Rabblar man upp en presentation om SISTER JAMES från Sveriges Manchester, Norrköping (även kallad Peking) så blir den långt ifrån så kortfattad som man kanske hade tänkt sig, så känns det i det här fallet.
Det finns mycket att säga om detta musikaliskt mycket begåvade rockgäng, och kommer Ola Hermansson (gitarrist, låtskrivare, grundare, poet, körare…) igång med att plädera om SISTER JAMES är han svår att stoppa, orden bara flödar… det i sig är ett intressant kapitel… han är kort och gott en excentrisk och mycket exceptionell ung man. Detsamma kan man då säga om bandet SISTER JAMES och skivbolaget Ceilidh som drivs av Ola och som förövrigt inte alls uttalas som det låter utan uttalas på Keltiskt talesätt som “Kiilith” (intressant… mer om Ceilidh i artikeln längre fram).
SISTER JAMES borde nog ha en betydligt större publik än de har i landet, men å andra sidan så är det exponering på vinyl med en kommersiell uppbackning av ett större bolag som gör att många grupper når fram till sin publik. Det är väl vad bandet inte har haft. I bagaget finns de två singlarna “Oh la la” och största framgången “This current doom” (båda Ceilidh). Lägger man då till deras nya mini-LP “About simple joys” på utgivningarna så växer förhoppningarna avsevärt inför en större publik och allt det andra som kan ge råg i ryggen.
Nu kan SISTER JAMES ordagrant blåsa upp sig och sträcka på kroppen… “About simple joys” är något av det bästa svensk indierock har att bjuda på ute i Europa just nu, ja, hela världen… (nu jäser man…).
Jag blir lätt hänförd och i det här fallet tycker jag att det är befogat. Plattans sammanlagda 7 låtar är fräck och kompromisslös tung rock med den där lilla men mycket viktiga gnistan, det finns en skaparkraft och kreativitet som man sällan möter hos svenska band i samma genre.
Inledande låten “Teenangel” är ett utmärkt exempel på vad SISTER JAMES är i ett och samma paket (dynamit!!!). Därefter följer deras kritikerrosade “This current doom”, annars så tycker jag att det i övrigt finns så mycket gott att suga på att var och en personligen bör få känna på vibrationerna och uppleva helheten på denna starka platta. Så det är bara att slänga upp en bunt sedlar ur plånkan och införskaffa “About simple joys” snarast möjligt… (Finns genom DELICIOUS GOLDFISH RECORDS).
Jag ska inte belamra er med mer rundsnack nu utan bäst är att herr Ola Hermansson själv får berätta om bakgrunden och idéerna kring bandet från starten för ca 5 år sedan fram till idag och i morron och…

Hur började då sagan om Sister James?
— Bandet bildades 1985 mest som en anledning att festa. Vår trummis Stefan Andersson spelade då med i BAD BONES (som har en låt tillägnade sig på RAPED TEENAGERS första LP) som sedermera blev TRE GREAT GYPSY ROCKERS.
Percy Renholm vår basist strulade vid det laget runt i en del mer eller mindre tillfälliga konstellationer.
Själv befann jag mig i DOCTDR ZORAKS VAXKABINETT (numera THE PERSUADERS) vid den tidpunkten Norrköpings första och enda riktiga undergroundband. Efter en hel del småturer så blev uppsättningen fast: ULF OLSSON (Sång), STEFAN ANDERSSON (Trummor), PERCY RENHOLM (Bas), JANNE ANDERSSON (Orgel) och jag själv på gitarr.
Vi repade då på ett tryckeri och beslöt oss för att starta något kreativt som kom att bli Ceilidh (Mer om det senare). Jag måste också säga det att vid vår första inspelning så var också Johan Hallgren med på gitarr, samme man som nu sjunger/skriver och spelar akustisk gitarr i COD LOVERS.

Det var någon som påstod att ni drog åt det lite “mörka” i musiken, några ord om detta?
— Njaa, det var något som Stefan Malmqvist (Base One) formulerade. Jag gillar inte alls gotisk rock, även om sådana laster finns i bandet. Jag tror ändå att det är en bra vägledning så folk inte tror att vi låter som WILMER X eller THE SINNERS… Vigilanterock!!!!

Vad är Sveriges tristaste band?
— Utan konkurrens: TONI HOLGERSSON!!!
Han gör så pass mycket narr av sig själv att en kommentar är överflödig.

Sveriges roligaste band?
— Kul fråga… Jag håller med dig om att allvaret i svensk musik ibland slår över till ren och skär fånighet, men jag gillar inte heller ren “buskis”. Madness drar nog åt det här med humor så långt man kan gå. Personligen så stannar jag nog några steg innan…
Band som både har god smak och dessutom får en att le tycker jag mycket om, försöker själv att kombinera det i mitt andra band The Persuaders.
Ska jag nämna några roliga band så blir det LUNCHROOM MANNERS (Göteborg), KERB CRAWLERS (Helsingborg), BABY DEMONS (Sator med bara Ramonescovers) och kanske förhoppningsvis också SONIC SURF CITY… Alltså inga övertramp till nån slags jädra Sten-Åke Cederhök-mentalitet, men där humorn inte alls är långt borta och självdistansen är viktig.

Några ord om er hemstad, Norrköping?
— En mycket trevlig men påfrestande stad. En liten ö med arbetarrötter och kreativitet, en egen värld helt enkelt. Norrköping lever på sina svartklubbar och sin gemytlighet men är trots det en mycket “svart” (inte svartrock alltså) stad, det är inte bara för att reta Lars Aldman (mister Bommen P3 Söndagar 20.00) som vi kallar Norrköping för Sveriges Manchester, vilket stan faktiskt döptes till redan på 1800-talet (serru…).

Det låter ganska “exotiskt” i jämförelse med Stockholm… hur tror du att ni skulle funka som ett Stockholmsband?
— Det finns en viktig sak med det… det har nämligen varit jäkligt svårt att vara först hela tiden. Norrköping har i och för sig alltid varit en musikstad, men vår generation “rockare” som 23 TILL, COD LOVERS, LOS CONCOMBRES m.fl. har tagit emot riktiga smällar. När vi startade i mitten av 80-talet så var respekten för det vi gjorde obefintlig, vi blev hänvisade till lokala dansbands-studios och vi hade inget skivbolag vi kunde springa hos och fråga om råd. Tack vare att lokaltidningarna alltid varit jäkligt positiva och tack vare våra framgångar i samband med Hultsfred 1987 och spelandet av oss i Riksradion så fick vi, med då Sister James i spetsen, äntligen lite medvind.
Den här “skolan” har tagit tre år så man skulle nog kunna säga att vi hade sparat ett par år om vi var från Stockholm, det är ingen överdrift.
Annars så är Stockholm helt OK, många trevliga människor även om den så kallade Stockholmsnarcissismen ibland alltför tydligt lyser igenom. Vi spelade på Electric Garden för något år sedan framför MY BLOODY VALENTINE och man kan ju inte säga att Stockholmarna släpper loss… kan ha varit vårt fel, men så kassa var vi ändå inte väl??

Jag minns inte speciellt mycket av den kvällens evenemang på grund av en större mängd flaskor starkmjölk, så tyvärr kan jag inte uttala mig där. Minns i alla fall att det rann öronvax efter nån timme vid förstärkaren då MY BLOODY VALENTINE lirade, Starkmjölken var en fin bedövning serru… Men för att återgå till er då… har ni haft någon större behållning av spelningar som ni själva har sett i bandet? (Tänker på lite öronspolningar som LOOP eller blåmärkes-gig som CHESTERFIELD KINGS…)?
— Jodå, vi har sett både det ena och det andra. Vi hade ett närradioprogram 1984-86 som vi hade intervjuer i med förmågor som Roky Erickson till Carola Häggkvist. Och i det jobbet ingick en massa konsertbesök, jag tror bland annat att vi är det enda program som haft aktuella intervjuer med Sisters of mercy, Stone Roses, Pogues och Echo & The Bunnymen i samma program!!!
Ska jag nämna ett konsertbesök med förtjusning så får det bli The Cramps 1986 i Malmö. Jag hade väl egentligen aldrig tagit dom på allvar innan dess, men insåg… halleluja… helt plötsligt vad rock’n’roll egentligen handlar om. Cramps är en av de få gemensamma favoriterna i Sister James, Ramones är en annan…
Oj oj oj… annars finns det så mycket… My Bloody Välentine är en sentida favorit och Sator har man sett ett stort antal gånger… WHAAAOOUA!!!

Ja SATOR är ett kanonband live… Ramones möter Technotronic! I övrigt vad anser ni om er själva levande på scen och hur blir ni mottagna av publiken på era spelningar?
— OJ! Vad svårt… jag har aldrig sett oss… ha ha ha… den har du väl aldrig hört förut? (Nöjääooaa… tror det…)… Jodå, vi har mycket god respons men de som kommer för att få höra på ett band som försöker göra sitt bästa för att låta som på skiva blir besvikna… Vi är ett sant rock’n’roll band som på våra spelningar vill betona det som går bäst fram live, nämligen INTENSITETEN! Jag förstår inte riktigt den gamla inställningen att försöka få det så likt som på skiva som möjligt… det är ju faktiskt två vansinnigt skilda saker! Okey, hade vi haft möjlighet att resa runt med en proffs-PA-anläggning och träna in en tekniker etc, så hade vi kanske gått åt det hållet. Men när man spelar på en liten klubb framför 100-150 personer så tycker jag att man ska ta vara på det som är så unikt med rock’n’roll live, nämligen intensiteten, skitigheten och vansinnet etc. Det är smartare än att stå rakt upp och ner och försöka lyssna om det låter rätt… “hörs den slingan… är inte dina s-ljud lite skarpa?”… och så vidare… Det ska dock ärligt sägas att den här inställningen är något som vi har fått i och med att vi kunnat spela in i så suveräna studios som vi har gjort. Jag tycker att man ska utnyttja en studio så mycket man kan, när man sedan lirar ska man naturligtvis sikta på det bästa ljudet som är möjligt att få men dock inte glömma att ta tillvara på SVETTEN!

Klok inställning tycker jag… talar man om svett så börjar jag genast att associera till punkåren, du vet energin och intensiteten som du talar om… hur är dina relationer till punken och vad har ni för övriga influenser fram till idag?
— Jag skulle kunna fylla många sidor om bara det, jag lyssnar på ALLT! Eller för att jämföra med dig i Ett Noll Ett så har både Etienne Daho och Napalm Death gett mig inspiration… När punken kom var jag nog lite väl ung, 11 år eller så, jag minns dock att vi hoppade som galningar till “God save the Queen” och “We love to boogie” (Sex Pistols respektive Marc Bolan/T-Rex) på klassfesterna i mellanstadiet.
Nej, min första pryl var nog snarare “SKA” faktiskt, jag älskade förbehållslöst grupper som Madness och Specials m.fl. Attityden och inställningen från den tidiga punken har vi absolut anammat, musikaliskt är det trots allt ganska varierande i bandet. Själv tycker jag nog mer om den Amerikanska punken med Ramones, Blondie, Gun Club osv, men där har vi lite olika åsikter. Den Engelska vågen var nog ändå “viktigare” och mer inflytelserik än den Amerikanska vid det laget. Musikaliska favoriter är annars i dagsläget mycket varierande Australien mellan 1980-85, England 1986-88, USA 1987 och framåt.

Vad har du i övrigt för inställning till independent-musiken som blommar upp så starkt just nu?
— Om vi börjar med musiken utanför våra gränser så har den kommersiella aspekten i USA, om det inte är rikemansbarn och studenter… det på grund av deras samhällssystem. Det är delvis därför “kul” att se hip-hopens genomslagskraft eftersom den från början runt 1983-84 var totalt revolterande.
Idag har den sugits upp och producerar bara en massa jävla skit som den så kallade recensenten Kristina Adolfsson på Expressen anser vara “intelligent” rock… vilket jävla epitet! …det är ju i själva verket “Intelligent” skapande och lanserande av produkter! Det är en utveckling i sann “imperialistisk” anda… Några undantag finns naturligtvis alltid, men de är ointressanta i den här diskussionen.
Den nya Amerikanska rocken är spännande, men jag tycker att den är lite överskattad. Nu ser jag alltså på all denna musik som en helhet… säger du Dinosaur Jr så ryser jag naturligtvis, där blir jag helt salig… Det finns en handfull grupper till men som helhet tycker jag inte att den scenen är lika stark som den Engelska eller Australiska.

Och här hemma då?
— I nya numret av Sound Affects (Nr.7 /Läs mer om detta på introsidan m.m. i detta nummer) skriver Lars Nylin (Schlager/SLITZ) ner den svenska indierocken. Jag vet inte i vilket syfte han gör det, men idiotin bakom kritiken är så påtaglig att man börjar skaka vid blotta tanken. Här sitter den man som förtryckt den svenska indiemusiken genom i alltför många år kalla sin veckorevy (Shlager/SLITZ) för svensk rocktidning. Sen så har karl mage att säga att det låter “gammalt”!!! Jo, tacka fan för det… de svenska band som startade under denna hemska ökenperiod av svensk rockpress, alltså i mitten på 80-talet, har ju inte kunnat göra sig hörda förrän nu, tack vare Stockholmspressens oerhörda vindögdhet som enbart låter dom uppmärksamma nya pormaskar på deras feta näsor!!!
Mycket av den svenska indierocken är kanon! Inte allt, men lite ogräs måste alltid finnas. Om tre år är Sator megarock, nyare band som EASY, LUNCHROOM MANNERS och WHIPPED CREAM är nya ledare av den svenska vågen som väller över världen!!! WILLIAM blir större än vad Eva Dahlgren någonsin varit, THE WANNADIES blir nya Creeps!!! En mängd andra namn fyller på och får folk att förstå att detta land rymmer så mycket musik att det blir något bestående!!!
Anledningen låter kanske inte i någons öron så stötande, men hänger i mitt sätt att se på saken, ihop med den svenska välfärden. Du behöver i Sverige inte vara kommersiell eller sälja dig, du kan spela precis den musik du älskar, du får ägna dig åt att uttrycka precis vad du vill om det så är hjärta och smärta eller sadosex eller självmord eller politik eller vad fan som helst… DEN SVENSKA ROCKEN KOMMER ATT EXPLODERA!!!

Jag håller helt och fullt med där… Hur tror du att Sister James låter om sådär en 3-5 år?
— Förhoppningsvis på ett sätt jag inte kan beskriva såhär… vet inte om vi överhuvudtaget existerar om 5 år.
Jag har en känsla av att det är NU! som gäller men däremot så är vi inne på tankarna vad gäller en LP någon gång… när det är gjort så vete fan om det är så intressant att fortsätta. Kanske under ett annat namn… vem vet? Hoppas att det inte tar så mycket som 5 år att nå dit vi egentligen vill…

Om vi tar och återgår till Sister James, hur känns nya plattan nu i jämförelse med de två första singlarna?
— Vår första singel “Oh la la” ska väl egentligen tas med en stor nypa salt, den är inspelad i en dansbandsstudio och vi blev väl aldrig speciellt nöjda med den.
“This current doom” var första chansen i en riktig inspelningsstudio med en utsökt tekniker, Micke Herrström (Mistlur/Fire Engines). Känslan kring “This current doom” får man nog aldrig riktigt igen heller eftersom den blev så bra som vi ville… Nu finns ju den med på vår nya MP produktionsmässigt är jag mycket nöjd där i synnerhet med baksidan, där tycker jag att vi tar ett steg till och kommer så nära det vi ville göra som möjligt. Just det… det vi ville göra, “About simple joys” ska ses mer eller mindre som ett mindre testament över våra första år och anledningen till min reservation mot den är att jag vill ta en lite annorlunda riktning, tillföra lite magi helt enkelt. Nu är detta ändå vår debut och som sådan tycker jag att den står sig jävligt bra. Folk som har hört den börjar helt plötsligt att jämföra med avsevärt mer rutinerade band, kul men lite orättvist (tycker jag inte alls…). Tänk på att det är en debut och tänk på hur jäkla bra vår tredje platta ska bli!

Men, jag tyckte att det var kul att det blev en sån framgång trots allt med “This current doom”, även om vi nu tittar på hur ni än är som ett band?
— Det är faktiskt en ganska lång historia, massor av press, bland annat i Tyskland uppmärksammades den och såväl Engelska Sounds som NME snappade upp den i sina spalter. Det roligaste av allt var ändå att den frekvent spelades på Amerikanska och Kanadensiska collegeradion. Stundom så låg den, speciellt för att vara en singel, mycket högt. På en lista jag såg så fanns vi före såväl Loop, Pastels och 40 placeringar före Band Of Susans och Thin White Rope m.fl. Tyvärr hade vi inga resurser att följa upp och dessutom så är ju deras utbud eller snarare inkommande skivor så stort att de inte heller har resurser att kontakta oss. En rolig anmärkning är att vi inte alls hade skickat singeln till så många ställen som den blev spelad på, jag vet inte riktigt hur det gick till, men det ryktas om att de lägger upp bra singlar på ett band centralt, som sedan distribueras ut till radiostationerna, det är den enda vägen jag kan tänka mig.
Här i Sverige skrevs det ju också en del, vi fick ett par spelfinger och tänkte faktiskt göra vår MP redan i somras som en uppföljare. Tyvärr gick luften ur oss på grund av en massa trubbel och så… men nu kör vi hårt och satsar på turné…

På tal om era fester????
— Om du menar våra Ceilidh-fester så är de så gott som obefintliga nu. Det var ett sätt när vi inte sålde något och att helt enkelt finansiera utgivningarna. Vi hyrde en krog, några Ceilidh-band spelade och vi tjänade ett par tusen som gick till skivgraveringarna.
Nu har Norrköpings Rockförening vaknat på allvar så den uppgiften har de fått ta över, och dessutom så säljer vi inte riktigt, men nästan så det går ihop nu. När vi krökar är det nog precis som överallt annars, det brukar sluta med att vi ryker ihop om ett par startkablar eller något dylikt. Eller så går vi ut på någon av stadens “svartklubbar” och ser ett utmärkt svenskt indieband, somnar på stället och väcks vid tiotiden på morgonen, går hem och fortsätter… trist va?

Berätta lite mer om ditt band SONIC SURF CITY?
— Både jag och Stefan är med i Sonic Surf City plus Micke Thomsen från de legendariska GREAT GYPSY ROCKERS på trummor och Stefans Engelska flickvän Nina (Pasadena…)
Namnet säger väl det mesta om den typ av musik vi spelar…

Ja, på tal om surfmusik och så… en tillbakablick på 60-talet och den epoken kan vara ett intressant samtalsämne, några ord om det?
— Jag är nog den enda i Sister james som har haft en riktig kärlekshistoria i efterhand med 60-talet.
Jag säger nog som Julian Cope har sagt: “Det verkar helt märkligt, fascinerande men jag är glad att jag slapp uppleva 60-talet, det får andra göra så kan vi i lugn och ro romantisera istället”.
Jag har naturligtvis massor av favoriter, den Amerikanska psychmusiken med 13th Floor Elevators, The Seeds, Count Five… Beatles gillar jag såklart även om jag vill erkänna att det inte är något som jag lyssnar på varje dag. Surf… herregud! The Fantastic Baggies, Jan & Dean och Beach Boys var ju monumentala!!! Punken på 60-talet är jag dessvärre dåligt insatt i och har inga direkta favoriter även om jag har hört mycket som är vansinnigt bra. Den Engelska charmanta popen… suck… vilken fråga… jag har ännu inte nämnt de största… naturligtvis VELVET UNDERGROUND!!! Det absolut bästa bandet någonsin… ingen tvekan… Det finns inte en ton, inte tiondelen av en sekund med dom som känns onödig eller överflödig… åsså Kinks eller Monkees… Byrds… Pink Floyd… och allt svenskt som kom… oj oj oj…

Och sen kom 70-talet med raggarna…???
— Ja, Norrköping är faktiskt en gammal raggarstad… låt oss bara konstatera att de är på utgång… när det gäller 70-talet så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst också… man växte ju upp då, ett ganska grått decennium som trots allt gav oss David Bowie, Marc Bolan och punken… och Lou Reed, okey, han började visst 1957… Sweet, Sparks, Alice Cooper, Sabbath…

Berätta om din skivetikett, Ceilidh?
— Det här med uttalningen är utrett och just ordet “Kiilith” kommer från filmen “A local hero”, namnet är min idé.
Annars så tycker jag att det mesta redan är sagt om Ceilidh, låt mig bara säga att förebilderna är skivbolag som Creation och Citadel och jag tycker att vi börjar hitta en linje som känns fräsch och spännande. De övriga banden förutom oss i Sister James på etiketten är: THE PERSUADERS, SONIC SURF CITY, CANDYMEN (Fd. Sista Vintern) och DOWNBOUND TRAIN (Fd. The Great Gypsy Rockers) som skivbolaget Wire har visat intresse för. Dessutom så har jag planerna på att starta en underetikett med ett antal utsläpp aktuella i vår och under sommaren.
I Maj kommer en 10″ med SONIC SURF CITY från Ceilidh.

Hur ser din privata skivkollektion ut?
— Jag kanske gör dig besviken, men jag saknar en massa klassiker, jag är en typisk reaköpare (vem är inte det???) där jag hittar något obskyrt för tjugo spänn som jag hört nämnas. Jag har en gräsligt ojämn och blandad samling skivor.
Jag lyssnar på det mesta hos min gode vän Jörgen Olsson som är journalist på tidningen Arbetet i Malmö. Jag brukar slita åt mig 20-30 stycken av hans halvårs-gamla plattor och plöja mig igenom dessa. Favoriter… det är väl en 50-60 stycken… när det gäller LP-skivor så rankar jag Julian Copes “World shut your mouth”, Flying Colors debut LP, Nick Caves första, The Stems “At first sight” och Pogues första… som jag har signerad… och… några i mina öron moderna klassiker som Pixies “Doolittle”, Dinosaur Jr “Bug”, Sonic Youth “Daydream nation”, Hoodoo Gurus “Stoneage romeos”… ja du vet…

Favoriter på den vita duken?
— Jag har mängder av favoritfilmer, det är väl inte hela sanningen att det inspirerar till några texter, men jag gillar att ta med anspelningar på scener eller repliker ur filmer, såväl skräck som spagetti-westerns som mer “finkulturellt”. Jag älskar “Evil dead II”, liksom skivor så blir det inte alls så unikt men jag gillar klassikerna helt enkelt… Videoinvests snask, Sergio Leone-filmerna, “Elm Street 1” och en personlig favorit som inte faller i något fack är annars “Repo Man” av Alex Cox som bland annat gjort Pogues-video.

Har du kabel-TV förresten?
— Inte ännu, men resten av bandet har det dock men de har tröttnat. Personligen så är jag som sagt helsåld på video, det kommer förmodligen att vara jäkligt kul med video om några år…

Alternativ musikpress?
— Jag älskar också fanzines. Risken finns bara eftersom Sverige är ett ganska litet land, att ett eller ett fåtal rockmagasin lätt blir helt dominerande. Som situationen är just nu så är det ju skitkul, med en 4-5 rocktidningar/fanzines som är läsvärda! Mina åsikter om Slitz har jag redan berört, en snygg blaska som tyvärr fallit i den farliga fållan… ointressant!!!

Här slutar intervjun abrupt men fortsättningen skulle kunna bli i det närmaste oändlig och mycket finns kvar att säga… bekantskapen med SISTER JAMES känns trots allt mycket tillfredsställande och jag hoppas att vi fick lite mer kött på benen. Men som sagt mycket mer finns att tillägga och då har vi inte nämnt nåt om när deras replokal brann ner med alla instrument några dagar innan de skulle spela i Hultsfred, eller när de blev sågade av lokalpressen i Karlstad för att dom inte ville ligga med journalisten som förstås var kvinnlig (hey… no gay-talk here…) eller deras senaste spelning när de slogs med varann på scen och sen med publiken, eller när de var efterlysta av snuten då ett ställe dom lirat på brann ner samma kväll. Eller att Steffe inte vill vara med i samma tidning som Thee Hypnotics eftersom sångaren Jim stöter på hans Nina (jaaa, Thee Hypnotics refuserade den tilltänkta intervjun i Ett Noll Ett, alltså detta nummer, så det är bara att gratulera…)
Eller att vi fått höra från säkra och erfarna oberoende källor att vi är det hårdast krökande bandet i världen… eller… snacka om att skapa myter…