp hörapparaten ordentligt.
Jens: Att behålla “rätt känsla” är hur lätt som helst. Det är helt enkelt bara så att man lyssnar på bra musik samt har en förståelse för hur en bra låt är uppbyggd. Intro, vers, vers, stick, refräng, vers, refräng outro eller något sånt. Och sen är det viktigt att byta tonart då och då när man skriver låtar. Om man sedan vill bli inspirerad av ens mer mörka sidor kan man med glädje lyssna på — vissa — andra svenska rockband och ibland häpna över hur fantasilöst och träigt de kan låta. Då gäller det bara att man inte gör som dom. Ytterligare en sak som är viktig för känslan är att vi hade tillgång till mycket bra stärkare, mickar och annat tekniskt som Stefan har i sin studio. Man kommer en bra bit på vägen ifall man använder vintageprylar.
Jens: Det finns ju ett antal bra gigställen i Stockholm och på andra håll i landet. Men eftersom vi inte är professionella utan har andra saker för oss mellan nio och fem så är det så att vi helt enkelt får tacka nej till 90 procent av det som erbjuds till oss. Tråkigt men sant. Vi tar helt enkelt de spelningar som vi kan pressa in i vårt späckade schema och försöker göra det bästa av det.
Kort om er platta, hur gick utvecklingsprocessen till, och är ni vinylfreaks egentligen?
Jens: Jag är snarare ett kassettbandsfreak. Jag tror inte heller att någon av de andra är att räkna till skivsamlarnördarna. Kassettband är ju fantastiskt. Håller hur länge som helst, har själv grejer från början av 70-talet med mycket god ljudkvalitet. Betänk då att jag är monoman — eller rättare sagt är jag döv på höger öra vilket kan leda till både roliga och oroliga missförstånd.
Mathias: Ulf och Jens presenterar låtar för oss andra och alla kommer med synpunkter på hur det ska låta, arras o.s.v. Sen börjar vi repa och slutligen utkristalliseras vilka låtar som känns bra nog att spela in. Denna gång hade vi även en relativt ny trummis med nya idéer som gjorde att hela den processen blev mycket roligare. Ja, vi är freaks!
Jens: Utvecklingsprocessen kortfattat: September 2006 bjuder skivdirektör Anders ‘Ollie’ Olsson mig och Ulf på restaurang Hjälmaren i Årsta (cross-over kök i lite modern, rustik stil). Hans förslag är att vi ska spela in en ny skiva åt Low Impact Records och att den helst ska vara bra och svängig. Efter lite mat och öl så säger jag och Ulf att det är inte några som helst problem — vi har låtar så att det växer på träd. Vi gör en tidsplan där vi snabbt kan konstatera att vi kan få ihop fyra reptillfällen med hela bandet samlat — Mathias bor ju i Örebro och Ricard i Sveriges framstjärt — innan vi ska gå in i studion i mitten av mars 2007. Vi repar och bantar ner våra 25 ursprungslåtar till 16. Vi hade planerat och budgeterat för fyra studiotillfällen under våren, men vi hann faktiskt spela in alla 16 låtar på bara tre. Vi beslutar oss för att ta bort 2 låtar för att göra plattan lite tajtare. Mixningen gjordes under sommaren i slutet av augusti. Lite tjafs fram och tillbaka om skivtitlar, omslagsidéer etc. gjorde att release-datumet blev den 30 november 2007. Nu ser vi med spänning fram emot mottagandet! Skivan fick till slut heta ‘In Pure Spite’ — en titel som Mathias kom upp med.
Vad går runt i era huvuden på dagarna, går du Jens, runt med lurar på ditt jobb? Är imagen viktig även i vardagen?
Jens: Faktum är att jag har en dörr som jag kan stänga till mitt kontor. Och eftersom min närmsta kollega på jobbet också gillar bra musik, kan vi lyssna hur mycket som helst utan att störa någon annan. Jag kan gladeligen erkänna att jag lämnat min tidigare ganska rigida inställning till att enbart lyssna på en typ av musik. Jag försöker hitta bra saker i det mesta som kommer i min väg.
Jens: Svårt att säga något om imagen för Maharajas. Utseendemässigt så ser vi ju ut som nåt BFTG-band med vita skjortor, lädervästar, svarta brallor och boots. Så ser jag ju inte ut till vardags kan jag påstå. Med tanke på hur man såg ut och klädde ut sig för 20 år sedan är det ett under att jag fortfarande lever.
Era finaste gemensamma minnen som band, berätta.
Jens: Det finns tillfällen när man står där i replokalen och vi tittar på varandra. Mathias lägger in en ny snus, Ricard tar en klunk öl, Ulf ler lite pillemariskt och sen stämmer instrumenten litegranna. Och så tittar vi på varandra igen och så säger Mathias: “Ok one… two… three… four…” och så börjar vi spela och sjunga. Det är fint det!
Och hur ser då era framtida planer ut, blir det att åka land och rike runt nu när er skiva kommit?
Jens: Vi har lite lösa planer på att spela in en ny vinyl-EP. Vi har ett jäkla bra tema för den plattan. Gäller bara och se om det finns något skivbolag som vill finansiera det hela.
Jens: The future is here! Nej vi kommer inte att åka land och rike runt. Vi får se vilka erbjudanden vi får och vilka vi kan tacka ja till. Spanien är alltid intresserade av oss, idag fick vi ett erbjudande om att komma till Kroatien under våren 2008. Närmast till hands är att vi flyger ner till Lissabon och spelar på Barreiro Rock festival.