Vågen av black metal-band som hyllar åttiotalet börjar sakta men säkert avta. Umeås BEWITCHED skiter dock i alla trender och kör sitt eget race. Och inte ligger de på latsidan heller. Två studioalbum, en mini-CD med covers samt en liveplatta har avverkats sedan starten 1995. Vanhelgandet av allt heligt fortsätter nu på nya CD:n, ”At The Gates Of Hell”.
DEN KACKIGA SVENSKA VERSIONEN av en engelsk pub är glest befolkad så här tidigt på dagen. BEWITCHEDS sångare och gitarrist, Marcus ”Vargher” Norman, plockar med sig sin öl och lämnar sällskapet för att ta sig en pratstund med Close-Up. Trumslagaren Ulf ”Stormlord” Andersson får sitta kvar vid det andra bordet.
— Han har ändå inget att säga till om, skämtar Marcus.
Sedan förra albumet, ”Pentagram Prayer” (1997), har det återigen stuvats om i leden. Marcus, Ulf och basisten Kristoffer ”Wrathyr” Olivius utgör fortfarande den hårda kärnan, men livegitarristen Fredrik Mannberg är för upptagen med sitt dagjobb i NOCTURNAL RITES för att hinna med ondingarna BEWITCHED. I stället har Andreas Johansson, från lokala Florida-manglarna BLEEDING, rekryterats för att komplettera gruppen på scen.
— Vi har bara hunnit repa med honom två gånger, men det verkar fungera bra. Jag vet inte om han platsar som fast medlem ännu, det återstår att se.
Så som given ledare är han noga med vilka som föräras titeln som fullfjädrad medlem i helveteskulten. Ulf har till exempel bara lirat på liveskivan ”Hell Comes To Essen” (1998) samt nya ”At The Gates Of Hell” (Osmose/HOK), trots att han spelat med dem ända sedan första turnén i juni 1996. På resterande släpp, ”Diabolical Desecration” (1996), ”Encyclopedia Of Evil” (1996) och ”Pentagram Prayer”, sköts rytmerna av den ofelbara trummaskinen Reaper.
— Jag är ganska petig med hur det ska låta eftersom jag gör all musik. Ulf var för upptagen med NOCTURNAL RITES, och det lät så pass bra med Reaper att det var den enklaste lösningen. Nu har Ulf tid att satsa på oss eftersom han inte lirar med dem längre.
— Och vår personkemi stämmer, vilket är väldigt viktigt. Jag orkar inte göra någon till fast medlem bara för att sedan upptäcka att personen är dum i huvudet.
”At The Gates Of Hell” är en tydlig utveckling jämfört med sina föregångare. Melodierna är tydligare, sången mindre bestialisk och soundet har överlag mer gemensamt med gamla JUDAS PRIEST än VENOMS punkproduktion.
— Visst inspireras vi fortfarande av samma gamla black metal som låg i grunden på debuten. Men nu har vi tagit fram ännu mer ren heavy metal, som ACCEPT och JUDAS PRIEST. Nog är det en extrem förändring om du lyssnar på förra albumet, men alla som gillar det vi gjort tidigare kommer att digga det här. Jag är rånöjd med de nya låtarna. Det här är den skiva vi haft mest tid att arrangera och tänka igenom.
Har då BEWITCHED något eget att komma med? Speciellt med tanke på att de hör till en subgenre där avgörandet om hur bra en grupp är bestäms av mängden riff som stjäls från de gamla gudarna.
— Jord, nog har vi det alltid. Musiken får ju ändå en personlig touch, även om det inte är särskilt svårt att spåra våra åttiotalsrötter. Och det tycker jag inte är något att skämmas över. När vi bildades ville vi låta som BATHORY och VENOM, fast med nittiotalsproduktion. BEWITCHED ska låta gammalt. Misstaget vi gjorde på ”Diabolical Desecration” var att att den blev för stel, för klinisk. Där hade det inte skadat med lite mer damm och repor.
När BEWITCHED släppte förstlingsverket var de, tillsammans med svenska kollegorna GEHENNAH, så gott som ensamma på retroscenen. Nu finns det busslaster med musiker som alla vill hylla förra årtiondets metalhjältar.
— Det är alltid kul att få vara föregångare, men nu har hela power metal-prylen exploderat. Det är patetiskt. Gamla black metalare som tidigare sa att de bara lyssnade på BURZUM och ABRUPTUM dyrkar numera IRON MAIDEN. Jaha, var ni för tuffa för att erkänna det tidigare? Det blir jävligt krystat.
— Det ska mycket till innan BEWITCHED börjar använda falsettsång, skrattar Marcus.
I takt med att musiken blivit mjukare har killarna även taggat ner på den onda imagen. Attityden är densamma, lädret och nitarna sitter där de ska, men sminklådan har de lämnat hemma.
— För att vara ärlig är det för jobbigt att köra med corpse paint. Jag svettas som fan när vi spelar, så sminket rinner bara bort. Vi klarar oss bra utan sådant, vår framtoning på scen är tillräckligt aggressiv ändå. Vi använder fortfarande blod och blåser eld på scen eftersom hårdrock ska vara en show. Folk ska gå därifrån och tänka ”fan vad coolt”.
I början av nittiotalet hade Umeås dödsmetalare och hardcorekids något av en förenad scen. Då var det inte ovanligt att på samma konsert kunna kolla in akter inom de båda genrerna. FURBOWL, THERION, ANCIENT och REFUSED på Galaxen är en gammal klassiker.
Även Marcus var med och hjälpte till på den tiden. Hans portastudio i föräldrahemmet dokumenterade bland annat klassiska STEP FORWARD, BY NO MEANS, BSP och DOUGHNUTS. Utbytet mellan scenerna är dock dött sedan länge.
— De olika stilarna hör helt enkelt inte ihop och i dagens Umeå är det verkligen otänkbart. Hardcore i Umeå är för politisk nu för tiden. Och politik har inget att göra med death- och black metal. Allt vände när vegansvängen dök upp. Kidsen frågade hur många djur som dött för ens skinnjacka så fort man gick på konsert.
Förutom BEWITCHED är Marcus också semifast medlem i MELEK THAUS som ska spela in sin andra skiva så fort de hittat ett bolag redo att hosta upp kosing. Dessutom säger han att det börjar bli dags för en tredje utgåva på Avantgarde med ANCIENT WISDOM, soloprojektet där han får utlopp för sin kärlek till långsam och atmosfärisk black metal. Och mitt i allt är det tänkt att BEWITCHED ska ge sig ut på vägarna.
— I skiftet mellan oktober och november åker vi över till USA och Mexiko för en headlineturné. Det är Osmoses Amerika-kontor som fixar allting, och jag är inte den som tackar nej till gratis öl på andra sidan Atlanten. I december är det snack om en sväng ute i Europa, men det är inte klart ännu.
Var och varannan dag kan man läsa om band som flyr Norrland för huvudstaden. Några planer på att flytta BEWITCHED till Stockholm för att lättare kunna turnera har Marcus fortfarande inte.
— Aldrig! Jag säger exakt samma sak som jag sa till Åsa Swanö i Close-Up #27: Jag kan vara där ett par dagar, sedan kräks jag.
Lämna ett svar