MIN FÖRHOPPNING när jag övertog denna krönika var att få resa jorden runt och besöka avlägsna platser där musiken utvecklats i helt andra riktningar än vi är vana vid här i norr. Jag drömde våta drömmar om vansinniga kenyaner som kör blastbeats tjugofyra timmar i sträck, eskimåbrudar som trimmar gurorna med sälfett och ryska kvinnor som lirar speed honky tonk, men icke — varenda demo bar blågul flagg.
Men varför lipa? Alla vet ju att Sverige är bäst på metal, så det är bara att ösa på genom landskapen. Jag tar cykeln.
Betyg: [I] till [X]
MED LÄTT RYGGSÄCK lämnar jag redaktionen och en skrikande chefredaktör bakom mig. ”Kampen mot jul og tomtefar er i gang” är det sista jag hör och misstänker att bossen ballat ur fullständigt, men inser snart att det är Stockholms-baserade DARK LAGERS ”Jule Krieg” [I] som ljuder i walkman-lurarna. Humorn är det inget fel på när Metal Gutten (vokaler), Lord Kerevlis (guttar), Count Lucasifer (bassi), Queen Mab (plastorgel) och Incubus Succubus (trymmer) river av slagdängorna ”X-Mas Sleeve” och ”Tomtefars Død”. Allt annat är däremot av ondo.
Pissdålig black metal i varierande tempo som verkar utförd av senildementa pensionärer snarare än pubertala fjortisar. Men ve mig om det här är menat att låta mycket bättre. Humor, som sagt. Inget annat. (20:-)
Efter att under glada tillrop bränt plattan på Sergels torg tar jag röda linjen mot Norsborg. Här huserar REPUGNANT, en trio som valt att bringa död till världen i form av svincool death metal. ”Spawned Of Pure Malevolence” [VII] erbjuder fem hits som stinker dött kött lång väg — jag njuter i fulla drag. Hårt, hatiskt, kompromisslöst och så långt från trendträsket man kan komma. Ungefär som att blanda de gamla upplagorna av ENTOMBED och DISMEMBER när de var som snabbast, lägga till en stor nypa råhet och underjordisk attityd, samt krydda med textrader som ”Repugnized, I never thought I could smell this bad”. Såväl omslaget som attityden doftar old school och när det görs så här bra blir det högt betyg i Close-Up. Tuffa skräckfilmssamplingar är det också. (20:-)
Drünkschwein, som trakterar basen i REPUGNANT, återfinns även i Rönninges REVOKATION, vars ”Reincarnated Souls Of Hell” [IV] lider av kaotisk black metal-produktion. Avgrundsmusik kallar morsan det jag brukar lyssna på, och här är jag beredd att hålla med. Ond bråd död med mycket reverb och andra effekter väller ut som en tjock, trögflytande sörja och intresset falnar snabbt. Låtmaterialet är inte alls dåligt, men ljudet sänker den här kassetten i närmaste grav.
Kul dock att de skiljer sig avsevärt från polarna i REPUGNANT. Här är det fler inslag av ljusa slingor och DISSECTION-melodier. Fyllbulten bakom micken river till och med av ett schysst falsettskrik som avslutning på ”Sacrilegious Copulation”. Mindre effekter och renare produktion nästa gäng, OK? (20:-)
SMÅTT VILSEKOMMEN tar jag taxi (Close-Up betalar) till Hägersten och sluter upp med IN GREY, som likt hundratals andra orkestrar omformat sin death metal till mjuk goth. Om utvecklingen är bra eller inte låter jag vara osagt, då jag inte hört gruppen under sin dödsperiod 1992, men det ska mycket till för att jag ska uppskatta gothtramset.
IN GREY överraskar inte nämnvärt. Sången är sedvanligt mystisk och majestätiskt dov, pianoklinken är lika vackra som alltid och ljudbilden är klar och fräsch. De följer mallen till punkt och pricka, och gör det bra, men varför så konservativa? Det är inte farligt att öppna sinnet.
”Seasons Change” [VI] innebär stämningsfull, melodiös och tung gotisk metal, den som gillar liknande avarter lär nog tycka om det här också. För övrigt IN GREYS fjärde studioinspelning. (20:-)
Jag tvingas glida hem till Älvsjö och kurera mig med gamla NAPALM DEATH-singlar innan jag tar buss 161 mot Bagarmossen, där MORTUARY pimplar öl och poserar tufft. Även de har, likt REVOKATION, spelat in i Necromorbus, och ”Demons Never Die…” [VII] visar att det trots allt går att få bra ljudkvalitet även där. Kvartetten påminner starkt om SWORDMASTER runt ”Postmortem Tales” både musikaliskt och konceptmässigt. Lassvis med nitar, hyfsat snabb thrash utan alltför uppenbara stölder, åttiotalsglimten i ögat och en ruskigt arg vokalist ger mig mersmak. Två låtar på vardera sida är visserligen idealet för en demo, men ytterligare ett knippe hits hade inte skadat. Ett extra plus för det smakfulla omslaget som det säkerligen pulats en hel del med. (20:-)
Från Bagarmossen till Bromma tar jag mig med firmacykeln — det är sant — för att insupa än ondare tongångar. Även SPAZMOSITY har lirat in ”Brought Back From The Grave” [III] i Necromorbus och den här gången är resultatet ungefär lika misslyckat som i fallet REVOKATION. Skillnaden är att de helt glömt bort att använda effekter. Ljudet är nämligen torrare än farfars Röda Lacket. Dessutom kör SPAZMOSITY idéfattig, seg black metal som den lät när seklet var ungt, typ.
De varierar tempot och allt det där, men när man efter fyra lyssningar inte minns ett enda riff, taktbyte eller textrad, då är det fan trist skit. (20:-)
OM ARBOGA VET JAG ingenting, men när DISGRACED lockar med att de spelat in tredje demon, ”Immolation Of The Soul” [IV], i Soundlab-studion med Mieszko Talarczyk från NASUM bakom spakarna blir jag nyfiken och cyklar givetvis dit. Och visst är produktionen godkänd.
Själva musiken är dock mer än tråkig. Trött death metal som hankar sig fram i midtempo fick jag nog av för flera år sedan, även om det här är bra framfört.
Kvintetten började som punkbandet INTFADA 1995, och jag hade hellre mottagit en tape från den tiden än det här. Det enda coola är vokalisten Urban Tigers stämma, som låter som han heter. (20:-)
Johan Carlsson från DISGRACED lirar även i CARNAL GRIEF från samma stad. Här är tempot betydligt högre, men låtarna i sig är inget som får mig att hoppa höjdhopp direkt.
”Cradlesongs” [V], som också har satts på tape i Soundlab, påminner om gamla EDGE OF SANITY, med undantaget att CARNAL GRIEF saknar hitsen. Anonym musik tröttnar man på ganska snart och jag väljer därför att lämna Arboga snarast möjligt. (20:-)
Vid det här laget sjunger tvåhjulingen på sista versen, men till Trollhättan lyckas jag i alla fall ta mig utan att behöva knapra på alltför många energipiller. ”Darksoul Overdose” [V] heter kassetten som PROFANE snickrat ihop, och de inleder med något som Michael Michaeli från EUROPE kunnat knåpa ihop om han hade käkat piller. Vidrigare intro lär du inte höra på den här sidan av 1986.
Keyboarden ligger långt fram i ljudbilden även i övriga låtar och när PROFANE beskriver musiken som dödspop stämmer det till viss del. Men kanske svartpop är bättre ändå? Särskilt atmosfäriskt är det inte, däremot smörigt så det förslår. Black metal-sången känns aningen malplacerad emellanåt, och jag gäspar stort trots att klockan bara är två på eftermiddagen.
De få stunder som koncentrationen är på topp infinner sig när den kvinnliga gästvokalissan gör sig hörd. Mer av henne på nästa demo! För övrigt är det snyggt framfört med en stabil produktion i ryggen, men ack så melodiöst. Inte riktigt min grej. (50:-)
DET HAR BLIVIT DAGS att dumpa firmacykeln och jag tar standby-flyg till Göteborg, med hopp om att få uppleva något nytt och fräscht. Det första som möter mig är den uråldriga ”Promo 98” [VI] med NONE. Tung, tight thrash på amerikansk vis med inslag av soft hårdrock är vad som bränts in på CD-skivan. Thrashen till trots görs det inga som helst anspelningar på att slå hastighetsrekord. Det är tyngd och meck som gäller. Vokalisten/gitarristen Pierre Lysell har vett att variera sången, takten skiftar med ojämna mellanrum och de tuggande riffen byter skepnad hela tiden, men trots det känns det som NONE målar in sig i det välbesökta hörnet. Ingen av de fyra låtarna sätter sig i hjärnbarken, vilket är synd. Musikerna vet definitivt vad de sysslar med och materialet är väl genomarbetat, men jag saknar de stenhårda refrängerna som man kan nynna på när man tar sig hem en sen lördagsnatt efter jobbet (jo, vi jobbar då också). (20:-)
Kvar i Götet får jag tag på en kassett så tapetserad med underjordiska flyers att det är ett rent helvete att hitta fram till själva musiken. När jag väl gjort det belönas jag med fet dödsgrind the american way skapligt influerad av NILE och MORBID ANGEL.
Det är IMMERSED IN BLOOD, bestående av gamla INVERTED-killar, som med sin ”Eine Kleine Death-musik” [VII] fullkomligt krossar. Tekniskt, ultra-brutalt och underbart är adjektiv som fyller min hjärna. Det är så här riktigt brutal death metal ska låta! Inget trams, bara fett ös.
Jag träffade basisten Joel Andersson på sommarens Hultsfreds-festival och fick intrycket av att han verkligen brinner för underjordisk dödsmetal. Det kanske förklarar mängden flyers och den otrendiga musiken.
Det enda jag kan klaga på är den något grötiga inspelningen och den korta speltiden. (40:-)
Enmansprojektet SATAN CLAWS från Stenkullen kör med titlar som ”Jingle Belsebub”, ”Christmassacre”, ”Instrumetal” och ”Ho Ho Ho” och jag börjar ana ett visst släktskap med DARK LAGER. Lyckligtvis är så icke fallet.
På ”Christmassacres Eve” [VII] visar Martin Andersson upp en ytterst välsmord form av metal där så vitt skilda akter som HELLOWEEN och MESHUGGAH verkar vara influenser. De sju spåren spänner över ett brett spektrum där tyngdpunkten ligger på hyfsat egensinnig metal, och trots att materialet låter lite väl ”dator” emellanåt är det inget jag stör mig på.
Samtliga låtar är nämligen programmerade, förmodligen med hjälp av en dator, och enligt mina öron är det bara gitarren, och möjligtvis basen, som inte är digitalt komponerade. Martin har dock koll på sin utrustning och det låter förvånansvärt proffsigt. Till och med trummorna, som vanligtvis brukar irritera ihjäl skinnpiskare av kött och blod, ligger på en schysst nivå.
”Christmassacres Eve” är helt instrumental. Till en början trodde jag att detta skulle medföra koncentrationssvårigheter, men musiken är tillräckligt händelserik och intressant för att få mig att lyssna noga hela tiden, trots att de flesta låtarna klockar in på över sju minuter. (20:-)
Pengarna är slut så det blir till att stjäla ännu en damcykel för att kunna fortsätta turen. Efter att ha glidit längs med västkusten hamnar jag efter många om och men i Varberg, och här kan det spelas metal minsann! ”Promo 99” [VIII] med CROMLECH sparkar helt enkelt arsle. Tre stycken ytterst genomarbetad modern thrash/death metal där variation är A och O.
Jag får ärligt talat ståpäls av de snygga, meckiga låtarna där tempot växlar från ren grindfrenesi till tung hårdrock. Jag finner bland annat spår av DISSECTION, AT THE GATES och CARCASS-era ”Heartwork”, vilket naturligtvis är positivt.
Bandet innehåller gamla EUCHARIST-medlemmar samt folk från ABLAZE MY SORROW, och det bådar för kvalitet. Sång, gitarr, bas och trummor harmoniserar perfekt. Det här bandet vill jag se live! Dessutom är ljudet av absolut CD-kvalitet. Fetare demo-produktion var det länge sedan jag lyssnade till. Kung Fu Studios verkar vara ett bra val och Ninja Tobbe är troligtvis en fena på att mixa.
Sätter inte CROMLECH sina kråkor på ett kontrakt å det snaraste måste det banne mig vara något fel på metalindustrin.
HELT SLUTKÖRD av manglet på västkusten känns det skönt att komma till Skåne-land vars platta landskap inte kräver lika mycket av mig som amatörcyklist.
AZAGHAL är namnet på det enmansprojekt som ligger bakom ”Skogsmörker” [V]. All musik är gjord med hjälp av datorn och ett ypperligt program vid namn Fasttracker, som jag själv plockat ihop en del musik med under åren. Den symfoniska black metal som Helsingborgs-sonen knåpat ihop är inte så pjåkig. Måhända att den distade gitarren bara hörs som ett svagt surr i bakgrunden, men tyngdpunkten ligger mer på det stämningsfulla planet än på den primitiva råheten.
Det som sänker demon rejält är sången. Förmodligen har snubben suttit hemma och viskat i micken för att inte upptäckas av morsan, vilket leder till smått komiska väsningar. Att lyriken sedan framförs på svenska, bortsett från sista låten, gör det ytterligare lite töntigare. Men programmeringsjobbet får i alla fall godkänt. (20:-)
I Höör sprider WIDOW inte ondska, men väl gitarrsolon in extremis. De sex sånger som körts in på tredje demon ”Autumn Elegy” [V] innehåller melodiös, tempofattig hårdrock. Det förunderliga är att medelåldern ligger på arton år. Grabbarna gick alltså i förskolan när den här musiken var som mest poppis. Ytterligare ett bevis på att den gamla goda hårdrocken är på väg tillbaka.
Kvintetten som existerat i cirka fem år vet hur strängarna ska dras för att heavybrudarna ska falla som furor. Hångelvänligt är ett bra ord i sammanhanget. Att det sedan låter helt OK är också en fördel, men är det inte lite väl smörigt? Jo. (20:-)
Precis innan jag ska lämna landet där folk ogenerat pratar med gröt i mun träffar jag på snubbarna i CHAOS FEEDS LIFE, även de bosatta i Höör. Deras ”Strike Upon You” [VI] sätter griller i huvudet på mig. Musiken är extremt svår att placera i ett fack.
Alla sorters metal ryms på den läckert röda kassetten. Det är mycket syntar, grindande trummor, thrashsång, speed metal-riff och vad du vill om vartannat. Ungefär som om åttiotalet kolliderade våldsamt med nittotalet, utan att för den skull kallas retro.
Trion skryter om att de fyra styckena håller CD-kvalitet ljudmässigt, men där har vi olika åsikter. Det är definitivt inte dåligt på något sätt men tyngre produktioner än ”Strike Upon You” är inte ovanligt.
Är det bra då? Jo, delvis. Låtarna sinsemellan är relativt lika, även om de inte påminner om mycket annat på metalmarknaden. De verkar bygga på samma koncept, varför en fullängdare med CHAOS FEEDS LIFE skulle kräva betydligt större variation. Som singel skulle det dock fungera utmärkt. Tändaren som trion försöker muta mig med överlämnar jag givmilt till ett gäng lustigt sminkade killar i speedwayboots som såg ut att ha tråkigt längs vägen. (30:-)
KALMARKVINTETTEN DAWN OF THE OBSCENE vill så väldigt mycket. Den text som medföljer biografin till ”Inversion” [VI] tog mig en kvart att harva igenom, och inte hade den något nytt att förtälja heller. Det sedvanliga La Vey/Crowley-snacket om att man ska vara sin egen gud och göra som man själv behagar.
Gruppens filosofi är skarp som svärdet i stenen och musiken halkar inte långt efter den heller. Fetmangel à la DEICIDE/MORBID ANGEL ger mina lurar en rejäl omgång. Sången är rå som få och passar perfekt till den rensiga musiken. Tyvärr är ljudbilden lite för tunn för att de kraftfulla tonerna ska komma till sin rätt, men lyckas de hosta upp kosing för en proffsigare studio lär det låta kanon.
Introt är dock något av det töntigaste jag hört. En kristen kvinna som plågas av en satanisk übermensch. Det som ska låta evil får mig att tänka på en teaterpjäs vi satte upp i skolan — när jag gick i ettan på lågstadiet. Nivån på introt är alltså pinsamt låg. Annars klart godkänt. (30:-)
I Växjö finns ett jäkligt bra grindband vid namn BIRDFLESH. Dessa tackas på grannarna CORPSEFLESH ENTRAILS självbetitlade demo [IV], som även den innehåller lagom trevliga doser grind mitt bland all död. Synd bara att låtmaterialet är så erbarmligt trist. Och att trummorna ligger fem meter längre fram i mixen än alla andra instrument. Och att sången inte varieras på något sätt.
Till nästa gång lovar de att köra mer grind och spela tightare. Det låter förvisso som en bra idé, men tänk hellre på att fixa till ljudet och skriva intressantare låtar. Och kanske även erbjuda gästvokalisten en permanent plats i gemenskapen. Hans galna apskrik i kombination med långt ner i halsen-rosslingarna som ordinarie grymtare frambringar torde bli en utmärkt upplevelse. (20:-)
NU VÄGRAR JAG trampa en meter till och rånar således närmaste bank, inhandlar en schysst helikopter och flyger till Mora. Där möts jag av tung hårdrock framförd av IMPACT MACHINE, ett gäng väldigt rutinerade musiker. Två av dem har tidigare spelat med Lars Sköld, numera bakom skinnen i TIAMAT. Men vad gör det när musiken är så tröttsam?
”Doomwatcher” [III] säger mig inte ett smack. Den grova sångrösten är så trist att inte en enda låt sätter sig. IMPACT MACHINE tycker säkert det är roligt att spela seg, pumpande, intetsägande doom, men jag gäspar oavbrutet. Det enda som får mig på gott humör är den superba produktionen. För att vara inspelat i replokalen med en åttakanalig porta låter det svinbra. Troligtvis har gubbarna koll på det här med mikrofoner, mixning och nivåer. (45:-)
ÅTER I HAMN. Resan har varit angenäm. Bristen på ryska kvinnor och kenyaner är dock oroväckande. Dock finns det gott gry i den svenska hårdrockfloran, så det är med stolthet jag lämnar över stafettpinnen till nästa krönikör. ”Play fast or don’t!”
Lämna ett svar