För två år sedan, när Martin Kragh var femton valde han att förlägga sin skolpraktik på en skivaffär, som numera är nedlagd, men då var en av de skönaste skivaffärer vi haft i Stockholm. Affären hette Disc och hade öppet långt in på natten för folk som ville ta en kopp kaffe, läsa några Straight No Chaser och lyssna på gamla reggae-samlingar eller purfärska jungle-dubplates. Skivaffärsinnehavarna satte lite på skoj fast ett märke på Martin med texten ”PRAOELEV”. Martin strök omedelbart ”ELEV” och skrev istället dit ett ”D”, en variant på engelskans Proud, och så var hans artistnamn givet. Och Martin har all anledning att vara stolt. Han är trots sin unga ålder och sin ganska blygsamma framtoning en av Stockholms bästa discjockeys när det gäller svart musik i allmänhet och hip hop i synnerhet, och han går hela tiden framåt, vidare i den underjordiska hip hop-världen. PRAO-D har kommit för att stanna och han har några viktiga saker att tala om.

— Jag började intressera mig för musik på allvar för ungefär tre år sen, när jag var runt fjorton och hörde artister som DJ Krush och DJ Shadow för första gången, berättar Martin över en rykande café au lait på ett litet söderfik.
— Innan dess lyssnade jag på allt möjligt från Stone Roses till Beastie Boys, men senare har jag inriktat mig mer och mer på hip hop och mer på vinyl. Man blir tvungen att prioritera. Det kommer ju så jävla mycket bra hip hop hela tiden så man hinner aldrig lyssna på något annat.
När började du spela skivor själv?
— Jag köpte skivspelare när jag var femton, men en mixer först ett år senare då jag också började spela på lite mer seriösa ställen. Innan dess hade jag mest spelat på privatfester och ungdomsgårdar, men för runt ett år sen DJ:ade jag på Various (populär klubb på krogen Tuben vid Odenplan i Stockholm som lade ner i höstas /red). Det var verkligen skitkul, en av mina allra bästa spelningar, i hård konkurrens med den på Lollipop förra året, samt nån gång på lilla golvet på Happy Manday.
— Under det senaste året har det blivit mycket spelningar, nästan varje vecka de senaste månaderna, och på varje spelning är det nytt folk som vill boka mig någonstans. Jag är lite för ung för att starta någon egen klubb, för att kunna skriva på papper och så. Dessutom är det ju sån jävla lokalbrist i Stockholm. Sen har jag plugget också, det tar en del tid.
Martin berättar att han går i andra ring på samhällsvetenskaplig linje, men vilken skola han går på vill han först inte tala om. Efter ett tag avslöjar han tystlåtet och nästan lite skamset att han går på Östra Reals Gymnasium (en ganska fin skola så att säga).
— Jag har aldrig känt någon där överhuvudtaget, jag har bott på Söder hela mitt liv. Men så fick jag reda på att man kunde läsa ryska på Östra Real, och min morsa kommer från Ryssland så jag tänkte att man kunde väl gå där ändå, men det är inte så jävla schysst direkt. Folk kollar snett på en i korridoren när man har baggy-brallor och stora hörlurar, ha ha ha.
Hur mycket skivor köper du ungefär?
— Det blir en hel del. Så gott som alla pengar går ju till skivor. Jag vet inte riktigt hur mycket det är, men säg att jag kanske köper fem-sex tolvor i veckan nu. Mest hip hop och instrumentella grejer, men en del gammal soul och disco blir det också. Mest är det b-boy prylar och gamla hip hop-grejer som är kul att lira.
När det gäller skivaffärer så är det utan tvekan Mika Snickars Skivor (på Repslagargatan vid Slussen i Stockholm) som gäller.
— Mika är helt otrolig på att ta in grejer. Han har nog den främsta skivsamling jag hört talas om, han har typ allt. Dessutom är han en av Sveriges bästa DJs. Annars handlar jag på Street Level en del. De är bra på att ta in nya hip hop-grejer som inte Snickars bryr sig så mycket om, han har mest gammalt, och så Andreas Skivor förstås.
Hos både Andreas Skivor (på Söder i Stockholm) och Snickars kan man köpa PRAO-Ds egna mixtapes, och det borde alla som har det minsta lilla musikintresse verkligen ta och göra. På kassetten trängs långsam, instrumentell hip hop med fet 70-tals soul och stenhårda beats. Där finns namn som DJ Shadow, Kraftwerk, Jurassic 5, Daft Punk, Delfonics och Biz Markie, för att nämna några. Alltihop perfekt sammanvävt av den mästerlige PRAO-Ds flinka fingrar, och emellanåt bjuder han på galet scratchande, skumma tempoväxlingar och små utflykter i det speciella ljudlandskap man kan framställa genom att lägga ihop två skivspelare och en mixer. I genomsnitt står han ett par timmar om dagen bakom sina decks.
— Jag har ju förmånen att kunna ha alla grejer hemma. Det finns så många duktiga DJs som tyvärr inte har nån mixer hemma och därför aldrig kan träna upp sin stil ordentligt, menar Martin, som spelar mer konventionella instrument också.
— Jag började ta pianolektioner förra året. Det är nog bra att kunna spela ett instrument för att kunna utvecklas som discjockey. Dessutom är jag DJ i ett hip hop-band som heter Speech D’fect, men det är väl mer ett framtidsprojekt. Det år jag och tre rappare. Jag brukar komma med lite idéer på grejer de kan sampla och så. De är skickliga.
Martins förebilder är de tidigare nämnda Mo Wax-pojkarna DJ Krush och DJ Shadow, och han berättar exalterat att japanen Krushs spelning på Hultsfred förra året var bland det bästa han varit med om. Medan vi pratar dyker det upp en välbekant rapröst i caféets små högtalare. PRAO-D berättar en gammal anekdot.
— Oj, nu är det Tricky här i bakgrunden. Han är också en av mina absolut största förebilder. Det var den första egentliga konsert jag såg. Det var på Gino när jag var typ fjorton bast, och jag var tvungen att gå med farsan för att komma in där, berättar han leende åt minnet.
Är det ett problem att vara DJ i din ålder?
— … eh… nej, inte direkt. Det är ingen spelning som har sumpats på grund av att jag varit för ung, men det är klart att det känns lite konstigt att spela på ett ställe ena veckan och sen gå dit nästa vecka bara för att ha kul, och bli nekad i dörren. Det känns lite b-igt!

Vi pratar ett tag om hip hop-scenen och klubblivet i Sverige idag. PRAO-D är inte speciellt positiv vare sig till musiken eller klubbarna. Han tycker folk har för mycket attityd och att likriktningen är alldeles för stor. Han tycker att många DJs i Sverige är för gamla.
— De borde ju verkligen släppa fram fler unga. Det finns hur många grymma, unga DJs som helst idag som lätt skulle kunna ta över och låta de gamla pensionera sig. Hur kul är det när tvåhundra artonåringar står och dansar till en 35-åring? Å andra sidan är Martin noga med att ge ”credit where the credits due”.
När vi har avslutat intervjun och precis ska resa oss upp från caféstolarna vill han absolut säga en sak till.
— Jag vill bara passa på att tacka alla som supportat mig. Folk som Magnus Talib och hela Various-possen, folket på Bonden och Sjögräs, Dake & Martin på Happy Manday, Hysterik och Martin på Pengar. Folk som gillar nya ansikten.
— Tack också till alla independent-skivaffärer, eller de få som finns. Ni behövs!