KOPIERAS VERKLIGEN ALLA fanzines gratis på farsans jobb, som kollegan Sandberg trodde i #30?
Av egen erfarenhet vet jag att så oftast inte är fallet. När jag och en polare uträttade storverk kostade det tretusen pix att kopiera upp en sextiofyrasidig avisa i etthundrafemtio exemplar på vikt A3-papper, och det är inte kattskit när man lever på studiemedel. Lägg då till kostnaderna för kamerafilm, telefonsamtal, intervjukassetter, tågbiljetter, filmframkallning, mutöl, konsertbiljetter, skivor, bandare, datorprogram, porto och allt annat som kan tänkas ingå i den heliga skapandeprocessen, och slutsatsen blir att det kan kosta skjortan att göra tidning. Dessutom tar det tid, och det vet ju alla att tid är pengar. Om sedan ingen köper skiten vill man bara skjuta alla svin som inte fattar att detta är det grymmaste fanzinet i världen. Frustration och hjärnblödning är begrepp som varje tidningsmakare känner till alltför väl.
Så hur gör man då för att sänka produktionskostnaderna? Kanske ska man starta en studiecirkel och på så sätt mjölka staten på pengar genom diverse bidrag? Du kanske känner till något asbilligt tryckeri där personalen lyssnar på NAPALM DEATH? All information är alltid av godo, så länge den behandlas på rätt sätt (citera mig gärna!).
Daniel Lindholm, som driver Athanor (A4/28 s./30:- inkl. porto), berättar i alla fall att debutnumret är färdigställt på ett offsettryckeri, och det är alltid något. Blaskan, som har sitt säte i Umeå, inleds med en engelsk DARKSIDE-intervju, varefter snacket med ABIGOR, Dan Swanö, OPETH, GEHENNA, NOCTURNAL RITES, BORKNAGAR, WITCHERY OCh COSMIC DEATH är på svenska. Lite förbryllande, men Danne skriver i brevet att nästa nummer troligtvis kommer att vara helt på utrikiska, vilket kanske förklarar en del. Innehållsmässigt är artiklarna strikt inriktade på musiken och alla töntfrågor har skippats, vilket jag tackar för. Tyvärr känns berättelserna ibland för korta, även om de oftast är informativa. Det skulle inte skada med mer redaktionell text utöver de vanliga frågorna och svaren. Ett tips är att åtminstone försöka skriva en ingress som presenterar bandet. I DARKSIDE-porträttet står det inte ens vem som intervjuas, och det är väl lite taskigt?
Rent allmänt är det ganska glest mellan raderna i Athanor, och layouten är ibland oroväckande luftig, vilket kan bero på brist på material. För övrigt bjuds det på några recensioner av de senaste porrfilmerna. Erik? Robban?
Brist på material är det absolut inte i Huskvarna-baserade Sativa #4 (A5/56 s./15:-), vars redaktör öser ut texter om profit, sexism och D.I.Y. Markus Balorda har brevväxlat med kanonakter som D.S.-13, JADED, 8 DAYS OF NOTHING och CRIPPLE BASTARDS, samt tänkt till om punk, politik och den pissiga scenen. Det är en klart spännande blandning mellan intervjuer och uppsatser, även om en del texter är snodda rakt av från flygblad och dylikt. Och att världen är rutten kanske inte är någon nyhet, men vissa saker tål faktiskt att upprepas. Emellertid är redaktörens egna funderingar lätt kraftlösa, eftersom han titt som tätt skriver att han inte är särskilt stenhård med sina åsikter. Inför nästa utgåva vill jag ha mer jävlar anamma nu får ni fan i mig skärpa er punkarsvin-attityd, annars kan det kvitta.
Layoutmässigt ligger Saliva på en lagom simpel, punkig nivå som passar bra till A5-formatet. Intervjuerna handlar mycket om politik på gräsrotsnivå, och det roligaste av allt är straight edge-snacket med D.S.-13, med tanke på att de inte är särskilt raka längre…
Kicks ’R Us #1 (A5/20 s./10:-) från Nyköping är en snabbt avklarad affär. ROY & THE DEVIL’S MOTORCYCLE, IDYLS och Sveriges kanske bästa sextiotalsgaragepunkare, STROLLERS, öppnar sina hjärtan. Mycket mer är det inte. Tyvärr, eftersom blaskan innebär trevlig läsning, utan alltför virrig layout, för en billig penning. Även om det svenska språket får sig en del oförtjänta törnar. Korrekturläs, för bövelen!
Ett zine som inte binder sig till en genre är utmärkta Salvador #2 (A5/64 s./15:-), som dessutom tar hjälp av Studiefrämjandet för att finansiera tidningen. Bravo!
Förutom hyggliga samtal med CRIMSON SHADOWS och DEE RANGERS får vi stifta bekantskap med folket bakom skivetiketterna Really Fast och Frank. Ytterst intressant, måste jag säga. Och för en lantis som jag själv, som är redo att intaga Hufvudstaden, känns det skönt med en guide till Stockholms skivbörsar.
Språkbruket i Salvador är fenomenalt. De två Karlstads-ynglingarna har en skön, kaxig inställning när de plöjer igenom en bunt plattor (huvudsakligen garagerock och punk, men även en del metal och pop), går på festivaler och terroriserar NASUM-Anders, Stefan på Kenrock och Benzine-Erik i låtsnacket. Salvador är ett mycket läsvärt, funktionellt formgivet zine som rekommenderas till alla som har bred musiksmak.
Än proffsigare är engelskspråkiga Cadla #5 (A5/68 s./25:-) som tillverkas i Sundsvall. Snygg layout, massiva textmassor och tjockt, glansigt papper får mig att gå i taket. Här är det dock enbart benhård metal som gäller. KING DIAMOND, MAYHEM, CENTINEX, IMPIOUS, MENHIR och ytterligare sex band är offer för utfrågning, och för det mesta är det riktigt underhållande.
Framför allt är det två saker som imponerar på mig; språket och recensionerna. Engelskan är nämligen snudd på perfekt. Och att döpa recensionsavdelningen till ”dissection” är så rätt det bara kan bli, för här undersöks alla inkomna verk med yttersta noggrannhet. Imponerande! Coolt att de också valt att bojkotta de större skivbolagen. Skickar de rika svinen inga plattor till undergroundblaskorna är det bara rätt att skita i dem. Köp därför Cadla och stöd underjorden!
Amon #1 (A4/36 s./25:-) försöker sig också på det engelska språket, men lyckas inget vidare. Tidningen ger ett taffligt intryck med sitt dåliga tryck, pinsamma svengelska och ibland konstiga layout. Och att sno lågupplösta foton från nätet och förstora upp dem är inget som rekommenderas om man vill ha schysst bildkvalitet.
Det som är bra i detta Halmstads-blad är att det finns mycket att läsa. DIMMU BORGIR, AMON AMARTH, ABLAZE MY SORROW, NIHILISTIC RAGE, ANCIENTS REBIRTH, EMBRACED och ZAHRIM granskas, men om det är särskilt intressant vet i fan? Tyvärr är Amon ett zine i mängden som fallerar i längden. Satsa mer på språket och layouten i stället för ett dyrt tryckeri.
Tyskland är ett land som jag musikaliskt är väldigt kluven till. I ena stunden spyr jag ohämmat till stinkande power metal-geeks som IRON SAVIOR och GAMMA RAY, för att i nästa svimma av glädje när vidsynta punksluskar som ABC DIABOLO och Y förgyller tillvaron.
Att tyskarna i sin tur dyrkar svensk metal är ingen nyhet. Chaos #8 (A4/60 s./7 DM) innebär femårsjubileum och det firas med ett ”Hail To Sweden”-nummer, vilket innebär att enbart svenska hjältar kommer till tals. Till och med alla plattor som recenseras är svenska. Och dessutom får man en CD innehållande inte mindre än arton spår av svensk mangelmusik. Inte alls illa!
DARKANE, OPHTHALAMIA, HAUNTED, CROWN, CARNAL FORGE, DISMEMBER, ANATA, ENTOMBED, MAZE OF TORMENT, Dan Swanö, SOILwORK… Listan kan göras längre. Det finns ingen hejd på tyskarnas fanatism. Intervjuerna är oftast gjorda på plats eller via telefon, vilket höjer intressenivån flera snäpp. Engelskan får klart godkänt, och layouten likaså. Jag ser ingen som helst anledning till att inte införskaffa ett exemplar av denna utmärkta skrift. Förra numret hade för övrigt en fet älg på omslaget… Chaos für alle!
Avslutningsvis, tre blaskor skrivna på språk som bara språkgenier behärskar; spanska, finska och grekiska.
Vi börjar med Noise And Shit #3 (A3/24 s./$4) som innehåller ”contactos, demos, CD:s, fanzines y mucho death’n’roll”. Det gigantiska A3-formatet gör att monstret till tidning inte ens får plats på skrivbordet, så där blir det minuspoäng direkt. Annars har chilenarna fått till ett kraftfullt startfält. MORBID ANGEL, BOLT THROWER, IMPALED NAZARENE, HYPNOSIA och flera andra evilos satanos hellionos gruppos (eller vad det nu kan heta) samsas om utrymmet.
Det som irriterar är att de stora ytorna har utnyttjats på helt fel sätt. I stället för att dra på bilder och skapa en luftig layout har grabbarna fläskat in massor av pyttesmå foton i ett saligt virrvarr. Det funkar inte alls.
Suomi Finland Perkele #1 (A4/64 s./30 FIM) är den tuffa titeln på nästa tidskrift. Och det är nästan så att man borde lära sig finska när de bjuder på intervjuer med storheter som Dee Snider och Bruce Dickinson. I övrigt kan man läsa om CHILDREN OF BODOM, THROES OF DAWN, AMORPHIS, ORANGE GOBLIN, APOLLYON SUN, med flera. Det kanske är fel att kalla detta för ett fanzine eftersom det är otroligt påkostat och har streckkod och grejer. Jag skulle snarare vilja kalla Suomi Finland Perkele för Finlands svar på Terrorizer. Färgglatt som få, med en genomarbetad layout och långa artiklar.
Grekiska Iron (A5/146 s./$7) säger mig inte ett smack språkmässigt. Jag lyckas inte ens lista ut vilket nummer det är, eller vad det kostar. Men med sina etthundrafyrtiosex sidor är det fett, ursnyggt och proffsigt. Blandningen är total med band som PILEDRIVER, M.S.G., NECROPHAGIA, ACHERON, MARILYN MANSON, ANGRA och ROZETTA STONE. Dessutom får man ta del av en mängd artiklar om allt från den japanska metalscenen och gotisk musik till svartmetalens koppling till sex. Om texterna håller lika hög klass som den grafiska formgivningen måste det här vara ett av nittiotalets bästa metalzines.
Hail to Greece!