Har två medelklassarier som träffas på indisk restaurang något roligt att prata om? Ja.

DARLING: Vad är det som gör att man vill vara alternativ?
PATRIK: Nyfikenhet kanske. Man vill sticka ut ur mängden och pröva sina vingar.
NINA: Ja, man vill testa saker som inte är för givna. Om man är uppväxt i en medelklassförort som jag är, och du Patrik kanske också är?
PATRIK: Ja, i Bromma. Den rika delen.
NINA: Så går man på högstadiet där alla ser likadana ut och tycker lika… Och man var konstig om man gjorde si eller så, om man lyssnade på “den” sortens musik var man konstig trots att det inte alls var konstig musik man lyssnade på. Så fort man kom ifrån “hitnågontingmusiken” så blev man konstig. Samma sak med kläder, avvek man lite så blev man en konstig en. Och kommunist.
PATRIK: När alla känslor och hormoner spritter i kroppen som tonåring vill man ju antingen synas eller rätta sig i ledet. Antingen blir man som de andra eller så blir man tvärtom.
NINA: Att falla in i ledet gör man väl för att man inte har vågat fixa sin egen karaktär än… Om man får en fråga om vad man tycker, så behöver man inte bilda sig en uppfattning om det, men man kanske kan ta ställning till frågan ifrån sin egen vy.
PATRIK: Själv var jag en sån som var tvungen att vara kärringen mot strömmen, sån är jag fortfarande: Om jag är bland punkare måste jag ha kostym och är jag bland kostymsnubbar måste jag ha tuppkam.
DARLING: Vad är alternativ överhuvudtaget?
PATRIK: Det måste vara när man bjuder på något annat än det gängse. Jag tycker inte det är viktigt att vara alternativ inom musik — det är bara polish — det har inget med människor att göra. Däremot är det råviktigt att vara extrem vänster där jag kommer ifrån, för där bor bara rånazistmoderater.

DARLING: Klassresor. Har ni gjort någon klassresa uppåt eller neråt?
PATRIK: När det gäller status? Nej, det har jag nog inte.
DARLING: Du är fortfarande en Bromma-bracka?
PATRIK: Grejen är att vår familj var en katt bland hermelinerna, vi var inga rikemansbarn. Att komma därifrån var väl någon slags klassresa… Bromma är ju en skyddad verkstad: inga alkisar, inga invandrare, det är som “Putte i blåbärsskogen”… Nej jag har nog varit jämn.
NINA: Samma här. Eller jag menar, det beror ju på vad man har jobbat med och så där. Jag jobbade som städerska under två års tid och det kan man ju se som en slags klassresa… Om man inte har något mål med att plugga eller livet eller någonting och jobbar som städerska så känns det som om man är en klass lägre för att man inte blir respekterad för sitt yrke.
DARLING: Hur viktigt känns det för er med klasskamp? Är det något man måste ta itu med?
PATRIK: Jag tror på jämlikhet.
NINA: Jag med, att sträva åt det hållet i alla fall. Det är djävligt svårt eftersom alla har olika förutsättningar och vårt samhälle anpassar sig inte helt efter det.
— Många Djursholmsungar har ett go i sig och som överlevnadsgrej är de hardcoreföretagsledare vid 16 års ålder in their minds.
PATRIK: Fördomar!
NINA: Många sa jag. Det kanske är fördomar, men det är mer av sånt där än i andra förorter…
PATRIK: Det är möjligt att det är så. Man har i alla fall bra mycket försprång om man är född av rårika, perfekta föräldrar på Djursholm än av en ensam, lesbisk, heorinberoende invandrarkvinna i Hallunda och det är ju då samhället borde gå in och göra så att alla har chansen att klara sig.
NINA: Och det gör inte samhället tillräckligt mycket, men mer än i andra länder.

DARLING: Brukar ni känna er som två perfekta arier ibland?
PATRIK: Ja jag känner mig som en perfekt arier. Jag var ute i skärgården igår, jag och min brud hade gula seglarjackor på oss och så tog min farsa en bild och den döpte jag just till “Two aryens”.
NINA: Jag är halvfinska och då är man väl ännu mer arier?
PATRIK: De tusen öarnas kvinna! Jag är ju en vallondjävel bakåt.
NINA: Det är jag med, men det är väl halva Sverige. Hursomhelst kan man känna sig lite utländsk ändå, trots att det bara är morsan som har finskt påbrå.
PATRIK: Vad är arier egentligen? Det måste ju ha med en ras att göra, men alla vitingar är väl kaukaser? Men om arier är en ståtlig ljushårig med blå ögon då är det grymt, då är jag arier.
NINA: Det är jag med. Och hur det känns? Jag trivs med mig själv, kanske inte som arier, men som halvsvenska och halvfinska.
PATRIK: Det är en så konstig grej att vara stolt över ett land eller vad man är.
DARLING: På vilket sätt är det konstigt?
PATRIK: Jag kan vara stolt över en gärning jag har gjort — ett mål i fotboll eller nåt, men jag kan inte rå för vilket land jag är född eller bor i. Hur kan jag vara stolt över det? Det är ju som att åka snålskjuts på någonting. Jag kan aldrig påverka vart jag är född. Hur fan kan jag vara stolt över något jag inte har påverkat?
DARLING: Fast man kan ju till exempel vara glad åt skärgården.
PATRIK: Ja, jag är riktigt glad över skärgården. Det är det vackraste stället jag har varit på över hela jorden. Men jag är inte stolt över det, hur kan jag vara stolt över ett djävla vatten? Det finns ingenting jag är stolt över på det sättet.
DARLING: För vissa är det ju väldigt viktigt, amerikanarna till exempel.
NINA: De har ju blivit inpumpade att de ska vara stolta över sitt fria land. Men jag tror att andra länder som Jamaica eller Finland, som har varit förtryckta på olika sätt — de är stolta för att det är en slags gemenskap, en slags klaralivshankenaktig grej. De kämpar för att vara stolta över sin nationalitet gentemot dem som har förtryckt dem.
PATRIK: Det spelar ingen roll om jag hade varit född på Jamaica, jag kan ju inte rå för det. Jag skiter väl i om förfäderna har hatat Amerika… Det där är så värdeladdat, många “skinkor” kör ju med den grejen: “Stolt djävla viking…” Vad är det för snack?
NINA: Vadå skinkor?
PATRIK: Skinheads kallar jag skinkor.
NINA: Hahaha, jag trodde du snackade om kött och vegetarism helt plötsligt.

DARLING: Varför känner man sig alltid ful i shorts?
PATRIK: Jag gör inte det. Jag kör på Levis-konceptet: “Kvalité och funktionalism går aldrig ut ur stil.” Allt som är funktionellt är snyggt, men så fort någon har en Gucci-tröja på sig blir det fult. Lägger man så mycket deg på en tröja som heter Gucci då är man dum i huvudet, har man kalla kläder på vintern då blir det fult för man är dum i huvudet, har man varma kläder på sommaren blir det fult för då är man i dum i huvudet. Det är min teori. Att man är dum i huvudet är kanske att ta i, men har man ofunktionella eller dyra grejer då har det gått för långt… Det är ganska vanligt också har jag märkt, att man har för kalla kläder på vintern och för varma på sommaren bara för att man vill vara snygg.
— Jag kan inte fatta att man har Guccikläder, det är ju rådyrt och en helt misslyckad grej. De kostar ju flera tusen. Okej att man har snygga grejer, men det måste finnas någon slags gräns då det inte är funktionellt utan bara vansinne. En Guccirock kostar 10.000 spänn — det är ju helt misslyckat! En i mitt band har en sån.
DARLING: Var går gränsen då? Hur mycket är vansinne att betala för en t-shirt?
PATRIK: 150 spänn. Nej, men det där märker man, ett par dojor kanske kostar upp till 1000 spänn, men det kan det vara värt om man använder dem i flera år. Men ett par Guccibrallor kan kosta 3.000 spänn, okej om de hade kostat 900, men 3.000! Helt sjukt. Halva världen svälter också!

DARLING: Hur kommer det sig att våra generationer håller på och återupptäcker saker som våra föräldrar och farföräldrar redan har upptäckt och ältat. Ta till exempel feministdebatten, där jag har märkt att några har “kommit på” att för att få feminismen att bli större måste man motverka klassamhället.
NINA: Jag tror man kommer till en punkt när man vill ha nya dimensioner på saker och ting, komma vidare och nu får man för sig att man har nya vyer som gör att man kan komma vidare inom feminism och klasskampgrejer.
DARLING: Och eftersom den urbana utvecklingen går framåt måste man ta upp samma frågor igen?
NINA: Men menar du alltså om man har kommit någon vart egentligen? För att man tar upp frågorna igen är väl för att de handlar om livet, men jag tror inte att vi snackar om dem på samma sätt som man gjorde då.
— Men det som är så svårt med feminism är att det finns så hårda regler för vad som är rätt och fel och vad som är jämlikt och ojämlikt. Det är en sån komplex fråga och om livet förändras, vilket det gör nu eftersom vi i våra generationer är mer individualister än tidigare generationer, då förändras ju allting: Kvinnans roll förändras gentemot grabbar i samhället. Det finns hela tiden en rörelse i hur saker och ting förändras i livet och därför är det alltid aktuellt med vissa ämnen, som till exempel klasskamp.
PATRIK: Grejen är att allt tar så lång tid att man får panik om man är feminist. Den vite medelklassmannen som är ett svin och har det bäst, det är han som styr världen och för att störta den djäveln tar det lite tid, det är inget man gör i en handvändning. Nu håller den mannen på att dö ut, killar som är 10-20 år yngre än jag är annorlunda, bättre.
NINA: Men ute i landet då? Vi två lever i en värld där det okej att vara hur homo som helst, där det är okej att vara invandrare, allting är djävligt okej, men vad som händer utanför vår värld vet man inte riktigt, det man vet är att där går allting långsamt. Och hur ska man nå dem?
PATRIK: De kommer sakta och säkert… Till slut måste de testa sushi. På riktigt tror jag att en grej som att testa sushi är ett ganska stort steg i rätt riktning. De flesta är ju rädda för saker de inte vet något om. Och man kan vara rädd för till exempel sushi, homosexuella… Kvinnor är män riktigt rädda för.
NINA: Det tror jag också. Killar tror att kvinnor är konstigare än vad de är. Nu ska jag generalisera: Tjejer växer upp med fördomar om hur vissa saker ska vara och hur man ska vara som tjej, killar får från media veta att tjejer är från en annan planet. Därför är det många killar som gärna vill ha en liten tjej som de går och håller i handen och är söt.
PATRIK: En docka och ett objekt ja. Jag har polare som byter röst när de pratar med en tjej… Det är disrespekt att behandla någon som porslin.
NINA: Tanken på att kvinnor skulle vara ett slags skogsrå är nästan det vidrigaste jag vet. Och tjejer som tror att de behöver vara det. Jag önskar att man kunde säga åt dem att de är fina som de är, att man inte behöver vara ett skogsrå, man kan prata också, man får tycka saker.
PATRIK: Jag tror på arv och miljö, att det är vad en människa är. Snackar man med en tjej som tror att hon är och beter sig som ett skogsrå, då kan man ju inte säga: “Var inte ett skogsrå”, istället gäller det att peppa henne till att lägga ner skogsrået. Sådant kan ta tid.

DARLING: När är det dåligt respektive bra att vara pretentiös?
PATRIK: Bra fråga. Direkt tänker jag att det alltid är dåligt att vara pretentiös.
NINA: Men vad är pretentiös då?
PATRIK: Maniac Streaplers, Maniac… R.E.M. är det, Maniac… vad heter de?
NINA: Manic Street Preachers?
PATRIK: Just det. Kolla ut i oändligheten-stämning: Att vara en vanlig människa som kan känna och förstå sig på… Om man ska prata musikpretentioner alltså.
NINA: Att vara allvarlig behöver inte vara samma sak som pretentiös. Men det kan vara svårt att veta var gränsen går eftersom vi lever i en sån cynisk värld.
PATRIK: Att man är allvarlig med något är något annat, då heter det ju allvarlig. Men om man på ett kosmetiskt sätt använder alla laddade grejer som finns för att det ska verka allvarligt, då blir det pretentiöst.

DARLING: Hur visar man respekt?
NINA: Lyssnar, försöker vara lyhörd.
PATRIK: Hajjar att man är jämlikar och försöker se sig själv i den andra människan.
NINA: Men om man inte lyssnar, då saknas ju närvaro…
PATRIK: Ja, men det finns ju folk som snackar massa skit som man inte orkar lyssna på trots att man respekterar den människan. Om man hajjar att alla är likvärdiga människor… Sen hur det praktiskt går till, det kan ju vara att lyssna på varandra, men det har jag riktiga problem med. Jag lyssnar aldrig på folk, däremot gillar jag att höra mig själv. Men det beror lite på umgänget, jag respekterar dem men de snackar alltid om så tråkiga grejer… Jag orkar inte höra på hur fulla de var igår, jag orkar inte lyssna på det, jag bryr mig inte.

DARLING: Var går gränsen för om man har sex?
NINA: Undrar om det finns en gräns för det… Jag tror man känner det.
PATRIK: Pulla och dra i struten, det är sex. Kyssas är bara att kyssas, talla på lökarna typ — det är på gränsen. Penetrering om man vill ha en tydlig gräns.
NINA: Jag har nog svårt att säga vad en tydlig gräns är, det är nog ganska diffust beroende på hur det känns.
PATRIK: Det är råsvårt, det kanske inte finns någon tydlig gräns. Vad ska man ha det till?
DARLING: Det kan vara intressant att veta.
PATRIK: Det kan vara intressant om man är svartsjuk och vill veta om han har varit otrogen och diskutera rent matematiskt: “Jaha ni gjorde bara det, då är det lugnt.”
— Det är individuellt såklart också… En del gillar ju att titta på skor…
NINA: Jag tycker att det kan finnas en sexuell laddning att kyssas, men det är inte sex. Hångel är inte sex.
PATRIK: Om man skulle berätta att man hade haft sex med någon dagen efter, då skulle man aldrig säga det om man bara hade hånglat, alltså kan man utesluta hångel. Men om någon hade dragit mig i struten eller jag hade tagit någon på mufflan, det skulle jag räkna som sex. När organen är inblandade.
NINA: Ja, det kan jag nog också tycka. Om man inte med det menar de inre organen.

Nina Ramsby: gör musik i Salt, Grand Tone Music och Baxter, designar skivomslag, blir provocerad av musikalen “Sound Of Music”, sorterar grejer när hon är ensam, gillar Dregen och låten “It’s Not Right But It’s Okey” med Whitney Houston, har en farbror som är riksspelman specialiserad på näverlurar och andra konstiga blåsinstrurnent.

Patrik Arve: språkrör för Teddybears Stockholm, målar gurkor, gör musikvideos, säger “här har du våfflan”, det värsta han har gjort i sitt liv var att se “Les Miserables” i London tillsammans med sin mamma, hatar kristendom, drömmer om att bo i skärgården och odla potatis, gillar tjocka t-shirts, är för totalförbud på cigaretter, suger på tummen.