Det är sällan rockmusik fängslar mig numera. Men medryckande melodier har jag fortfarande svårt att värja mig emot, oavsett genre. Därför slår jag, söndagen i midsommarhelgen, riktnumret till Jönköping för att tala med Andreas Jonasson i Mirrormaze.
Midsommarfirandet har tydligen varit långt och hårt, eftersom jag väcker honom trots att det är tidig eftermiddag.

Mirrormaze bildades 1996 och har sedan dess haft lite olika medlemmar. Andreas spelade i ett annat band som hade en hyfsad spelning på gång. Bandmedlemmarna var dock, enligt Andreas, veliga och verkade inte veta vad de ville. Han hoppade av och samlade ihop nytt folk att spela med. Mirrormaze såg dagens ljus.
Bandet består idag av Andreas på sång och gitarr, Johan Forsman på trummor och kör, Björn Elm på gitarr och Johan Albertsson på bas.

Sedan 1996 har bandet gjort en hel del spelningar i hemstaden men Andreas hävdar att det inte finns några milstolpar eller betydelsefulla händelser i bandets karriär hittills. De har även hunnit med en del inspelningar. Senast i raden är demon Sore Eyes som recenserades i förra numret av ettnollett. Det är en demo som låter, minst sagt, en hel del som The Jesus & Mary Chain. Andreas blir dock något förvånad när jag påpekar detta för honom:
— Jag visste inte att det hördes så tydligt! Jag har varit en samlare av The Jesus & Mary Chain sedan 80-talet och det är klart att de varit en inspirationskälla, men att det lyser igenom så tydligt visste jag inte. Det finns ju så oerhört många inspirationskällor till vår musik. De andra i bandet har knappt lyssnat på The Jesus & Mary Chain — alla har olika musiksmak och även om jag skriver alla låtar är ju den blandningen något som märks. Och man kan ju även bli inspirerad av något sådant som att gå till krogen: någon kanske börjar prata om något som ger upphov till en låtidé.

När jag frågar Andreas vad han tycker är viktigaste ingrediensen i bandets musik svarar han att det främst är melodier och energi.
— Även texter kan vara viktiga. Det beror lite på vad man vill säga och om man är glad eller arg. Fast glad är man ju sällan när man skriver musik.
Han hävdar — även om ursprungssyftet är att ha kul — att han gärna också vill att så många som möjligt ska få höra bandets musik live och på skiva. Han tycker de borde ha viss kommersiell potential eftersom de har ett eget sound utan att vara svårtillgängliga. Just lättillgängligheten är något jag kan hålla med om, eftersom bandets musik bygger så pass mycket på melodier. Men intresset från skivbolagen har varit svalt. Ett litet bolag var intresserat men hade inte pengar till att göra något av det hela.
I övrigt tycker Andreas det varit svårt att överhuvudtaget få ett svar på de kassetter som skickats ut.

Jag frågar också hur det kan komma sig att det verkar komma så många band från just Jönköpingstrakten. Andreas tror det beror på tristess och på att musikscenen där var ganska usel för några år sedan. Folk bildade egna band för att det skulle hända något. Detta har lett till att scenen idag blivit ganska stor och klimatet för banden betydligt bättre. Det är också god stämning mellan banden och på sistone har en spacerock-våg kommit till staden.
Bland Andreas vänner finns t ex Seamonster1 och som en anekdot kan nämnas att Mirrormaze för en tid sedan tjatade sig till att få spela på en spacerockfestival i staden, där bl a Seamonster1 och en medlem från Hawkwind (!) uppträdde. Tyvärr blev festivalen ett ekonomiskt fiasko med runt 30 betalande på två dagar.

I nuläget finns inga stora framtidsplaner för bandet. Eventuellt blir det någon lokal festivalspelning under sommaren. Annars repar bandet nu mest nya låtar som troligtvis ska spelas in i slutet av sommaren. Sedan blir det en ny vända med utskick av kassetter till skivbolag. Därefter vem vet?