Mannen som fick eder redaktör att börja lyssna på SLAYER, avguda skräckfilm och förstå tjusningen med mörkrets krafter (hoho, fattar ni?) måste väl vara en hyvens snubbe? Jodå, det är han naturligtvis. Daniel Garptoft heter han närmare bestämt, och försörjer sig för tillfället som sångare i utmärkta jönköpingsbandet THE INSOMNIA. En mulen julidag följde jag med Daniel hem till Frederik Hall (gitarr), för att genomföra bandets första intervju någonsin.

I den lilla stadsdelen Torpa i den lilla staden Jönköping bor Frederik, dit jag och Daniel anländer efter en hetsig jakt på en parkeringsplats. Vi lotsas in i vardagsrummet där det bjuds på folköl och spisas ANTHRAX i den gigantiska stereon (“Gå in i mitt rum så får du se vilka som är bäst”). Frederik är inte bara musiker, han har även intresserad av arbetet runt omkring, varför det står små lustiga inspelningsapparater och andra mojänger vars natur knappt går att avgöra i var och vartannat hörn.
Vi tar plats i soffan varpå Daniel genast drar upp en obskyr gammalsvensk skräckfilm ur kassen han hade med sig, som han ivrigt börjar berätta om för Frederik. De båda är sedan länge inbitna skräckfantaster, och Frederik är inte sen med att plocka fram både ett och annat ur sin videohylla. Jag inser snart att min lilla samling — bestående uteslutande av videoinspelningar från TV4 och Kanal 5 — bleknar lätt i glansen från dessa båda veteraners dito.
Men det var inte för att diskutera skräckfilm jag kom hit i första hand, utan för att intervjua Daniel och Frederik om bandet THE INSOMNIA som de båda är medlemmar av.
OK, rec! (Internt skämt som ingen fattar utom jag och en viss T. Arvidson, men skit i det nu.)
Bandet bildades i slutet av 1994, av Daniel (gitarr/sång) och Figge Åkesson (trummor). Under en uppsjö av namn (bl.a. DARK STALEMATE, DAGGER och D-SECT) böljade de repa så smått, och det lät enligt Daniel som en blandning av death och black metal. Så småningom bestämde sig dock de båda gossarna för att utöka sin något tunna ljudbild, varför basisten Peter Furhäll (er käre redaktörs granne 1983-1998) snart adderades till sättningen. Men det blev ändå inte riktigt som dom tänkt sig. Frederik tar till orda:
— Jag började ju i bandet som basist efter att Peter slutat, och köpte hans ruttna gamla sneda bas för en hundring eller vad det nu var. Kort därefter spelade vi med NOMINON på Kulturhuset här i Jönköping, och då var det ju så jävla tråkigt att spela bas så jag var bara förbannad efteråt och sade att “Nej, nu ska jag inte spela bas mer, jag vill spela gitarr.” Och så fick Peter lov att gå med i bandet igen. Men det höll dock inte speciellt länge, för snart blev NOMINON’s basist Tobbe Hellman (även kallad Tobbe Skåning) utan band, och vips började han spela med INSOMNIA istället. Tidpunkten ska ha varit senhösten 1998.
Enligt Daniel blev bandet mer organiserat då Tobbe gick med:
— Det har blivit lite petigare med ljudet. Innan kunde vi bara gå upp på scen med ostämda instrument och bara mangla på. Och eftersom Tobbe är så bra på ljud blir det mycket bättre demos, live känns det också säkrare numera.
Stilen har visst också ändrats sedan starten, och det ganska kraftigt bör påpekas. Men vad man ska kalla musiken har varken Daniel eller Frederik en aning om.
— Det är upp till andra att avgöra, som Frederik uttrycker det
— Alla i bandet lyssnar ju på så totalt olika saker, säger Daniel. Om man skulle kolla på vad vi lyssnar på separat skulle man inte fatta hur fan det kan gå ihop sig.
Ganska nyligen sparkades Figge ur bandet, och kvar stod Daniel som ensam originalmedlem, utan någon trummis. Detta ledde till att senaste demon “Passion Brutale” (finns recenserad på detta nummers demosidor) fick spelas in med hjälp av trummaskin. Daniel och Frederik blir bittra när deras f.d. trummis kommer på tal:
— Mot slutet fick vi säga till honom innan varje gång vi skulle repa, säger Frederik, men det slutade ändå alltid med att hans morsa fick skjutsa ut honom till replokalen en timme senare. Han bara satt och stirrade i trummorna och kom aldrig med några egna idéer, så till slut tröttnade vi.
— Själva kickningen av Figge var ju egentligen ett avhopp från hans sida, slår Daniel fast. Det var han som slutade dyka upp. Alltså bestämde vi oss för att han inte var med längre, och det var ju inget han blev ledsen för. Tvärtom, han blev lättad över att vi inte var speciellt förbannade för att han hade skitit i det.
Nyligen slogs dock bandet ihop med Jönköpingsbaserade ploj-thrasharna SCREAMING ARCHITECTS FROM HELL, ett band som Frederik varit medlem av ungefär lika länge som INSOMNIA. Idag består alltså bandet av Daniel Garptoft (sång), Frederik Hall (gitarr), Kristian Sallbring (gitarr), Tobbe Hellman (bas) och John Haglund (trummor).
— Jag har ju tjatat på Tobbe hur länge som helst att vi ska ta med John på trummor efter att vi kickade Figge, berättar Frederik. Men han var rätt skeptisk i början och trodde inte att John skulle klara av vår musik, eftersom han spelat mer hårdrock i SCREAMING ARCHITECTS FROM HELL. Snart lät sig dock Tobbe övertygas, och inte är det svårt att förstå varför efter att ha hört Daniel och Frederiks lovprisningar av den blott 18-årige trumslagaren.
— Han bara sätter allt, säger Daniel och får något drömskt i blicken.
Eller kanske inte.
På “Passion Brutale” finner vi ett helt nytt inslag i musiken. Till skillnad från det gamla vanliga death/black-kraxet sjunger nu Daniel med ren, vanlig sång.
— Vi hade gjort alla låtar och spelat in dem till nya demon, och så skulle Daniel lägga sången, minns Frederik. Men det lät inte bra med vanlig dödsmetallsång, så Tobbe föreslog att han skulle testa något annat.
— Fast det kändes konstigt i början, säger Daniel. Det krävs helt klart mycket mer energi och inlevelse än att sjunga som jag gjort tidigare. Anledningen till att jag inte spelar gitarr längre är för att riffen blivit allt knepigare, och sånt är inte så lätt att sjunga till. Och i och med att jag inte spelade gitarr längre kändes det bra att kunna göra något annat med sången istället. Men det kommer bli lite mer blandad sång i framtiden.
“Passion Brutale” innehåller en hel del techno-flörtar, bl.a. titelspåret som genast blev redaktörens favorit (läs mer om det i låtsnacket på sid. ??). Både Daniel och Frederik blir ivriga när jag frågar om det blir mer sådant i framtiden.
— Det måste det bli! säger de i mun på varandra.
— Jag hoppas definitivt på det, för jag gillar det som fan, säger Daniel. Grejen är att vi har tänkt ha med lite keyboards även i fortsättningen, ungefär som det går att höra på “Passion Brutale”.
— Vi hade tänkt att Daniel skulle spela lite keyboard nu när han ändå bara sjunger, säger Frederik. Och lite mer scenshow hoppas vi också kunna fixa i framtiden. När vi spelade nu nyligen var det meningen att vi skulle haft två dansare på scen när vi avverkade “Passion Brutale”, men så blev det tyvärr inte. Vi kör ju på skräcktemat i texterna, och alla gillar såna där skumma grejer, och det är ju coolare om det är lite show så det bli något att kolla på.
Och så tusenkronorsfrågan, har ni skickat ut “Passion Brutale” till några bolag?
— Nej.
Ingenting?
— Det är som med förra demon “Pure Horror” (se recension i Dark Forces #1), vi brände väl 20 skivor och sålde 16 eller nåt, säger Frederik.
— Den har spridits på ett annat sätt, säger Daniel. Vi fick en recension i Bright Eyes, jag vet inte var fan dom fick den ifrån, men det är ju coolt.
Synd är det att någon energi inte lagts ned i den saken, för hade de bara legat i lite på bolagen skulle ett kontrakt inte varit omöjligt att ro hem. Speciellt inte med den nya techno-metal-vågen och allt.
Likt de flesta av bandets övriga demos (en hel drös mer eller mindre officiella, “My Kingdom” 1997 och “Pure Horror” 1999) spelades även “Passion Brutale” in i Tobbes egna lilla Yllestudion, där bandet f.ö. också repar. Vad finns det för möjligheter för andra band att sätta sina inspelningar på tape där?
— Det är bara att spela in, säger Frederik snabbt. Sexkanals porta finns det hittills och en massa olika mixerbord.
— Det blir jävligt bra ljud trots utrustningen, försäkrar Daniel.
— SO DIVINE’s (med redaktörens bror på trummor tills för alldeles nyligen) demo blev ju hur jävla bra som helst fortsätter Frederik. Vi hade tänkt köpa hem en 16-kanals hårddiskporta, så det utökas hela tiden. 1500:- för en helg brukar vi ta, och då får man det på CD. Det har varit så pass små band hittills, och dom har inte haft större ambitioner än att det har funkat med utrustningen som finns.
Vad är det för band som har spelat in där?
— Det är allt möjligt, säger Frederik. NOMINON har spelat in en massa där, nåt popband från Stockholm, en massa punk- och hårdrocksband…
— Inte bara här ifrån trakterna, utan dom reser ju hit. “The Capital Of Jönköping”, skämtar Daniel. Ofta på vänskapsvägen, att någon känner någon som känner någon av oss.
Omslaget till “Passion Brutale” pryds av ett par ben tillhörande Daniel flickvän, sammanlåsta av ett par handklovar. Daniel berättar om idén till motivet:
— Det togs nån kväll nere i källarn hos mig, och jag blev jävligt nöjd med det. Tanken bakom det var väl lite att det skulle väcka uppmärksamhet och hänger även ihop med titeln…
På ett annat sätt än om man läser texten?
— Precis. Musiken handlar väl inte så mycket om vad man ser på omslaget direkt.
Sidoprojekt då, hur ser det ut på den fronten?
— Det är rätt torrt på den fronten nu, säger Daniel. Hos mig ligger det väl lite filmmusik och gnager, men annars känns det som om den mesta av tiden lagts på INSOMNIA. Det har varit en hel del att stå i för att få allt att gå ihop. Alla har varit väldigt upptagna på sitt håll och vi har fått skrapa ihop tid att repa på, men det har gått väldigt bra ändå tycker jag.
Hur blir det då med SCREAMING ARCHITECTS FROM HELL nu?
— Vi har ju bara en demo som det är jävligt usel kvalitet på, säger Frederik. Tanken var väl att vi ska spela in en typ av fullängdsdemo, bara för att ha kvar det man gjort. Vi får se om vi gör någon spelning snart, det blir väl kanske att man repar lite i smyg då och då. Och det är inte omöjligt att vi tar lite saker från våra låtar och lägger in i INSOMNIA.
Och med dom orden lämnar vi INSOMNIA för en stund, varpå vi istället går vidare till Daniels lilla filmbolag Insane Pictures.
— Insane Pictures skapades för många fler år sedan än INSOMNIA, minns Daniel. Det är amatörfilm det handlar om, och i synnerhet skräckfilm. Dom filmer som är värda att nämna är “Strange Sickness” 1995, “Deadline” 1998, “Sommarens Sista Dagar” 1999 och den sista som heter “Repulse” nu 2000, det är väl dom som verkligen blivit något. Nu är det inte bara jag som håller i det längre, utan även en kille vid namn Torleif Ceder.
Är något till försäljning?
— Vi hade faktiskt tänkt att trycka upp några ex av varje och försöka få ut lite grann. Precis som i musikens värld finns det små underground-ställen som sysslar med den här typen av filmer. Kan ju nämna att vi faktiskt vann tredje pris för bästa smålandsfilm med “Sommarens Sista Dagar”, så det blir en fet budget nu till “Repulse”…
Vi avbryts av att Daniels mobiltelefon ringer, varpå ett kort samtal om just pengar påbörjas och avslutas lika snabbt.
— Systrar! suckar Daniel uppgivet när han lagt på. Var var vi? Jo, Repulse. Det är en liten spökhistoria som utspelar sig ute i ett spökhus, så händer det lite skumma grejer. Mer kan jag inte berätta!
Själv har man ju ett förslutet som skådis i dom riktigt obskyra Insane-produktionerna från tidigt 90-tal, och vill man se redaktören som 10-åring och en hel drös andra gamla barndomskamrater bli ihjälslagna med diverse absurda tillhyggen lär det inte finnas något bättre att tillgå. Jag undrar lite försynt om han möjligen har kvar dom filmerna, varpå en klagosång man inte hört sedan sist man frågade utbryter. Skönt, för finns dom inte lätt tillgängliga för ens Daniel själv är risken minimal att dessa hemska gamla dokumentationer blir kända för allmänheten, vilket skulle kunna få min hårdhetsnivå att sjunka fler snäpp en man kan tro.
INSOMNIA-video då, hur är det med det?
— Vi har faktiskt en, säger Daniel. Eller två förresten, en helt inofficiell och en mer eller mindre officiell. Den ena är till låten “In The Mortuary”, och består av en helt vanlig repning i källaren, där allt till slut ballar ur och sen är det slut. Sen gjorde vi en video till låten “Bloodbath” från “Pure Horror”, som enbart består av värsta sortens splatter.
Daniel skrattar hemlighetsfullt och fortsätter:
— Skulle man censurera den skulle nog bara förtexterna vara med till slut. Men video lär det bli mer av i framtiden, man håller ju ändå på med sådant annars och då är inte steget långt till musikvideos. Tuff som fan ska den bli i alla fall, även om jag inte vill avslöja vad det blir för tema.
Du är ju även stor samlare av skräckfilm, sitter du på några dyrgripar?
— Dyrgripar vet jag inte, Frederik har nog fler dyrgripar än mig.
Frederik flinar belåtet och plockar ut en hög rariteter ur hyllan som han stolt visar upp, bl.a. Evil Dead på laser disc i guld.
— Jag har väl mest sånt som man inte får tag på så lätt, fortsätter Daniel. Jag blev jävligt glad när jag hittade den här.
Han plockar upp den svenska filmen “Häxan” från 1922 ur kassen han hade med sig.
— Faktiskt föregångaren till “The Blair-Witch Project”, dom döpte sitt filmbolag till Häxan Films efter den. Annars gillar jag allt som Dario Argento har gjort, “Night Of The Living Dead”-serien, “Evil Dead”-filmerna… David Cronenberg gillar jag och “Necronomicon”, den filmen är helt underbar…
Avslutningsvis kommer vi in på det ruskiga ämnet holy unblack, ett fenomen som inte helt oförståeligt vuxit sig stort här i Jönköping.
Daniel och Frederik låter trötta:
— Låt dom hållas, muttrar Frederik. Det finns ju bra band också, dom i Jönköping är väl inte så roliga men vad heter dom norska…
EXTOL?
— Ja, dom är ju svinbra.
— Black metal handlar ju på sätt och vis om att vara så ond som möjligt, konstaterar Daniel. Och så kommer dom och är så kristna som möjligt, det funkar ju inte. Dom har liksom snott en annan image, och gör det till sin.
Mer än så fick jag inte med förrän kassettbandet jag hade med mig bestämde sig för att ta slut varpå jag fick tacka för mig och lämna Daniel och Frederik åt deras öde. För det kan bli ett ljust sådant dom går till mötes, och kom ihåg att det var här ni läste om dem först!