Det är nu cirka två år sedan vi skrev om Nicolai Dunger i ettnollett. Lika många år har gått sedan han släppte sitt förra album This Cloud Is Learning.
Det var när jag var på Tantogården för första gången som jag upptäckte Nicolai. Jag var där för att se Grand Tone Music och upp på scenen kliver en blond norrlänning som efter första låten fick mig att associera till ingen mindre än Kurt Cobain.
Tiden gick och jag fick tillgång till skivan Eventide där endast ett fåtal låtar innehöll sång och resten av skivan var översatt för en stråkkvartett. Sedermera lyckades jag banda en snutt av låten This Town med Nicolai från radion och på den vägen är det. Sedan dess är han en medlem i den norrländska familj som för mig till stora delar består av The Bear Quartet och Fireside.

Sedan 1999 har Nicolai hunnit åka på turné med Cat Power och fått fina komplimanger för sina alster av bland andra Mercury Revs sångare Jonathan Donahue och singer/songwritem Will Oldham. Man har heller inte undgått hans låt Something In The Way i en viss bensinstationsreklam.

I våras kom skivan Blind Blemished Blues som är den första i en trilogi av egenfinansierade vinylskivor som är planerade att släppas under det närmsta året. Kort efter detta släpptes Soul Rush; hans senaste album. Nicolai är med andra ord dubbelt skivaktuell.
Vinylalbumet Blind Blemished Blues har släppts i 500 exemplar och har vissa drag åt frijazz och fusion:
— Jag har ingen koll på jazz, men jag jobbar med personer som har koll och har på det sättet kommit i kontakt med de som är med och spelar på skivan. Jag lyssnar mycket mer på jazz nu.

Under Nicolais konsert på anrika musikpalatset Nalen tidigare i år medverkade upp till tio musiker på scenen och flera låtar från Blind Blemished Blues framfördes.
För att ha gått från sportvärlden (jo, Nicolai var på väg att bli fotbollsproffs i unga år /Red.) till musikvärlden och inte ens ha behövt spela in demos har Nicolai Dunger kommit långt.

På kritikerrosade This Cloud Is Learning tog han hjälp av Ebbot Lundberg och Kalle Gustafsson från The Soundtrack Of Our Lives, vilket kom att prägla produktionen och soundet avsevärt. Men sedan var det dags att gå vidare och redan efter förra skivan visste Nicolai att han ville göra något mer soulbaserat på uppföljaren.

Hur tycker du själv att din musik förändrats genom åren?
— Den har blivit mer levande och mer direkt och jag säljer mer, säger Nicolai och skrattar.

När Nicolai ersatte sina fotbollsplaner med musik så tog det, naturligt nog, ett tag för honom att komma in i musikbranschen och lära känna olika musiker. Det där är historia nu och sedan förra skivan har han hunnit med att arbeta med en radda duktiga och välkända musiker:
— Det är ju det det hänger på oftast när man är soloartist, att man har någon slags intuitiv känsla om vem man kan göra ett samarbete med och känna att “det här kan bli bra”.