LOW
Secret Name
(Tugboat/House Of Kicks/Border, TUGCD 007)

Jag mår illa, jag mår illa! Ja, inte bara Magnus Uggla mår illa. ettnollettaktuella Low mår riktigt, rejält, jättemycket illa. Det kan vi utröna via bandets kontinuerliga skivutgivning där de hyllar stora artister som Joy Division, Birthday Party och Steve Albini — äkta deppkungar med andra ord. Vad ska man då använda sina förebilder till. I det här fallet har Low fått hjälp av just Steve Albini med att producera.
Low har aldrig låtit riktigt lika melodiska som de gör på Secret Name. Annars förknippas bandet med konstant lågmäldhet och loj eftertänksamhet i soundet. Men i allt elände av illamående finns här fantastiska melodier att lapa rödvin till. Hitlåtar är väl det sista vi tänker på i samband med just Low. Men jag kan inte låta bli att hylla atmosfären som ligger till grund i majoriteten av bandets låtar. Låtmaterialet i sig berättar mer om det riktiga USA än vilken pastor eller politiker som helst.
Alan Sparhawk är en begåvad gitarrist och sångare. Mimi Parker är det perfekta kryddan i sånginsatserna tillsammans med Alan och sist men icke minst Zak Sally som utgör basljuden i trion. Här har Zak sannolikt fått extra skjuts av Steve Albini i Electrical Audio-studion i Chicago.
Samtliga låtar på Secret Name håller extremt hög kvalité. Utan någon pardon så har de kraften och viljan att gå längre än längst. Det finns inga kompromisser, inga pekpinnemänniskor och inte en endaste diktator i samband med deras musik. Egentligen finns det bara en lag och det är finkänslighet.
This is real passionate music!

Betyg: 5/5 (Oumbärlig)