Yind är ett band från Lund som består av Martin, David. Andreas och Benjamin, alla kring 20 år gamla. Bandet har funnits i ungefär två och ett halvt år och musiken rör sig lite kring samma kretsar som Mogwai, Paul Newman, Hovercraft och Windsor For The Derby. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig helt sonika för att åka till deras hemstad och träffa dem.

I höstas fick ni ge ut en 10″-ep på Punk In My Vitamins och i februari turnerade ni över USA:s västkust med både Unwound och Paul Newman. Hur började allt?
David: När Unwound spelade i Tyskland förra våren var jag där och såg dem. Efter spelningen gick jag bara fram och pratade med dem, sedan fick jag åka med tillsammans med dem runt i Europa och på den vägen är det.

Ni spelade ju bland annat i Olympia, ett av de största nästena för amerikansk indierock. Kändes det som ett litet eldprov? Hur reagerade publiken när ni spelade?
Martin: Olympiaspelningen var inte särskilt stor. Vi spelade faktiskt på en fest i ett hus och vi blev ganska förvånade, men det är tydligen inte så ovanligt där att man gör spelningar hemma hos privatpersoner. Publiken varierade mellan 600 i San Francisco och kanske 90 i San Diego. Seattle, den sista spelningen, var annars den bästa, för då slapp vi en av bandmedlemmarna… (skratt) Nej, men vi hade bäst scenljud då helt enkelt. Och så sålde vi många sjuor så folk tyckte väl att vi var bra.

Vad har ni på gång annars? Några nya skivutgivningar eller turnéer?
David: Vi har ju släppt en sjutumssingel på Selvik International Series, en etikett som jag, den andre gitarristen och en kille till har startat. Sedan har vi ju som sagt släppt tiotummaren på PNMV, och samma bolag kommer även att ge ut vår första fullängdare. Den kommer i september.
Martin: Jag vet inte hur sommaren kommer att bli, men i september ska vi turnera i USA igen, bl.a. med Paul Newman, Lowercase, och möjligen Unwound. Kanske fem spelningar med ett band, sedan fem med nästa, runt om i deras regioner över hela USA. Sedan är vi inbokade på CMJ i New York i början av september. Det är en slags festival där det spelar en jävla massa band på olika klubbar under några dagar. Skivbolagen får visa upp vad de har och så är där en massa pressfolk som skriver om det.

När band som Mogwai och Tortoise på allvar slog igenom ifjol verkade det nästan som om det äntligen blev ”legitimt” att spela instrumentalmusik. Hur ser ni på det? Har det hjälpt er på något sätt, genom att det bildats en efterfrågan på instrumentalmusik?
David: Jag tror att instrumentalmusiken kommer att dö ut precis som alla annan musik. Men jag tror ju inte att Vern (från Unwound) släpper oss på grund av att vi är trendiga. Jag menar, det finns ju fortfarande bolag som släpper det dom gillar.

Är det av någon speciell anledning som ni valt bort sången?
David: Vi har ingen sångare, och dessutom gillar jag inte texter. Jag lyssnar inte på texter, så därför känns det också idiotiskt att höra en sångare som bara sjunger ”lalala”. Men jag har sjungit tidigare, i andra band. Fast där har sången varit ett skämt (skratt)… Jag har aldrig stannat längre än en månad i något av mina andra band.

Känns det som om man måste skriva bättre låtar om man spelar instrumental musik?
Martin: Det går ju knappast att ta tre popackord och köra dem i tre och en halv minut, och sedan slå av. Man bygger ju musiken på helt olika sätt, våra låtar bygger mycket mera på olika teman, lite på samma sätt som klassisk musik är konstruerad.
David: Ofta går våra låtar bara framåt — stegrande. De går aldrig tillbaka igen… Vi bara spelar och så blir det bra och sedan slutar vi spela. Vi bara jammar ihop några riff…

Känns det inte lite overkligt ändå? Jag menar, det verkar som det gått ganska fort för er, eller?
David: Det känns inte som om det gått så fort eftersom vi spelar ute så jäkla sällan. Och vi repar liksom väldigt sällan också, typ en gång varannan månad, förutom i vintras när vi var tvungna att repa in Benjamin. (Benjamin blev deras nya trummis då den gamle ryckte in i armén. Han har tidigare spelat trummor i Malmöbandet Neverending.)

Hur får ni någonting gjort då?
Martin: Vi får inte så mycket gjort… (skratt) Men det brukar bli en hårdrepa helgen innan en spelning. Vi har även en tendens att lägga låtarna bakom oss på trottoaren efterhand som vi går framåt. Vårt set har även varit ganska begränsat den sista tiden i och med att Benjamin varit med så kort tid.

Vad har ni för förhoppningar om framtiden?
Martin: Grejen är den, att det som har hänt med oss är ju inte att vi kommit in i en bransch där ett bolag har bestämt sig för att marknadsföra oss och satsa pengar. Vi ligger på ett bolag som ägs av Vern och hans fru, som båda har två jobb för att överhuvudtaget kunnat upprätthålla det här bolaget där de vill ge ut precis vad de vill ge ut. Det är en jätterolig grej som har hänt oss, men det är inte så att vi kommit in i branschen, utan hela den här scenen verkar ju utanför själva karusellen. Och där krävs det inte att man slår. Vi kan ju sälja upplagor som ”inte syns”, men vi kan ändå få turnera runt om USA eftersom det finns tillräckligt många människor där för att subkulturerna ska få överleva. Vi kommer inte att slå men vi kommer inte heller att dö.

Några sista kommentarer?
— Lyssna på vår skiva innan ni köper den! Och se till så att människor i er omgivning trivs och känner sig bekväma.

Personligen tycker jag att Yind har potential och att det säkert finns en bra anledning till att de fått så mycket uppmärksamhet, bland annat av Unwound. Men jag tycker ändå att det känns som om de funnits lite för kort tid för att redan ha hunnit spela fram sitt eget sound. En del låtar känns lite innehållslösa och ibland står musiken och trampar vatten lite för länge. Men det är samtidigt alldeles för tidigt att räkna ut Yind redan. Om man bara ger dem lite mer tid kommer de troligtvis att bli ett säkert kort i framtiden.