MED UNDANTAG FÖR möjligtvis en handfull artiklar i månaden är den etablerade svenska musikjournalistiken pinsamt trist. Visst, den är dessutom för all del även harmlös, förutsägbar och opportunistisk, men framför allt är den just trist.
Läste nyligen en krönika signerad en av Aftonbladets flaggskepp inom nöjesdivisionen där denne slår sig för bröstet och utbrister att han minsann är farligt nära sensationellt djärv. Detta då han lyssnar på såväl DEAD KENNEDYS som KRAFTWERK och Bruce Springsteen. Må så vara att detta gör honom till en banbrytande karaktär inom kvällstidningsjournalistikens piss-liberalistiska sfär. Som musikintresserad vill jag emellertid bara falla samman och gråta när jag möts av sådana hycklands fegerier.
Jag menar, om du nu är så jävla gränsöverskridande, se då för fan till att visa det i ditt Aftonblad. Ge oss en intervju med Jello Biafra när han ändå är här och bjuder på en spoken word-föreställning. Men vad skulle redaktörerna och skivbolagen säga då?
Det är vid tillfällen som dessa man blir fullkomligt varm i själen över att fanzinescenen fortsätter att grönska. Tidningar med passion, snarare än delårsrapporter, som huvudsakligt bränsle.
Det ska nu förvisso inte stickas under stol med att några zineredaktörer titulerar sig just så för att de vill nypa några backstageplåtar till Hultsfred. Men det kan kvitta.
På det stora hela fortsätter det att dyka upp fantastiska, felstavade, eländiga, kaxiga, skitnödiga, begåvade, korkade och attacknischade fanzines. Hela tiden.
När en nittonårig popkille från Järfälla med BELLE & SEBASTIAN fastsvetsade i sin walkman fått nog — efter två nummer, fyrtiosex kölhalade deadlines och magsår i stereo — då tar en sextonårig vegan från Mönsterås över.
Sammantaget är det nog främst naiviteten som gör mig så där sjudande lycklig. Tron på att just favoritbandet verkligen kan besegra vem och vad som helst med sin musik. Och skit samma vad du tycker, för det här är min tidning. Inget hycklande helt enkelt.
Den högst sannolikt ganska otacksamma uppgiften att försvara trallpunkens färger har det svenska splitverket Blaserzine/Fishzine (A5 / 56 s. / 20:- inkl. porto) åtagit sig.
I Stenhamras Blaserzine tillhandahålls pratstunder med bland andra BÖLD, MÄHÄLIUM och ÖLHÄVERS. Attityden är genomgående tafatt, men framför allt stram och strikt. Trist att redaktör Elias Björkman håller sig själv så pass hårt i tyglarna. Lite mer uttagna kurvor och några frågor där Elias tillät sig vara den osnutne tonåring han förmodligen är skulle inverka välbehövligt uppfriskande på läsningen.
Detsamma gäller för kollegan Pelle Dahlström och hans Fishzine. Matfors-bon Pelle erbjuder exempelvis ett samtal med THE KRISTET UTSEENDE samt några oemotståndligt förvirrade krönikor.
Förvirring verkar för övrigt vara huvudstadsbon Pontus Lundkvists honnörsord. I hans attackspretiga Mina Ögon, Mina Ögon #8 (A5 / 48 s. / 15:-) ilar såväl layouten som intentionerna i väg åt alla möjliga håll. Ettrig kampvilja varvas med svavelosande cynismer och helt utan förvarning dyker det upp små lysande seriestrippar.
Det headlinas med en osannolikt rörig konfrontation med det oförtjänt negligerade grindgänget I QUIT från Stockholm. Bland övrig text märks en komplett (hävdas det i alla fall) diskografi med G.G. Allin.
Pontus är i sammanhang som dessa en ärrad veteran, första numret kom redan 1987. Ja, eller kanske 1988, han verkar inte vara riktigt säker på denna detalj. Publikationens grånade tinningar till trots är tonen fortfarande föredömligt uppkäftig. Och ledarens surmulna konstaterande att ”allting var bättre förr, det vet alla” värmer som vårsol.
Helsingborgs-baserade Fear Magazine (A4 / 40 s. / 30:-) betar av en imponerande agenda i sitt fjärde nummer. Då tuffingar som MESHUGGAH, DARK FUNERAL, FEAR FACTORY återfinns i innehållsförteckningen måste man verkligen buga och konstatera att ambitionsnivån nästan slår huvudet i taket.
Formgivningen är dock inte mycket att skriva hem om. Nåväl, lite feg layout har ingen dött av. Värre är att jag känner mig farligt lockad att säga samma sak om texterna. Den stilistiska attraktionskraften är så darrig i benen att jag bara orkar ta mig genom knappt hälften av de arton intervjuerna.
Frågorna talar ett stelbent och formulärartat språk och intervjusituationerna lyfter aldrig till samtal och konversationer. Som läsare får jag nöja mig med svar som bär en påtagligt stark prägel av utantillärda artigheter. På något sätt hade det känts mindre slösaktigt om så pass god ammunition (i fråga om band alltså) hade sparats till säg nummer tio. Det är troligtvis bara en rågad portion rutin, djärvhet och självsäkerhet som skiljer redaktionen från att svänga ihop en riktigt läsvärd publikation.
Apokryfos #1 (A4 / 22s. / 20:-) är något så ovanligt som ett litterärt fanzine. Man ägnar sig enbart åt dikter, debattinlägg och noveller.
Ovanpå detta återfinns ett par författarbiografier, bland annat över en av den svenska litteraturhistoriens främsta dysterkvistar: Stig Dagerman. Det ifrågasätts en hel del och bär genomgående en tydlig eftersmak av vänstervindar och anarkism. Inte helt oväntat galopperar dessutom pretentionerna vilt.
Men materialet är välformulerat, och även om de högljudda ambitionerna ibland skymmer texternas kontenta blir jag innerligt lycklig av att konfronteras med ett fanzine som är stolt över sin uppriktighet, som fnyser åt alla som sitter och trycker i ironins skyddsrum och som vågar slå sig för bröstet och högtidligt konstatera att det här är det bästa vi förmår. Intressant, men framför allt modigt.
Mighty Magazine #11 (A4 / 24 s. / $2) härrör från Rödovre och tillhandahåller således sitt redaktionella material på danska. För egen del har jag massiva svårigheter med att begripa mig på det språket, och att något som på en smula avstånd är så förvillande likt svenska föranleder sådana tvära lingvistiska barriärer är inget annat än ett elände. Nåväl, jag gav mig ändå i kast med några slumpmässigt utvalda intervjuer i Mighty.
Jonas Lindblad i Göteborgs TAETRE attackeras med en hel svärm av fjunigt fnitterpubertala frågor. Vad sägs om att öppna med djupsinnigheter som ”blir du sexuellt upphetsad när du hör min röst?” och ”har du någonsin vaknat, badandes i svett, och tänkt: jag måste köpa mig en penisattrapp?”.
Den arme Mille Petrozza i KREATOR försöker man metodiskt tråka ihjäl med ett husförhör i dansk trivia. När tidningskrället förhör honom på vad Danmarks tre största städer heter är jag bra sugen på att ringa upp den stackars thrashhjälten och erbjuda honom samtalsterapi.
Även min holländska kärvar något. Jag får därför begränsa mig till en synnerligen ytlig bedömning av belgiska Spin City (A4 / 76 s. / 99 BEF), som spolat flamländskan och franskan för det i Benelux-området mer kommersiellt gångbara holländska språket. Jag har lyckats konstatera att Spin City ståtar med en upplaga på sextusen exemplar och att de i detta nummer bjuder på en CRADLE OF FILTH-poster och levererar intervjuer med DEATH, QUEENS OF THE STONE AGE, VENI DOMINE, ENTOMBED, ANTHRAX och KINGS X.
Layoutmässigt nöjer jag mig med att konstatera att det ser sådär ut.
Må så vara att intresset falnar emellanåt, men det femton sidor långa schabrak till FUGAZI-intervju som amerikanska Skyscraper #5 (A4 / 140 s. / $4) erbjuder är faktiskt inget annat än respektingivande.
Som det FUGAZI-freak jag är räcker naturligtvis detta faktum, alltså att sångaren och gitarristen Guy Piccioto, en av Washington DC:s mest välartade söner, pratar strupen torr inom pärmarna på detta Boulder/Colorado-stationerade blad, som argument för att hela Sveriges befolkning borde hjula av lycka inför Skyscrapers förträffliga omdöme.
Men dessutom frestas det med uttömmande intervjuer med JON SPENCER BLUES EXPLOSION och JESUS LIZARD-skramliga, tillika helt lysande, RYE COALITION.
Inget snack således. Det här är en oumbärlig och välartikulerad ciceron till USA:s sjudande undergroundscen av stökig rock. Trots förmodad pytte-budget är läsningen dessutom förpackad i förvånansvärt smakfull miljö.
Så över till denna omgångs odiskutabla bottennotering. Egentligen är New Jersey-baserade Grimoire #16 (A4 / 62 s. / $2) en så jävla korkad publikation att den inte förtjänar någon som helst uppmärksamhet. Bäst vore att vänta ut till eländet självdör. Men bara för att förvissa mig om att ingen innan dess luras till någon som helst form av samröre med den här pellejöns-kreationen vill jag som hastigast utfärda några varningens ord.
Ingen av intervjuerna ger ens en glimt av antydan till en seriös inställning gentemot musik. Visst är en upprorisk och även humoristisk attityd gentemot alltför stelbent musikjournalistik mer än välkommen. Men redaktionen på Grimoire har missuppfattat hela begreppet humor så kapitalt att Adde Malmberg framstår som en komikens gigant vid en jämförelse.
Fler än en av utfrågningarna avrundas med att de utfrågade ilsket konstaterar att Grimoire är en skittidning (vilket redaktionen av någon anledning verkar i det närmaste stolt över). Allas vår Sin i LORD BELIAL är bara en av de som sällar sig till den skaran.
Mitt i all denna debilitets-exercis känns det egendomligt nog som om Grimoire-folket är fullt medvetna om sin uselhet. Varför annars försöka vilseleda eventuella läsare med taffliga bilder på finniga hobbyluder? Redaktionen borde kläs ut till sälar och dumpas längs Norges nordkust.
Kan avslutningsvis inte annat än rekommendera jänkarbladet Sloth #6 (A4 / 64s. / $2). Tveklöst har redaktören Phil Alterman utfört ett hästjobb.
Drivor med intervjuer med såväl osignade obskyriteter som hyfsat välkända akter — varav många nordiska — som SATYRICON och AMORPHIS varvas med ett otal genomarbetade skivrecensioner. Dessutom tillhandahålls en fet kontaktlista till hårdnackade skivbolag världen över.
Förvisso andas hela anrättningen väldigt mycket fanzine i ordets mest fördomstyngda mening. Det är plottrigt, attityden känns lite väl ödmjuk, frågorna är emellanåt sövande i sin fantasi-steriliserade standardisering och stilistiskt sett famlar texterna ofta i luften. Men Alterman väcker beundran med sitt kunnande och griper sig an minsta lilla singelrecension med en smittande och sprudlande entusiasm.
Att hans ambitioner och vetskaper dessutom har en imponerande geografisk spännvidd känns också uppfriskande. Dan Swanö, som han för övrigt utnämner till gud, har till och med fått prickar över ö:et i efternamnet.
Slut för i dag, tack för i dag.