JENKA
Be
(Vibrafon/MNW Distribution, VIBRCD 49)
cd

Nu kommer de på rad. Japanskorna.
De söta små japanska poptjejerna börjar att ta sig fram i popsvängen. Ni har redan läst om några av tjejerna i ettnollett; Kahimi Karie, Bonnie Pink, Laila France och nu Jenka (intervju i ettnollett #20+3). Flera av de nya unga japanska tjejerna har sannolikt Pizzicato Five och dess sångerska/mode-flicka/kreatör Maki Nomiya som en slags förebild — mer eller mindre. Pizzicato Five — som släppt en ansenlig mängd album i hemlandet — kan ses som något av den japanska danspopmusikens barriärbrytare ut i västvärlden delvis via samarbete med exempelvis Saint Etienne.
Jenka har åkt hela vägen från Japan, hälsat på i Tambourine studion i Malmö och lekt pop med musikdoktor Tore Johansson. Producentdoktorn, som är den stora orsaken till det säregna och karaktäristiska Tambourine/Vibrafon-soundet och som ligger bakom utmärkta produktioner med The Cardigans, Eggstone, Freewheel och senaste brittiska studiobesöket Saint Etienne.
Jenka gör som så många andra 20-åriga flickor — skriver popmusik om kärlek och åtrå, om känslor och relationer. Någonstans i virrvarret av känslor känns detta som en enda lång repris, en repris på något man hört tidigare. Jenka har dock lite utöver det vanliga. Hennes röst ligger någonstans mellan Kahimi Karies gulligt flickaktiga och Nina Perssons mer jazzbetonade. Därmed inte sagt att hon är en sånglärka av sällan skådat slag, men sjunga det kan hon och jag föredrar Jenkas röst framför Pizzicato Fives Maki Nomiyas.
Låten Vox om viljan att frigöra sig och förändra situationer till den lite svartare, dock poppiga och klart hitbetonade Muddymuddy Murmur, gjuter samman albumet till en trevlig stor smällkaramell bestående av en näve små popkarameller. Musikaliskt så är detta inte alltför långt borta från vännerna i The Cardigans.
Jenka kommer att gå hem bättre i samband med nästa album — det tar ju lite tid att växa. Be är en bra bit på vägen.

betyg: 3