Peter Fogselius, människan och kraften bakom Casino plockar fram de fem viktigaste sakerna i hans liv för tillfället när jag besöker honom i tvårummaren vid det unika funkiscentrumet Årsta Torg i södra Stockholm. Han börjar utan att tveka med boken Härifrån till evigheten av James Jones, och han berättar att varje kapitel, varje ord, varje stavelse i boken stämmer in på det verkliga livet — på hans liv, och sannolikt även tusentals andra. Han nästan skälver vid berättandet om innehållet i boken, och jag nickar förstående med. Övrigt i hans 24-åriga liv han plockar fram är tre cd-skivor med Black Dog, Beloved och Frankie Goes To Hollywood.

Den minst sagt viktigaste ingrediensen, vad gäller hans musicerande, är Casiosynten (en av tre stycken, varav en Korg och en Casio till), som också mycket riktigt är en av hans fem viktigaste saker här i livet.

I övrigt är hans hem fyllt av mängder av intressanta saker ur hans liv. Det första som möter mig är hans Coca Cola-samling, och en förvriden gammal coca cola-flaska i hans hall, som säkert är mycket värdefull för samlaren, sannolikt också gammal som gatan. I hans TV-rum står själva pulsådern i hans hem (förutom synten då): bokhyllan med massor av böcker, videofilmer, småprylar och cd-skivor. Jag hittar alt från Tintinböcker och romanen Jurrasic Park till ett radiostyrt modellflygplan och en veteranbil. I ena hörnet står en Casiosynt med en signerad tavla med Momus ovanför, och i det andra stereoanläggningen. I hans andra bokhylla (jo, han har två) står bland annat en bok om Pet Shop Boys, modellflygplan och mängder av andra romaner.
— Jag läser mycket böcker, det är något av det viktigaste i mitt liv, förutom musiken. Jag kan inte heller leva utan mitt gurgelvatten Nyodex, som egentligen borde stå högst på min fem-i-topp-lista. Det är ett måste eftersom jag konstant är förkyld, berättar Peter som om han levt med detta hela sitt liv.
Förutom detta är förstås riktiga vänner mycket viktigt i hans liv, och hans systerdotter. Han är en social människa, trivs bland folk, men är samtidigt ganska reserverad, försynt och känslig av sig, han är en utpräglad känslomänniska. Hans intryck av omvärlden är starkt och emotionellt. Känsloförrådet är fyllt av ett utpräglat smak, lukt- och synintryck. Peter är helt enkelt en ung man som känner sig fram i tillvaron. Lite av en filosof. Alla dessa punkter står också för en kreativ person. Konstnärer, författare, skådespelare och musiker har alla dessa typiska kännetecken.
Han bjuder på glass med pekannöt (ännu en passion), och vi tuggar på hans mammas hembakta Toscakaka och surplar på vatten mellan tuggorna (kaffet var slut).
Peter sitter tillbakalutad i fåtöljen och funderar över min fråga om hur han upptäckte musiken.
— Oj, vilken bra fråga som jag inte ens har tänkt på. Det finns väl egentligen två historier. Den ena är häftigare än den andra. Men det började nog med att jag köpte två New Order-maxisinglar och så gjorde jag egna mixningar på dessa någon gång i slutet av 80-talet mest som en rolig grej.
Det här var i slutet av 80-talet, sen hade du väl ett uppehåll ett tag innan du insåg att du kunde göra musik helt på egen hand?
— Jag har alltid varit oerhört tveksam till om jag skulle klara av att göra något bra. Jag har ganska högt ställda krav på mig själv. Det vore ju väldigt tråkigt om man skulle spela in en skiva, och så kommer någon och säger att det där känns som ett hafs-jobb. Därför så känns det viktigt att jag har stora krav på mig att det ska låta bra, jag är perfektionist och jag är oerhört självkritisk. Jag har genomgått en lång period när jag enbart har tvivlat på mig själv och vad jag ska åstadkomma i mitt liv.
Och nu tror du på ditt material?
— Nu känns det i alla fall som att det är bekräftat från nära vänner och bekanta, och det är viktigast. Jag tror att det kan funka nu.
Vi talar om de fyra låtarna som Peter precis har spelat in för ett ännu obestämt skivbolag (ett par har visat intresse).
— Skivan kommer antagligen att heta Transmission Hero, och den låten plus de resterande låtarna Obligations, Day By Daydreamer och Apology utgör hela skivan.
Berätta om låten Transmission Hero?
— Den handlar om tre saker, med lika stor tonvikt på alla tre. Det mediasamhälle vi har med nya kändisar hela tiden på TV och så vidare känns inte bra. ”Dom där” som finns överallt och tjänar pengar och som är arbetslösa. Jag tror att många kan känna lite förakt för alla som finns i media, alla som ser glada ut och tjänar massor av pengar. Dom finns överallt, i frågesportprogram, lekshower, debattpaneler, skådisar som har egna pratshower osv. Så kallade kändisar. Nästan multikändisar typ OJ Simpson. Man undrar ju om den människan verkligen är lycklig liksom. Hur fort det kan ändras från den dagen man är megastar till att rumla in på Konsum och så.
Och så rabblar Peter upp ett stick i låten:
Transmission hero do you know what prize you pay, don’t believe you’re here to stay…
— Den andra tanken bakom låten är historien om mig själv och min relation till mediabranschen. Jag är ju själv mer eller mindre inblandad i cirkusen nu. Bara att du och jag sitter här och pratar. Sen så handlar det egentligen också om två killar, som är kär i en på TV, men i slutändan handlar det nog kanske om att just jag är kär i en speciell tjej. Alltså synen på musikbranschen, massmedia och kändisar, och att jag har en kärlekshistoria i ryggen. En låt som manar till eftertänksamhet.
Och dina medmusiker?
— Jag lånar in musiker när det behövs. Nisse Johansson har hoppat in på gitarr — Sveriges Johnny Marr. Sen har jag fått god hjälp av programmeraren Walter Bäcklin och Mark O’Sullivan (Boolaboss). Vi gillar ungefär samma musik också. Jag letar fortfarande efter fasta medlemmar.
Någon speciell person som du kan tänka dig att jobba med?
— Nu har jag chansen. Niklas Frisk är bra, jag gillar Popsicle-materialet som han producerat. Andra skulle kunna vara Neil Hannon/Divine Comedy, Martyn Phillips (Beloved-producent), Karl Bartos (Kraftwerk) eller Greg Fitzpatrick (gammal proggare, Ataridistributör och syntanfader).
Jag återgår till det här med inspirationskällor. Jag vet att han sällan missar 80-talsdeckaren Magnum (Tom Selleck & co) på TV, bygger små plastmodeller av stridsrobotar från Star Wars och att han år en hängiven fan av tuggummit Orbit wild strawberry. Jag undrar förstås över alla hans skivor som står fint uppradade i bokhyllan. Jag hittar The Smiths, KLF, Pet Shop Boys, New Order, Daft Punk, John Barry (James Bond, The Persuaders etc), Momus (förstås), Burt Bacharach, som han anser är världens bästa låtskrivare, och till och med The Carpenters.
Vi lyssnar på hans egna låtar och diskuterar kombinationen av syntar och samplingar med klassisk elgitarr, och funderar på hur det kan låta om man lägger på blåsinstrument eller något liknande.
— Jag är ju privilegierad som har kontakt med många musiker och producenter, men det betyder ändå inte att man kan välja de bästa. Jag har ju ett urkoncept på hur Casino ska låta, och kan säga nej till andras åsikter om hur det ska låta. Duktiga producenter och medarbetare är trots allt viktigt.

Jag sympatiserar med Peters åsikter och hoppas verkligen att det ska rulla på bra i framtiden. Kanske, kanske, kanske får vi se Peter Fogselius i TV-rutan i Kockduellen, Rederiet eller Lekande Lätt? Den som lever får se som man brukar säga.