GONE är i mitt tycke landets i särklass ”ballaste” band många gånger intressantare än B-grupper som exempelvis In The Collonades. Gruppen som förövrigt är belägrad i Stockholm med omnejd har sin stomme i sent 60-tal i form av Hendrix, Blue Cheer och obskyra band som ingen har hört talas om. Tidigt 70-tal är också en viktig tidsera för gruppen med obskyra hårdrocksband som bara går att finna i de dammigaste skivbörsarna och loppis.
Black Sabbath spelar dock en ganska viktig roll i deras liv men likaså Beach Boys eller Motorhead förklarar dess frontfigur och popstjärna Måns P. Månsson.
Måns nämner vid ett flertal tillfällen benämningar som: ”Space” och eller ”Psych” i resonemanget. Två magiska uttryck och på flera sätt unika bland svenska band idag. Gone är också rätt unika i sitt framförande även om vi sett hundratals liknande musikband på film och TV.
Tidigare hette gruppen ZONK och gjorde ett antal kultgig runtom i Stockholm. Ofta mycket uppskattade av den oftast ganska ”medvetna” publiken som känner igen Måns & Co. från mitten på 80-talet då främst Måns exponerade sig i grupper som Crimson Shadows och Livingstones.
Denna period var på alla sätt uppoffrande och floran av nya svenska garageband med foten i 60-talet hyllades främst på kontinenten. The Creeps var ett exempel på detta och Crimson Shadows ett annat bevis på att Sverige fanns med på kartan över musikhistoria.
Gone är också på många sätt en trevlig bekantskap och idag i tidigt 90-tal känns det extra bra med ett musiktänkande som de har. Man skulle kunna kalla deras musik för ”ambient hårdrock”, extra kul eftersom det finns stor plats för humor och roliga idéer i deras koncept.
Detta har Stockholmarna fått uppleva bland annat i Rålambshovsparkens amfiteater, där bandet gjorde ett utflippat framträdande à la Blue Cheer på Collosseum (sant?).
Själv mötte jag gruppen på en ”happening” i Änkehusets festkällare och möttes av eldslukare, fakirer och Måns i en så kallad ”fes” (typ tibetansk toppluva) och guldglittrande skjorta. Spelningen var både flummig, tung och ”maggropskul”, alltså bra! Måns gitarrsolande med gitarren på ryggen blev kvällens höjdpunkt…
Lokalen var dessutom utsmyckad med spejsat psykedelialjus och en bubbelapparat precis framför scenen som gjorde en extremt kladdig och barnslig.
Hela bandet gjorde en lysande spelning på alla sätt och en kraftkälla i gruppen är främst också den nya trummisen som ordagrant mullrade på under framförandet. Jag skulle nog uppskatta ett gig med endast ett låååångt trumsolo av denne man.
Gruppen jobbar med nya inspelningar och släpper troligtvis en platta i år.
Måns P. Månsson är förövrigt aktuell med en soloskiva gjord tillsammans med poppoeten och konstnären St. Mikael.
Join the gang!!!