BUBBELGUM RIDE BESTÅR inte av några sjuttonåriga poppojkar som man skulle kunna tro, utan av fyra män i trettioårs åldern. Inget hinder för att göra god pop. Det förklarar deras stora kärlek till David Bowie och T. Rex.
— Den musik som man växte upp med präglar en alltid mest och kommer alltid att influera, det går inte att komma ifrån, säger bandets trummis Micke Agnepil.
Förutom musik från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal som kan sägas vara den allmänt rådande musiksmaken i bandet nämner Micke bl a det engelska indiebandet Catherine Wheel och det Australienska Flash and the pan.
— Vi har heller aldrig försökt dölja våra influenser säger Micke som är väl medveten om att både Bowie och Beatles lyser igenom här och där på deras debutplatta “La La La!”. Han påpekar samtidigt att alla i bandet har lite olika riktningar angående musiksmaken. Sångaren och keyboardisten Thomas Skogsberg har större plats i hjärtat för tyngre mangel än snäll indiepop och har jobbat som producent åt dödsmetallarna Dismember och Entombed.
Namnet Bubbelgum Ride är hämtat ifrån en rad av det Engelska bandet The Satelite of Undying Love. De inledde första spåret på deras debut platta med att sjunga: “It’s a bubbelgum ride…”
— När jag hörde det kom jag på ja så skulle man kunna heta. Så vi tyckte att Bubbelgum Ride lät bra. Det låter lite 70-tal på något vis, berättar Micke.
Sedan starten hösten 1991 har Bubbelgum Ride släppt tre singlar och ett album. Debutplattan “La la la!” kom nu i våras. Favoritintresset är att försöka hitta “spejsade ljud” som Micke uttrycker det. Och uppenbarligen har de fastnat för distad sång, vars lite udda sound lyser som en röd tråd hela plattan igenom. Bubbelgum Ride är måna om att göra en varierad platta där låtarna inte är så lika varandra.
— Många nya grupper låter lika dant hela tiden… låt efter låt, så vi strävade efter att inte göra det, säger Micke som tycker att de faktiskt har lyckats rätt bra. En annan målsättning de har är att undvika vanliga kärlekstexter, också av den anledningen att det är ett så uttjatat koncept.
De visar sig att gruppen har många andra specifika idéer. På “La la la!” finns det finns det en liten bild till varje låt som fungerar som en illustration till låten och dess innehåll.
— Vi tyckte att det var roligare att göra så istället för att skriva ut texterna rakt upp och ned på konvolutet.

FÖR ATT NÄRMARE UNDERSÖKA vad allt det här ska betyda bad jag Micke kommentera plattan låt för låt:
Proximity. (intro) Många av våra favoritplattor har ett intro så beslöt vi oss också för att ha det. Till exempel Bowie har gjort ett på “Diamond Dogs”
God Bless the Union. Den handlar inte om fackföreningar som många tror… Det är Thomas som har gjort och den skulle ha handlat om EG för början men för det var ett för tungt ämne att avhandla i en låt, så att det blev om fred istället.
Waiting For Lies. (Illustrerad med en fisk som är i färd med att äta en mindre fisk vilken i sin tur gapar efter en ännu mindre.) Om att man blir lurad av storebror, pamparna klarar sig alltid som tex de med skärmfallsavtal.
Jukebox Hero. En T. Rex, glam, Iggy Pop-aktig låt med koskälla som man använde den förr. En av mina favoritlåtar.
World Without Frames. En trevlig liten stråklåt utan så tungt budskap i texten.
Just For Gold. Guldgrävare i Australien. Det finns fortfarande guldgrävare där, det har jag sett på tv.
Shine On Shadow. Ingen hitlåt så att säga. Micke Svahn har gjort text och låt.
Animal War. (På bilden syns en lite gris i uniform som om den kom ifrån Orwells Djurfarmen) Thomas “djupa” text om samhället!
One-Way Street. Återvändsgata. Om en person som hamnar i en återvändsgränd hela tiden. Lite ångest i texten. Jag gillar låten bra och den skrevs för två år sedan långt innan 70-talet hade blivit trendigt…
Trees Beyond. Kanske lite U2 influerad.
Empty Soul. Tja… tom själ. En man som har levt syndigt.
This Song. En kärlekssång fast mellan en munk och en nunna, så lite hemligt är det ju… i alla fall förbjudet.