The True Bypass är ett koncept-projekt som Thomas Isberg skapade när han i augusti 2001 tröttnat på att dansa efter skitbolagens pipa. Ett litet skivbolag som ville vara som skivjättarna och kollapsade av förklarliga skäl — en huvudsaklig anledning till frustration och ilska.
Thomas satt en sen kväll ensam i replokalen och tyngdes av den estetiskt och kreativt mycket besynnerliga situation han befann sig i pga det dåvarande bolagets policy. Trött på att spela gamla demolåtar som i ny produktion hamnat på skiva och givits ut med hans första band Rubbertribe, vars karriärsplaner gick stick i stäv med skivbolaget.
Thomas fick en massa idéer som genast gav mening åt musiken igen och bestämde kvickt samtliga låttitlar till den första självbetitlade The True Bypass-skivan (släppt på det lilla ideella skivbolaget Elektrofuzz där Thomas själv är aktiv). Låttitlarna utgjorde även nio albumtitlar i kronologisk ordning, alla med individuellt koncept. Första skivan erbjöd en sparsmakad produktion med endast elgitarr och sång med mycket eko. Rubbertribe avlivades.

Jag undrar vad Thomas ville berätta i just det läget.
— Skivans material kom att handla ganska mycket om en föregående ångesttripp, men ändå med vetskapen om ljuset i andra änden av tunneln. Det blev en så kraftig urladdning att jag inte kunde skriva någonting nytt på över ett år. Antagligen för att jag var nöjd. Mätt och belåten liksom. För jag hämtar alltid låtmaterial ur känslolivet. Det fungerar som någon slags terapi. Jag tror att jag är dålig på att ge uttryck för de där vibrationerna inuti, så de samlas på hög och blommar ut i musik när trycket blir för högt. Kanske.

Hur började ditt liv som musiker och vad fick dig att börja — vad växte du upp med för musik?
— Jag började mitt liv som musiker med hjälp av en Amiga 500 som jag försökte göra någon form av eurodisco med. Det var någonstans i högstadiet och jag stängde in mig större delen av ett sommarlov med datorn. Jag hittade på fåniga textrader och ”sjöng” till musiken och tänkte att det vore ju fantastiskt om jag kunde spela in rösten så jag slapp sjunga live varje gång jag ville lyssna. Jag tror min fascination av musikinspelning började där någonstans.
— Jag bestämde mig helt enkelt för att börja spela och gjorde det tre-fyra timmar om dagen en hel sommar. Då gick jag också över till att börja göra musik med hjälp av gitarr. Jag har en pärm med säkert 100 låtar från den här tiden…
— I början av gymnasiet skrev jag en massa tramsiga punklåtar, sedan en massa Smashing Pumpkins-låtar, Cranberries-låtar osv. Det var väl det som var problemet med Rubbertribe också — alldeles för inspirerat av Radiohead utan egen glöd.

Det har gått en tid sedan Rubbertribe. Berätta kort om den tiden? Vad hände egentligen?
— Jag hade skrivit och spelat in en bunt låtar i replokalen med en liten åttakanals-portastudio, så jag satte ihop en demo som jag sålde och i bästa demobandsanda skickade till diverse skivbolag med förhoppningar om ett skivkontrakt. I samma veva satte jag ihop bandet med tre kompisar för att kunna spela låtarna live. Ett av bolagen nappade och ville ge ut nyproduktioner av låtarna, så de prackade på mig en massa dyr utrustning och förväntade sig att jag skulle göra bättre inspelningar. I och med denna arsenal av prylar och möjligheter hamnade musiken ur fokus och jag koncentrerade mig mest på hur inspelningen skulle låta.
— Jag tycker fortfarande om många av låtarna på skivan, men lyssnar hellre på demon eftersom det utgivna materialet blev så uddlöst och tråkigt.
— Till en början litade jag på skivbolaget, som ju skulle stå för expertis om marknaden, men efterhand började det gå upp för mig att vi blev marknadsförda som ett andra klassens pojkband. Vi ställde upp på vissa saker som jag ångrar idag, men samtidigt tror jag att det hela fungerade som en väckarklocka för mig.

Hur har mottagandet varit kring The True Bypass?
— Albumet har fått bra kritik och spelats i radio… Det vill säga en gång i P3 Pop — en låt!. Ha, ha. Men det verkar som att det finns människor som uppskattar nakenheten i musiken. Det är mysigt.

Du är också delaktig i musikkollektivet Elektrofuzz där skivan är släppt? Berätta mer om det?
— Vi är en skara på fem personer som nästlat sig in i varandras liv och använder sig av varandra för att förverkliga idéer. The True Bypass-skivan var inspelad och klar när vi juridiskt startade upp det associerade skivbolaget, så det föll sig naturligt att den blev första släppet. För mig fungerade Elektrofuzz som ett ankare. Eller en plattform att landa på efter att ha svävat omkring smått vilsen. Sånt är viktigt för att kunna gå vidare.

Var hämtar du din huvudsakliga inspiration?
— Jag har ju aldrig varit speciellt intresserad av musik som fenomen, utan mest använt mig av den kanalen för berättande. Förut var jag förbannad över hur lite utrymme kvalitativ musik fick i media, men jag har slutat bry mig så mycket nu. Jag tror det hänger ihop med att jag hittat mitt uttryckssätt och känner mig trygg i det.

Om du fick välja — vem eller vilka personer skulle du göra musik tillsammans med — stora som små? Eller är det så att du kort sagt är en person som jobbar metodiskt och allra bäst för dej själv?
— Jag har alltid tyckt om friheten i att jobba ensam och det finns en slags pondus i att ha gjort något själv, men jag samarbetar ju med vännerna i The Bright And Shiny och har spelat i andra band. Det är farligt att jobba på egen hand om man inte känner sig riktigt inspirerad, då tappar man lätt gnistan och ödslar en massa tid på dåliga idéer. Anti-idéer. Men det är klart. Om jag fick välja fritt skulle jag gärna skriva låtar med Elliott Smith eller låta Nigel Godrich producera mitt femte album Machines.

Vad händer härnäst?
— Jag håller på med inspelningarna till No Hero Sound som förhoppningsvis kommer att släppas någon gång i år…