Billie Lindahl, den unga kvinnan från Uppsala bakom artistnamnet Promise and the Monster, har vid sin artistdebut rönt framgångar i Sverige och nu väntar Norden, Helsingfors och Köpenhamn, delvis som support till sin skivbolagskollega José Gonzalez, som själv lanserar sitt nya album.

Billie släppte nyligen sitt debutalbum ‘Transparent Knives’ och jag kunde inte motstå att fråga henne om hur det känns att komma ut som debutant, speciellt med tanke på den sköra, mörka och bräckliga musik hon skapar. Jag menar, världen är ju så stor, mörk och våldsam — Billie är som den räddande ängeln i en mardröm full av jämmer och elände. Jag citerar Absolut Noise:
“This is all about darkness. And hope. Not about the frozen lake but about the cold dirt underneath. Billie, the little shy voice behind Promise and the Monster, is the Alice in wonderland’s rabbit. She leads your thoughts to your worst nightmare.” Slutcitat.

Hur började allt? Var växte du upp och vad lyssnades det på hemma? Hur var det i grannskapet och bland dina vänner?
— Det började 1987. Då föddes jag. Jag kan inte komma ihåg när jag inte älskade musik. Från en film som spelades in under min barndom spisar pappa Stevie Ray Vaughn i vardagsrummet, och jag dansar med mamma i köket. hon har morgonrock och tidsenlig pudel-frisyr. Jag har på mig gula kalasbyxor och skrattar väldigt mycket.
När insåg du att du kunde göra musik själv? Hur var den känslan?
— “Alla gör ju musik själva!”, tänkte jag när jag satt inne på mitt rum och tråcklade med dåliga musiktexter som elvaåring. Kreativitet är ju en ganska naturlig följd av reflektioner och vilja. Det ligger inget magiskt över den processen. Det är arbete.
Är Uppsala en tacksam stad att leva i som musiker? Vad känner du för stans kulturhistoria/historik? Har du någon text som du skrivit som handlar om själva staden och dina nuvarande kvarter?
— Det känns ganska svårt för mig att analysera en sådan sak eftersom jag flyttade till Stockholm innan min “musikkarriär” drog igång. Vad jag däremot kan säga om saken är att Uppsala är en tämligen traditionstyngd stad där klassisk musik, körsång och spex får ganska stort utrymme. Om man lirar i rockband är väl förhållandena kanske inte helt optimala.
— Staden som fenomen har jag rört vid rätt lite i mina texter, men man blir ju påverkad av den, eller det blir i alla fall jag. Relationen mellan individ och massa fascinerar mig. ‘Killing fields’ är väl den låt som kommer närmast. Den handlar om att försöka känna sig hemma i en ny stad även fast man flyttat dit i allra smällkallaste vintern.
Generellt är dina sånger som drömmar, poetiska och filmiska. Lägger du mycket kraft på dina texter kontra stämningen i musiken?
— Ja, det gör jag, men jag är rädd för att få kritik, så jag låter bli att föra fram dem i ljuset så hårt.
Vilken är din starkaste text? Hur kom du på den och vad känner du för den personligen?
— Jag kan inte erinra mig en text som jag i sin helhet tycker är starkast. Jag kan bli berörd av vissa delar här och där. Mina texter handlar ju egentligen om konkreta och ofta jobbiga saker. Att inte kunna kommunicera, att ligga och kräkas, att bli våldtagen, att bli sårad både fysiskt och psykiskt, sorg efter dödsfall. Men jag maskerar det som en suggestiv hyllning till fantasin istället.
Varför?
— Jag tror att det är för att jag är trött på den stereotypa bilden av en singer/songwriter. Självutlämnande och sårbar. Jag hyser någon sorts aversion mot känslosamhet, men det är väl för att jag är så förbaskat känslig själv egentligen. Det har aldrig hjälpt till. Man gör bara puckade grejer när man agerar efter sina känslor.
Jag har en speciell favorit bland dina sånger, ‘Antarktis’ känns väldigt kall och ödslig, den har dessutom blivit lite av en “hit” bland dina låtar, är det en dröm eller något du själv upplevt starkt kring texten?
— Ja, den är fin. Sparsam men effektivt producerad. Texten är ihopklippt av autentiska dagboksanteckningar från en period när vissa saker hände, så den är i allra högsta grad verklighetsförankrad, men blir som vanligt ett utsvävande i enstaka bildmoment. Den känns dock textmässigt som en av de mest lättillgängliga låtarna.
Efter ditt nyligen släppta debutalbum har mycket hänt. Du spelar ute en hel del och när jag såg dig på lilla Rookiescenen i Hultsfred i somras kändes det som att du hamnat i fel miljö någonstans. Inte många visste vem du var, du spelade mitt på ljusa dagen på en bullrig rockfestival och de få som hittat dit verkade förvirrade. Delvis kanske för att din musik var så lugn och vacker — lite malplacerad i skuggan av kommersiellt stinkande dragplåster som Kom. Hur känner du dig i sådana situationer?
— Haha, ja det var märkligt, men just den spelningen gick ju bra Jag tycker generellt sett inte om att spela ute bland folk. Jag gör det för att det är en del av jobbet, och att vara malplacerad kan ju säkert vara till min fördel ibland. Jag menar, när man är underdogen som slår till är ju det roligare än att vara den som förväntas göra en fantastisk spelning, men som på grund av den anledningen bara misslyckas.
Har du stort inflytande över skivorna du ger ut, jag tänker på val av bilder, layout, form och materialet överhuvudtaget? Är du själv intresserad av konst, design, bild/foto?
— Ja, givetvis. Jag har varit med och bestämt nästan allt. men de som har varit inblandade har varit otroligt duktiga på att förstå min plan också. Om man inte har fokus i sitt projekt kan man ju lika gärna lägga ner, så jag har ju kontroll.
Slutligen, vad händer härnäst och i framtiden?
— Jag ska vidare i projektet. I vilken riktning är ännu inte bestämt.