Den som bor i Stockholmstrakten och är en flitig konsertbesökare har knappast missat Hell On Wheels. En trio från Nyköping som spelat på de flesta ställen staden har att erbjuda under det senaste året. Man har kunnat se dem snart sagt överallt, och det är nog få som ser dem live som står likgiltiga inför dem. De, framförallt sångaren Rickard Lindgren, tar över scenen med den typ av vokala utbrott som en gång Pixies-sångaren Frank Black kunde få. Rickard är en äkta rockstjärna på scen, och Hell on Wheels är ett punkband, även fast de kanske inte råkar låta så. De har attityden och känslan bara.

Jag träffar Rickard, och de andra två i bandet, trummisen Johan Risberg och basisten Åsa Sohlgren, på Medborgarhuset i Stockholm några dagar innan jul. Det är en stor julfest med en mängd olika band och DJ:s. Hell On Wheels spelar först av alla på stora scenen. Det är cirka sextio personer vid scenen. Ändå lyckas Hell On Wheels förmedla en stämning av att de verkligen tycker om att stå på scen. Att de älskar sin musik. Trots år av harvande på småställen i Stockholm verkar de ändå inte tröttna på det.
— Jo, jag har väl känt att det varit lite segt ibland, säger Åsa. Vi har sagt att vi inte ska spela mer i Stockholm på ett tag nu. När vi åkte till Örebro för ett tag sen och körde samma låtar kändes det jätteroligt.
— Det är klart det inte är så kul jämt, fortsätter Johan. När det är samma folk på konserterna hela tiden, och man måste hålla på och bära grejer genom halva stan. Ta trumsetet på tunnelbanan och sen åka tillbaka och hämta resten, sånt där. Det kan ju ta två dagar att spela i 40 minuter.
— Men man gör ju det ändå, säger Rickard. Man tar ju två dagar, om det nu behövs.

Varför gör man det då?
— Därför att det är det viktigaste som finns i världen, säger Rickard allvarligt. Det finns ingenting som är viktigare, det är bara så. Det är ju värt så otroligt mycket. Det är ju inte för att man ska bli popstjärna i alla fall.
— Jag har ju nyss börjat spela trummor känns det som, säger Johan. Fast nu är det väl i och för sig inte nyss längre, nu är det ju fem år sen. Men man lär sig ju hela tiden, och det är kul.
— Är det kul verkligen? undrar Rickard. Kul är nog fel ord. Man bränner iväg bara. Det känns ju så jävla schysst.

Hell on Wheels har funnits i drygt fyra år, men de har känt varandra betydligt längre. Åsa och Rickard bodde på samma gata i Oxelösund, och Johan, som kommer från Nyköping, blev tillsammans med Åsa för över sju år sen.
Namnet Hell On Wheels klingar hårdrock, men är ursprungligen taget från en serie-strip av Gary Larson. I efterhand har de upptäckt att det finns massor med företeelser som heter just Hell on Wheels, bl a hette Elvis kompani det när han gjorde lumpen, och så finns det flera böcker med namnet också.

Även om namnet låter hårdrock är det en grov överdrift att påstå att musiken också låter så. Hell on Wheels spelar en lekfull och smått rörig lo-fi-rock, ibland pop, med stora drag av amerikanska alternativa rock- och popband. Vi börjar snacka influenser och Richard droppar Sting och The Police, på allvar.
— Jag har lyssnat en hel på dem, skrattar Rickard. Rent strukturmässigt är det jävligt intressanta grejer. Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att skulle ha skrivit låtar om det inte vore för Sting. (När jag några dagar efter intervjun träffar på Rickard ber han mig tillägga att han gillar Tom Waits också, ”Så det inte framstår som om jag bara lyssnar på Sting”)
— Just nu är vi inne på Guided By Voices, det är de stora hjältarna för tillfället. Built To Spill är ett annat band vi alla lyssnar en del på, och så givetvis Pixies, vilken dag som helst, säger Johan. Det är ett band vi alla gillar, som alla har lyssnat mycket på.
Att de gillar Pixies är inte svårt att höra. Rickard har en förmåga att få utbrott som är som karbonkopierade från den gode Frank Black, nästan lika galna och nästan lika desperata. Att rösten inte är den klaraste är bara en tillgång, precis som att musiken har långt kvar till teknisk fulländning. De gör musik i sann lo-fi-anda.

Under det senaste halvåret har det börjat hända saker på skivfronten. Alla spelningar har lett till ett sug hos landets mindre skivbolag och i höstas kom dels en vinylsingel på det lilla, ideella skivbolaget Make It Happen, dels medverkade de med en låt på eldsjälen Bengt Rahms etikett Labrador, tillsammans med tre andra grupper. The Soda, som låten heter, är en lugn låt med drag av country, som inte är speciellt typisk för hur de låter annars.
Dessutom ska de släppa en fullängdsskiva på Emmabodas Absurd Records inom kort, men det handlar som vanligt om pengar. Skivan kommer dock, när vet ingen säkert.

I höstas hade Hell On Wheels en minnesvärd spelning, när de i slutet av september agerade förband åt Belle And Sebastian på stället Klubben i Stockholm.
— Vi känner folk, som känner dem, och så fick de höra vår demo och gillade det, berättar Åsa. Det var de som ville att vi skulle vara förband, det var deras krav för att spela.
— Det var verkligen skitnervöst, jag var nästan rädd då, berättar Johan.
— Jag var inte nervös, inte ett dugg, säger Rickard bestämt. Jag vet precis vad nervös är — första gången jag stod på en teaterscen var jag på väg att spy av nervositet, men det här var nåt annat. Jag var bara samlad till att gå upp. Spänd kanske, man ville gå upp och hämnas.
Hämnas, på vad?
— På Oxelösund! Alla jävlar…, ler Rickard.

Vi börjar prata framtid, om vart de vill komma.
— Jag tror inte vi tänker så mycket på det. Vi lirar bara och vi kommer göra det så länge det är kul, menar Johan.
— Jag tror inte att någon av oss tänker att vi nånsin kommer lägga av, säger Rickard. Det finns för mycket vänskap, det finns ingen anledning. Vi är som en familj. Jag tror vi är en jävligt trygg investering för skivbolagen, säger han på sitt smått ironiska vis. Han fortsätter:
— Förut hade vi ett enklare grundkoncept, det var oftast vers-refräng-vers-refräng och så dubbel refräng på slutet. Och så riktig punkbas. Men nu jobbar vi mer på toner, och lite mer komplicerade låtbyggen. Mer lek, en mer avancerad lek.

Du vill gärna få det till att det inte bara är en lek, du sa det förut också att det inte bara är kul att spela, det är viktigt också.
— Det är viktigt, säger han med tryck i rösten. Jag har ingen distans till det här överhuvudtaget, jag är helt distanslös. Det här är det enda jag någonsin velat göra. Sen kan jag ju flippa ur och kalla mig själv för geni i replokalen ibland, och sen får jag be alla om ursäkt. Ja, du var ju med i Emmaboda själv, du vet ju hur jag var där, ett jävla offer.

Du var rockstar!
— Ja, åtminstone trodde jag att jag var det då.