Det finns få svenska pophopp som varken känns utstuderat tidstypiska eller alltför tillbakablickande. Leslies är ett av dem. De spelar klassisk pop om flickor och pojkar som blir kära i varandra. Således träffar ettnollett tre femtedelar av orkestern på lollipopfestivalen och badar, diskuterar svåra ackord och blickar tillbaka på Horna Fure IFs samlade fotbol Istalang.

Under gårdagens väderrapport noterade jag den otvungna självsäkerhet med vilken väderflickan placerade ut den gula solen över Stockholm. Och visst blänker det blåa badbyxtyget osedvanligt charmant idag. En dag som gjord för Leslies och deras sommarpop.
Det första jag hörde av Leslies var Boy — en svala som skulle kunna göra en sommar, eller åtminstone en sommardag. Tidlöst ringlande gitarrer, spartanskt geniala trumomslag och en refräng som du bemästrar efter en genomlyssning. Allt detta fjäderlätt producerat av Dr Tore och avverkat på under två och en halv minut.
Det var ett år sedan. Idag har Leslies avancerat ett flertal divisioner på deras väg mot popallsvenskan. Flera pokaler står redan i prisskåpet. I våras spelade de som förband till Gene. En sjutumssingel bestående av de tre spåren från deras hittills starkaste, andra demo Coming Soon To A Cinema Near You, på vilken Boy återfinns, och Totally Brilliant från den följande demon New York, New York ska inom kort släppas på franska Anorak records. Dr Tore har för Leslies räkning upprättat kontakt med en japansk indieguru, vilket i framtiden kan resultera i ett album på licens. Även på den svenska marknaden stöter bandet högt upp på plan. En oväntat stark samling, In the lime light på Harry Lime Records innehåller två leslieshits; på samma bolag släpptes också nyligen det som får anses vara Leslies riktiga debut — en tvåspårs cd-singel.
Leslies låter, trots sin smala popkostym, betydligt mer klassiska än vad som brukligt är. Det finns minst två förklaringar till det. För det första, ledgitarrist Martin är troligen en av världens bästa och då Johnny Marr numera satsar helhjärtat på munspelskarriären i The The finns det ingen riktigt lyckad referens. Ett citat får belysa hans inställning till gitarrspel och skivinköp: ”Nej, jag ska inte inhandla Genes nya. Jag vet redan hur han spelar.” Denna skicklighet kombineras lyckligtvis hittills med en lika stor del talang. För det andra, sångare Tony har en närmast skolad röst. Ingen som hört Leslies blir förvånad av det faktum att han framfört inte bara I Know Him So Well, utan även We Are The World i skolavslutningssammanhang. Att han dessutom har varit kårordförande under gymnasiet är väl pricken över i:et.
Att Leslies inte är alldeles oävna instrumentalister gör att de tål att lyssnas på live. I dessa sammanhang brukar de dessutom bjuda på fantastiskt goda åttiotalsbakelser; Dreaming Of Me, Kids In America (Kim Wilde) och den otroligt underskattade, I Promised Myself (Nick Kamen) är tydliga tecken på kultiverad musiksmak. Den förstnämnda har plockats från basist Jens samling Englandspressade Depeche Mode-skivor, vilken är norra Europas kanske största.
Det finns några få moln på leslieshimlen, som måste blåsas bort för att jag ska tro på Leslies med hela mitt hjärta. Pop ska vara enkelt. För den kommande cd-singeln har Be me spelats in, en låt som i mitt tycke är bland det svagaste Leslies presterat. Det hävdas dock att den innehåller ett ytterst svårt ackord och därför är intressant att spela. Vidare kan sångare Tony, framförallt live, visa upp smärre tendenser till en sångstil som är bättre lämpad för We Are The World.
Men detta är små bockar i kanten i en rättstavningsbok med idel guldstjärnor.