Fotboll, Tour de France, Molly Ringwald, Woody Allen, Audrey Hepburns förvirrade agentfilmer från sextiotalet, Åke Söderblom, Vänner, Seinfeld, surfing, Douglas Coupland, Adrian Tomine, franska modetidningar, design… Ja, vi kan hålla på ett bra tag till. Det fullkomligt bubblar av inspirationskällor i Stockholmsbaserade bandet Shermans värld. Huvudingrediensen i sammanhanget är trots allt anspråkslös och trivsam pop med smittsamma ba pa pa-refränger.

Shermans bildades i november 1997 mycket tack vare den före detta Red Sleeping Beauty-medlemmen Mikael Matssons kontakter med det amerikanska skivbolaget Blackbean and Placenta, som frågade honom om han ville medverka på en samlingsskiva de skulle släppa. Micke förklarar vad som sedan hände:
— Jag och Mike från They Go Boom!! hade på skoj jobbat lite med en cover på Whams Last Christmas inför samlingen och jag och Torbjörn Torsén (som tidigare återfanns i Stevepops /red.) hade pratat lite om att starta ett band. Så jag frågade om han hade lust att sjunga i låten. Det var det första vi gjorde som Shermans. Jag skickade låten till Blackbean and Placenta och var tvungen att hitta på ett namn och så det blev Shermans.

Efter denna händelse kom även Christer Nilsson.

Hur är historien bakom gruppnamnet?
Mikael:
— Jag hade Ben Sherman i tankarna när jag tog namnet. Men jag har märkt att folk tänker på stridsvagnen (!) när jag berättat vad vi heter. Det var inte riktigt meningen.

Berätta kort om er singel-ep?
Mikael:
— The Sound of Shermans bjuder på fyra spår. The Myth of Being Alone, Rush Hour, Fling och Summer in Your Heart. Den är släppt på det amerikanska skivbolaget Blackbean and Placenta.

Föredrar ni vinylsinglar framför cd-skivor?
Torbjörn:
— Estetiskt sett så är vinylsingeln fullkomlig. Storleken och idén att man ska klämma in det bästa man har på mindre än tre minuter. Knastret I början som talar om att man har en älskad i sin närvaro. Det går ju inte att ha vinylsinglar som bakgrundsmusik. Det finns ingen repeat, inget skval, bara koncentration och sen vidare till nästa. Jag gillar idén med dubbla a-sidor!!!

Artister ni beundrar över allt annat?
— Brian Wilson, Ian Mackaye, Calvin Johnson, Stephen Merritt…
Torbjörn:
— Elliot Smith är nog den mest kompletta artist som finns idag. Hans sång, gitarrspel och låtskriveri ligger en division närmare himlen an nästan allt annat. Stuart Murdoch i Belle & Sebastian. Dennis Wilson är den definitiva trummisen — alltid oklanderlig och fantastiskt snyggt friserad — topp tre frisyr tillsammans med Steve McQueen och Mike D.

Jag vet att ni gillar poporkestrar som Holiday och Push Kings. Andra elementära popband?
— Madison Electric — vilket tyvärr inte hörs tillräckligt väl i vår musik, Creeping Jenny, japanska popband som Hour Musik, Photo Jenny, The Yellow Ballon, Harpers Bizarre, The Cyrkle, Orange Peels, High LLamas, Belle & Sebastian, The Crooner, Beach Boys, The Zombies, The Lucksmiths, Adventures in Stereo, Velocette, Roger Nichols, Comet Gain, Tullycraft, Busy Toby, Rose Melberg, Softies, Papas Fritas, Bunnygrunt, Rose Melberg…
Thorbjörn:
— Det finns så många bra popband idag. Det är fantastiskt att få vara med när man kan sitta hemma och nästan spela med i Tullycraft-låtar i realtid. Alla låtar som de spelade in under sin korta karriär är värda sin vikt i guld. Detsamma gäller Autocollants och My Favorite.
Mikael:
— Jag lyssnar just nu på Cinerama, David Gedges nya band, och skivan är riktigt bra. Fantastiska poplåtar, spännande instrumentering och han sjunger bättre än någonsin.

Vad influerar er annars i livet?
Torbjörn:
— Att vara delaktig i någonting. Att man kan och är behövd. Parken utanför mitt fönster är en veritabel New York-såpa. Karaktärer som kommer som klockslag och gör otroligt coola saker hela tiden. Tanten som kör varvträning med rullator varje helg. Katter som slåss och jagas av skator. Mys-alkisar som gått i samma klass som Arne Domnérus. Mord. Allt som livet innehåller. Varje dag utanför mitt fönster.

Berätta om ert lilla mästerverk till popsång; The Myth of Being Alone?
Mikael:
— Tumregeln för en bra låt är att den inte får vara över två minuter. The Myth of Being Alone klockar in på cirka 47 sekunder och har en bra vers/brygga/refräng. Sedan tar den slut. Då måste man såklart lyssna på den en gång till. Den blir beroendeframkallande!

Ett ultimat poplexikon på fem ord?
Christer:
— Brunt, halvfranska band, tjockt, dammigt.
Mikael:
— Beach Boys — två ord!

Vilken är den ultimata sommarlåten?
Torbjörn:
— Denna sommar är det definitivt You’re Fabulous med Junior Varsity Km. Nonstop på min turntable.
Mikael:
— Det blir oavgjort mellan Lonely Girl av Sagittarius, Sunshine Girl av The Parade och Springtime Girl av Yellow Ballon.
Christer:
— Jimmy Dean med Troll. Grym trummis!

Livespelningar hittills för er?
— Första spelningen var på releasepartyt för nya papperstidningen Benno. Andra spelningen på ettnollett festen och sedan har det tyvärr varit lugnt på den fronten. Torbjörn är upptagen med att surfa. Men vi hoppas på att åka till Göteborg nu i augusti och spela tillsammans med Girlfrendo på en mobil fest.

Planer framöver annars?
— Spela in en singel för Fantasic Records.

Shermans livsfilosofi?
Torbjörn:
— Var snäll, observant och försök att vara precis den som du vill att andra ska vara. Visa ödmjukhet. Alla är delaktiga på ett eller annat sätt och det medför att ingen är för obetydlig.