Varmt välkomna till ”Heavy Shit”-sidorna. Denna nya avdelning (med det ytterst fyndiga namnet) kommer i första hand att behandla lite hårdare musik än vad ni är vana vid att läsa om här i ettnollett. Tonvikten ligger på punk, hardcore, ska och en släng med metal därtill.

Vi börjar med några personliga gamla favoriter, The Nomads. Dessa svenska garagerockkungar (ja, jag vet att uttrycket är uttjatat) är tillbaka i stor stil. Made In Japan (1+2 Records) är en slags ”best of”-platta med 17 låtar inspelade live — dock inte i Japan, titeln till trots. Gruppen har som bekant hållt på ett tag så visst har de hunnit sno ihop ett par förträffliga bitar samt ett pärlband av välvalda covers. Nomads var ju en av många grupper man satt och diggade i början och mitten av 80-talet, men som sen fick stå tillbaka på grund av några rätt träiga album. Under 90-talet verkar de ha fått en nytändning och här på Made In Japan hörs det tydligt. Schysst skrammelpunk från ett band som står sig än idag.

Ett betydligt yngre band än Nomads är Umeåbaserade Eskapism. Deras 8-låtars CD, Alexander Lukasar (Zakana) är en trevlig historia som får mig att associera till grupper som tidiga Metallica, Pantera och KSMB. Det är hård och rask punkinfluerad metal med en del tempoväxlingar och på det hela taget lekfullt framfört. Bandet har en ganska personlig stil trots ovan nämnda referensgrupper. Texterna är på svenska och av vardagsrealistisk karaktär. Fylla, fester och relationer avhandlas bland annat. Tyvärr är Jonas Nordins sångröst en smula begränsad vilket i längden är tröttsamt och enahanda. Jag ser dom dock gärna live. Umeås musikliv är mer än straight-edge-hardcore om nu någon inte trodde det.

Ett annat band med svenska texter (dock av en helt annan art) är Vrävarna. För er som tycker att Onkel Kånkel är king så har ni med Vrävarnas Animalsexuell (Ägg Tapes & Records) ett inte helt oävet alternativ. Musikaliskt handlar det om trallvänlig och hyfsat melodiös punk, så kallad ”tyrolerpunk”. Texterna är ett frosseri i vidrigheter vilket Vrävarna säkert tar som en komplimang.

Gräver vi lite i högen bland de senaste svenska ska-grupperna så hittar vi eminenta Gordon. Många grupper har hakat på den senaste ska-vågen och det är inte alla band som fixar det. The Baretta EP (Roligan Records) är i och för sig bara fyra låtar, och hur väl Gordon kan fylla en fullängds-cd återstår att se, men det är oerhört medryckande och välspelat och jag blir jävligt glad av att lyssna på dem. Regordonize the planet!

I Bagarmossen (utanför Stockholm) hittar vi skivbolaget Deaf & Dumb som drivs av Matte, tidigare medlem i De Lyckliga Kompisarna. De har bland annat haft den goda smaken att ge ut en mini-cd med gruppen Monster. På Honour Your Friends hör vi en betydligt raskare variant på ska än exempelvis Gordon. Monster har en hel del punkinfluenser samt fotbollskörer, fett blås (applåd!) och orgel (applåd, applåd!). Det slamras en hel del mellan de långsammare partierna. Helt okej, lite Ghosttown (The Specials /red.) emellanåt. Sångaren håller inte måttet. Byt. Från ”Bagis” lär också Teddybears Sthlm härstamma från. Dessa hardcorehjältar har precis släppt sin platta I Can’t Believe It’s Teddybears Sthlm (MVG) och från denna har vi lyssnat på vinylsingeln (yes!) Kanzi / To The Swiftest Goes The Meal. Detta borde man kanske inte ha gjort. Har man hört hits som Step On It så kan man inte säga annat än att detta är crap. Kom igen, Teddybears!

Av Bad Taste Records i Lund har vi fått punksamlingen Quality Punk Rock. Omslaget utnämns till ett av det snyggaste vi sett och överhuvudtaget ger samlingen ett mycket välgjort och genomarbetat intryck. Bookleten är läcker och bandens kontaktadresser är utsatta med bilder och allt. Tyvärr håller inte alla band samma höga kvalité. Detta brukar alltid vara problemet med samlingar; antingen blir det för enahanda eller så blir det för olika så att man ”tvingas” lyssna på skräpband mellan go’bitarna. Nu klarar sig denna samling ganska bra ändå, det är schysst nivå på majoriteten av banden. Ett fåtal borde vänta med att föreviga sig på skiva. Tre av banden är amerikanska och är okej. Lagwagon är riktigt bra. Skotska Turtlehead, resten svenska konstellationer med Randy och Satanic Surfers som kändaste namn. En utmärkt provkarta över svensk engelskspråkig punk/hardcore och den är klart godkänd.

Nyköpingsfanzinet Popup Magazine släppte för en tid sedan sitt tredje nummer (nummer 4 finns ute nu!). Bland innehållet märks bland annat intervjuer med Ramones (från 1995 års besök i Skellefteå), Jacob Hellman, Starmarket, Tuk Tuk Rally, Bear Quartet och Åka Bil. Tidningen är välgjord och intervjuerna intressanta. Det jag saknar är lite längd på intervjuerna. De är alldeles för korta — Bear Quartet ges en A4, Starmarket likaså. Åka Bil får en halvsida, osv. Fredrik och Jonas är duktiga skribenter, så ge oss läsare längre intervjuer och artiklar. På recensionssidorna går de hårt fram med sågen. En del kanske uppskattar det då vissa andra tidningar/fanzines, exempelvis Backstage, i princip ger alla grupper positiva omdömen. Själv tycker jag att Popup är för hårda, men smaken är ju olika. Layoutmässigt påminner Popup starkt om ettnollett och innehållet är nästan uteslutande svensk musik. Beställ ett exemplar och avgör själva.

Från House Of Kicks (Stockholm) har vi fått ett gäng plattor. Första grupp ut är ett band som är små-kult, nämligen de forna grindcorekungarna Napalm Death. De har funnits ett bra tag och släppt ett antal skivor av skiftande kvalitet. På deras senaste Diatribes (Earache/House Of Kicks) har de skippat ”blastbeatsen” och grindcore-stilen till förmån för betydligt bättre och lättillgängligare metal. Det är mer industriell och atmosfärisk metal, lite åt Fear Factory-hållet. Det svänger faktiskt om grabbarna. Barney Greenway grymtar fortfarande fram orden men även sången är lättillgängligare än tidigare. Dags att omvärdera gruppen kanske? Dessutom alltid pluspoäng för coolt gruppnamn. Peter & The Test Tube Babies cd Supermodels (We Bite Records) är en inte lika cool historia. Detta band påminner mig på något sätt om Bad News. Ni vet, Wim och grabbarna i skämthårdrockbandet. Nåväl, dessa gamla brittiska oi-punkare tycker att det här med öl, punk och raj-raj är så skoj att de sjungit om det sen tidigt 80-tal. Still going strong vore fel att säga. Det är småkul någon låt men det blir fort oerhört tröttsamt. Favoritveganerna Refused från Umeå är tillbaka och det är roligt. Gruppen är spelskickligare, tajtare och framförallt går sångaren Dennis Lyxzéns röst mot det bättre. De värsta tonårshysteriska spruckna skriken är utbytta mot ett mer bastant Philip Anselmo (Pantera)-stuk. Musiken är mer massiv, mer muskler om man så säger. Refused känns lite dystrare än tidigare och de dryga trettio minuter kompaktenergi vi bjuds känns ibland fullt tillräckligt. Det är däremot live denna grupp kommer till sin absolut fulla rätt, och i vår spelar de tillsammans med både Fireside och Entombed på en slags paketturné. Jag säger bara: Missa inte!

Nämnda Fireside har väl knappast någon missat. Fullängdaren Do Not Tailgate är en lysande skapelse, likaså skivan dessförinnan — Fantastic Four. Senaste 4-låtars cd’n Left Rustle (Startrec, samma bolag som Refused) är hämtad från senaste plattan. Vi bjuds också på tre nya, tidigare outgivna spår. Spår som är — surprise! Surprise! — helt oemotståndligt bra. Alla superlativer som nämnts kring denna grupp är befogade. Genialiskt bra.

Något som står långt ifrån ”genialiskt bra” som tänkas kan är industri-technogruppen Ultraviolence. Techno (och industri för den delen också) är ju inte riktigt min kopp med té, men är det någon som tycker att deras Psycho Drama (Earache/House Of Kicks) är bra så räck upp handen. Hallå? Någon??

Schysst hardcore finns det gott om i dessa dagar. En fartfylld historia med riktig ”kniven-mot-strupen-sång” och sköna riff bjuds vi på av amerikanska Edgewise. Redan omslaget på Silent Rage (Gain Ground) anger tonen i form av tre bilder på milt sagt argt vrålande ansikten. Medryckande ös med gott om tempoväxlingar och en del snodda Sabbath-riff. Denna 8-låtars-cd klockar in på drygt 20 minuter vilket är i minsta laget. Ytterligare en anmärkningsvärd sak är att materialet spelades in för snart sex år sedan. Nå, det låter inte sämre för det. Köp och njut. Ett annat amerikanskt band är Snapcase. De maler på i långsam, blytung och ”smågroovig” stil på senaste singeln Steps (Victory Records). Personligen så tycker jag att de är tröttsamma i längden, men det funkar i små doser.

Stockholmska blackmetal-bandet Dark Funeral vill chockera och skrämmas med sin (megalöjliga) Satansattityd. Detta är hundra procent ondska i en lite ask. ”Corpsemålade” (skräckclownsmålade i fejset), poserandes med nitarmband, svärd och allsköns skit. Huga, läskiga kids! Musikaliskt då? Tja, musiken är överspeedad metal. Här går det verkligen undan. Samtliga instrument flyter ihop till något slags surrande. Sångaren grymtar på och gör sitt yttersta för att låta som något monster ur en b-skräckis. För en ”utomstående” måste det här låta som ett (välj själva) skämt/värsta smörja/oväsen, men det är faktiskt rätt proffsigt. Gruppen ligger också följdaktligen i täten bland svenska band inom genren och lyssnar man några vändor på The Secrets Of The Black Arts (No Fashion/House Of Kicks) så framstår det hela som tekniskt skickligt, men dock ganska enformigt.

Till sist några rader om den gedigna punksamlingen Punk Rock Jukebox (Blackout/House Of Kicks). Här finns inte mindre än 23 låtar med lika många grupper. Det är amerikanska punkband som kör sina favoritcovers. Leeway framför Civilization Dying av Zero Boys, New Bomb Turks gör en utmärkt tolkning av The Chocolate Watchband’s I Don’t Need Your Lovin’, Murphy’s Law spelar… ja, för att nämna några. Mycket är riktigt skapligt, ett fåtal bidrag är mer roliga än bra men på det hela taget är detta en riktig hitsamling (pryds av en jukebox med en samling punkare i sin omgivning, något för samlaren av jukebox-konvolut med andra ord /red.)

Vi ses i nästa nummer!