Första gången jag träffade Patrick Öberg, Anders Hellman och Robert Norsten i Carpet People var i samband med en spelning i Linköping för ett par år sedan. Jag kommer ihåg att jag var besviken på publiken som hela tiden stod och skrek efter rockigare tongångar.
Efteråt tyckte Anders Hellman trots allt att både spelningen, lokalen och publiken varit mycket bra. Jag vet fortfarande inte vad skillnaden mellan våra åsikter berodde på. Kanske berodde det på Anders norrländska ödmjukhet, min petighet eller så kan man helt enkelt inte begära för mycket av en svensk konsertpublik.

Carpet Peoples musik förtjänar en mer stillsam uppmärksamhet än skrålande och vrålande från ölstinna personer som vill rocka. Det är stillsamt, melankoliskt och inte sällan vackert. Musik som ofta vindlar sig fram långsamt och kräver koncentration från lyssnaren. Eller, som jag skrev i en recension av nämnda spelning; musik som siktar in sig på hjärnan utan att nödvändigtvis göra djupa sår i hörselgångarna på vägen dit.

När jag ringer upp Anders Hellman igen har en del saker hänt. För drygt ett år sedan kom bandets andra album, Assemble & Plug ut i butikerna. En skiva som fick bra mottagande av recensenter men sämre av skivköparna, och Anders skrattar lite när han pratar om risken för att namna i kritikerfällan. Han håller med mig om att skivan är mer homogen och sammanhängande än föregångaren Volley U Make.
— Man blir väl bättre och bättre på att hitta uttrycksmedel för det man vill uttrycka. Dessutom skrevs de flesta låtarna på andra plattan inom loppet av ett par veckor. Många av texterna skrev jag under en bilresa ner till Spanien. Det fanns inte så mycket att göra, så man skrev under tre-fyra dagar.

En annan framträdande skillnad mellan de båda första albumen är att texterna blivit mörkare och mer konkreta. Från att ha handlat om brustna, eller bristande förhållanden på debuten, handlade det nu delvis om självmordstankar och rädsla för sjukdomar.
— Det var en tung vinter för min del när jag skrev texterna. Det var flera släktingar som gick bort, bl a en på nyårsaftonen. Så det har väl sina naturliga förklaringar, att texterna blev mörkare. Han tillägger, med ett skratt, att nästa skiva inte blir någon partyskiva och att han inte tror man lär sig något av att göra partyskivor.
Bandet har alltså börjat arbeta med sitt tredje album. Demoinspelningar har gjorts och ordentliga inspelningar av låtarna kommer att göras i etapper. Om vi dröjer oss kvar vid texterna så kommer vissa skillnader att märkas. När vi träffades i Linköping berättade Anders att texterna är personliga och viktiga för honom, men att han ofta använder sig av omskrivningar. Han har dock försökt ändra sig på den punkten.
— Jag försöker bli rakare i mitt skrivande. Jag har fått lite kritik för att ha för många bottnar, så det blivit svårt för andra att förstå sådant som är glasklart för mig själv. Flera av de nya texterna är väldigt raka, jag blir nästan förvånad själv. Men jag är mycket nöjd med dem.

Tidigare hyllade Anders artister som Red House Painters och Will Oldham, vilket också hörs i bandets musik. Nu är han mer reserverad vad gäller smakinriktningar.
— Jag har lyssnat mycket på Smog, som jag tycker är en bra artist. Annars lyssnar jag inte så mycket på musik längre. Man jobbar så hårt själv, så man blir väl mätt. Red House Painters tycker jag tappat spåret lite, liksom andra band i den genren. De tycks ha tappat respekten för sin egen musik i sin iver att visa hur lite de bryr sig om saker och ting. Även om det ska låta lite som om det är gjort med vänsterhanden borde man ju kunna skriva färdiga låtar. Det är synd, för flera band i den genren har gjort otroligt bra skivor tidigare.

Den kanske mest väsentliga skillnaden mot tidigare är att bandet ställt sin 8-kanalsbandspelare åt sidan. Hela debutalbumet spelades in på den och i medföljande pressreleaser hävdades att Carpet People var “ett äkta lo-fi-band”. Många recensenter sågade den delen av pressreleasen istället för att skriva om skivan. Bandet själva hävdade att syftet med att skriva så var att man ville förbereda lyssnaren på vad för typ av ljud man hade att vänta sig när man satte på skivan. På andra albumet var en låt inspelad i Tonteknik-studion i hemstaden Umeå. Nu tar de steget fullt ut och spelar in hela nästa album där.
— Det är också ett led i utvecklingen. Man hör fler instrument i huvudet när man skriver låtarna. Man känner att “den här låten kräver ett dragspel”, typ. Låtarna kräver mer än våra åtta kanaler kan erbjuda.
— Jag tror inte att vi kommer att förlora någon intimitet på det. Soundet blir nog ungefär detsamma. Men sången blir bättre. Det är jättesvart att lägga sång på 8-kanalaren — man hör inte sig själv och vad man sjunger. Man har ju en vision om hur man vill att det ska låta och det är frustrerande när det inte blir som man vill.
En sista förändring är att Emil Ödling — tidigare Blithe och Ward J Little — inte längre medverkar i bandet. Sedan Patrick och Anders startade bandet 1994 har det varit lite flytande i sättningen. Bandet har legat på is vid ett par tillfällen, då medlemmar flyttat från Umeå eller satsat på sina andra band — t ex Komeda och Blithe. De senaste åren har bandet dock bestått av kärnan med Anders, Patrick och Robert. Emil Ödling är numera bosatt i Stockholm för att plugga juridik så han lär inte ha möjlighet att medverka särskilt mycket vid inspelningarna av den nya skivan. Så Carpet People är nu en trio.

Just nu koncentrerar sig trion på nästa album. Mellan inspelningarna kan det bli en del livespelningar. När inspelningarna är klara hoppas de få tid att spela ännu mer live, och de har även en del nya idéer de gärna vill testa i sina liveframträdanden. När nästa skiva kommer är inte klart. Anders hävdar att han inte ser så mycket framåt, utan helst koncentrerar sig på det som händer för tillfället. Men det är nog ingen vild gissning att skivan kommer ut någon gång under senare delen av året, så att den kan utgöra soundtrack till ytterligare några mörka höst- och vinterkvällar.