MICHAEL SVENSSON SKAPAR huvudbry i min lilla hjärna. I ett brev till Close-Up skriver han: ”Vi vore tacksamma om ni kunde recensera, dock inte som ett fanzine eftersom vi klivit ur det stadiet.” Micke pratar om Bright Eyes #4 (A4/48 s./39:- inkl porto). Han vill inte kalla sin skapelse för fanzine, men där har Michael och jag olika uppfattningar om saker och ting, vilket föranleder en diskussion om vad som skiljer ett fanzine från övriga blaskor. Är det layouten? Språket? Priset? Kvaliteten? Annonsörerna? Personligen tror jag att faktorer som äkta kärlek till musiken, ekonomi och kommersialism spelar stora roller i sammanhanget.
En tidning som anser sig ha klivit ur fanzinestadiet får direkt en mängd krav att uppfylla. Jag kräver mer än fråga/svar-intervjuer, jag kräver mindre stavfel i texterna, jag kräver konsekvens i layouten och naturligtvis kräver jag en så pass simpel detalj som sidnumrering. Glassigt papper, fyrfärgsomslag och flashiga annonser får inte denna småländska lektyr att kliva ur sandlådan. Kraftiga layoutmissar och grova språkfel gör Bright Eyes till ett fanzine, och sedan får Michael säga vad han vill.
Men som fanzine är blaskan klart godkänd. Tidningen är snygg, påkostad, erbjuder mycket läsning för pengarna och ger informativa intervjuer. Den påminner faktiskt om Close-Up anno 1993, och det är ingen pik, utan en komplimang.
Offer för utfrågning är Bruce Dickinson, HAMMERFALL, ANGRA, ICED EARTH, STRATOVARIUS, JUDAS PRIEST och en mängd andra snubbar som inte tvekar att riva av ett melodiöst gitarrsolo när tillfälle ges. Sveriges rockfarfar, Janne Stark, bidrar med en smart krönika om svensk hårdrock, vilket inte kan sägas om Joakim Adrianssons dito, där han klagar på något så oväsentligt som att Kai Hansen sjunger falskt! Jo, det finns mycket att hänga upp sig på här i världen om man är en sann hårdrockare.
Vidare får läsarna ta del av skiv-, demo- och konsertrecensioner, och liksom i tidningens övriga delar är det heavy- och power metal som behandlas. Allt som är melodiöst och ”progressivt” hyllas medan de som stämmer ned för mycket åker på däng, precis som det ska vara i ett fanzine där skribenterna brinner för just sin musik.
Inför numero fem kommer vi kunna stifta bekantskap med en ny thrash metal-skribent, samt få ta del av en laserdisk. Men inte ens det kommer att få Bright Eyes ur fanzineträsket om de inte inhandlar en typografisk handbok, pluggar svenska skrivregler och lägger ner mer tid på att skriva artiklar.

ETT ZINE SOM FÅR mig att lysa upp är Dawn #4 (A4/40 s./35:-), vars redaktörer är bosatta i Uddevalla, en håla som fullkomligt dräller av skinnklädda metalmaniacs. Hela tre år har passerat sedan senaste numret, men nu är grabbarna och tösen tillbaka med buller, bång och lyxpapper.
Nästan alla akter som fått äran att medverka i Dawn huserar i eller i närheten av Bohuslän. Vi snackar alltså Göteborg, Uddevalla och Trollhättan, och inavelsband som SACRAMENTUM, DEATHWITCH, LORD BELIAL, VASSAGO, LATEX, REAPER, MASTEMA, IMPIOUS och CROWN. Kul att det finns så många bra gäng i området. Mindre kul att redaktörerna inte orkat röra på sig till andra breddgrader. Men va fan, jag vet hur det är. Det är inte billigt att slå en pling till Japan för att få ett snack med någon obskyr mangelgrupp, om man säger så.
Intervjuoffren lyckas få ur sig en hel del intressant information, och jag blev mäkta förvånad när jag upptäckte att jag hade sträckläst blaskan rakt av. Artiklarna är lagom långa och humoristiska, layouten är stilrent inbjudande och stavfelen acceptabla, vilket ger ett gediget helhetsintryck. En trevlig detalj är att Dawn kör med bildtexter, något som fler blaskor borde ta efter. När det är sjutton personer i bandet och endast en svarar på frågorna är det faktiskt kul att veta vem av alla sjutton som tjötar.
Låtsnack brukar alltid vara roligt att läsa, och i dag är det nästan lika obligatoriskt som recensioner. Det handlar alltså om att redaktören manglar ut en kassett med ”hemliga” låtar till några intet ont anande rockers, som sedan ska försöka lista ut vad som gömmer sig på tapen. Den här gången är det zine-redaktörerna Tomas Nyqvist (Putrefaction) och Kim (Near Dark) som gissar hej vilt, och de lyckas faktiskt ganska bra. Så pass bra att de belönas med var sin intervju också.

MINDRE BRA GÅR DET för redaktörerna Thomas (Mysticism) och Jonas (Tormentor) som i debutnumret av Hellvomit (A5/56 s./15:-) fullkomligt utklassas av ingen mindre än Da Editor, Robban himself. I Karlskoga-bladets track terror gör dessa två inkompetenta slynglar var sitt idiotiskt uttalande om millenniumets hårdaste renslåt. Varken Thomas eller Jonas känner igen ”Walking Corpse” med BRUTAL TRUTH och borde sålunda få tio Danny Lilker-signerade plektrum uppkörda i rektum. Att Da Editor sedan gör bort sig totalt och skryter med att han lyssnade på ”Ripper” från 1975 med JUDAS PRIEST redan som fyraåring, när det egentligen handlar om ”Jawbreaker” från 1984, är en annan historia.
För övrigt liknar Hellvomit ett träskpunkzine med sin klipp och klistra-layout, snodda artiklar och mäskattityd, men det är mestadels metal som snurrar hemma hos herr Helttunen i Karlskoga. Killen blandar ganska friskt; MAZE OF TORMENT, RUNNING WILD, TAETRE, LOUD PIPES, MÖRDER och DAWN OF DECAY, samt tar sig ett snack med skivbolagsdirektören på Voices Of Death.
Intervjuerna är totalt oseriösa och halvseriösa huller om buller (”Hell Johan! Är det total ölburk eller?”), och det verkar som Helttunen inte vet vilket ben han ska stå på. I ena sekunden häver han ur sig onda ord om de stackars utdöende syntarna precis som på den gamla goda Okej-tiden, för att i nästa stund hylla töntar som EDGUY och BLIND GUARDIAN. Fånfaktorn mellan EDGUY och ALPHAVILLE är obefintlig, hävdar jag.
Det roligaste i Hellvomit är helt klart reseberättelsen till MORBID ANGELS spelning i Linköping. Här snackar vi kvalitet på texten! Minnesluckor, missade spelningar, chips och Krille Kranium. Äkta heavy metal-feeling, alltså. Mer krönikor och fyllekolumner i nästa nummer!

BACKLASH #8 SPLITA.R med Banka Bäver #7 (A5/108 s./25:-), vilket innebär en megafet blaska på över hundra sidor.
Jag börjar med Tranås Banka Bäver, för den har coolast omslag. Som vanligt handlar det om punk i den råare skolan, och då blir det givetvis klipp och klistra. Men Banka Bäver-redax är inte helt bakom när det gäller layouten. Det är relativt städat och man slipper den bakfyllekänsla som Hellvomit och tusentals andra zines medför. Dessutom har gänget satsat på papper av hög kvalitet, vilket de vinner på i längden.
Korta, koncisa och humoristiska utfrågningar blandas med ett virrvarr av recensioner, fattiga punkskämt och en smaklös krönika om Astrid Lindgren som pedofil. Vi får även följa med Dissen till Los Angeles, där han lever lyxliv och bevittnar gigs med SOULFLY, RAMMSTEIN och STIFF LITTLE FINGERS.
Förutom snacken med MÖRDER, MASSLAKT, PLAN 9 och RUDIMENTÄR fastnar jag speciellt för den engelska intervjun med Dan från skivetiketten/kollektivet/tidningen Profane Existence. Egentligen handlar den om DESTROY, ett band som Dan var med i, men det är mest Profane Existence som diskuteras. En kalasartikel, som till skillnad från övrigt material är dödligt seriös.
Nässjö/Göteborgs-baserade Backlash lunkar på i samma stil, men är mer rock’n’roll än punk. VERMIN, HENRY FIAT’S OPEN SORE, KING och WIGGLUN HIPS får svara på både trams- och tråkfrågor, medan reportagen om FINAL HOLOCAUST, BAD INFLUENCE och Happy Väders redaktör är riktigt bra. Backlash utlovar dock bättring i framtiden, i form av mer krönikor och mindre flams.
Annars är det ett bra och fylligt zine med en mängd konsertrecensioner, som i vissa fall blir till små alkokrönikor, eftersom Yxan verkar vara det ”kebabtuggande fyllo” som han utger sig för…

KEBAB OCH FYLLA är något som torde te sig främmande för Marcus Ericsson i Trollhättan. Hans journal, The Words I Scream #1 (A5/32 s./ 15:-), innehåller nämligen enbart straight edge hardcore. Killen brinner verkligen för scenen och lackar ut totalt i sina små krönikor, där han går loss på alla ”lata, dumma och snåla” människor som förpestar den genom att inte vara tillräckligt ”true”.
Publikationen är väldigt personlig, vilket kan vara trevligt ibland, men att ägna två sidor åt att gnälla över sitt nageltrång är bara för mycket. Intervjumässigt är det dock kanon, och band som KIDS LIKE US, BETTER THAN A THOUSAND och ONWARD frågas ut i trevliga och informativa samtal, och som vanligt har de politiskt korrekta mycket att säga. Märkte ni förresten att samtliga ovannämnda namn är utländska? Inte dåligt för ett svenskt fanzine.
Det obligatoriska låtsnacket ger mig inte särskilt mycket, eftersom det känns roligare att känna till dem som tycker till. Kul ändå att de kallar SHIELDS ”Hide” för klassiker, en låt som jag lyssnade på så sent som i går. Visst är den grym, men kan en sång som är fyra år gammal benämnas som klassiker? Kanske.
Måste bara tillägga att fler klipp och klistra-zines kommer att ta död på mig! Som tur är lyckas Gävle-sonen William Blackmon bra med layouten i Xerxes #2 (A5/80 s./15:-). Nyskapande, snyggt och experimentellt utan att flippa ut med dataeffekter och skit. En fröjd för ögat helt enkelt, och ett bevis på att det inte behövs fyrfärgstryck för att snygga till sitt zine.
Innehållsmässigt blandas det rejält mellan personliga kolumner, intervjuer, recensioner, matrecept och läsktest. Kolumnerna behandlar pälsar, drogfrihet, kärlek och annat som brukar dyka upp i straight edge-blaskor, men tror du att Xerxes är ett sXe-zine så har du fel.
Blackmon verkar vara en vidsynt snubbe och på hans playlist hittar man allt från SCUMBRIGADE och MÖRK GRYNING till Stina Nordenstam och RED HOUSE PAINTERS. Lika blandat är det bland recensionssidorna.
De tillfrågade musikerna spelar i combos som PLASTIC PRIDE, CONVINCED, THEIONEBAND och HAUNTED, och trots att det är fråga/svar handlar det på ena eller andra sättet om livesituationer, vilket medför att det blir mer samtal och följdfrågor än vad man är van vid.
Mer sådant, fanzinemakare!
Och om snubben blandade intervjuerna med mer pop och allt annat som han lyssnar på vore det toppen. Det är coolt att vara open minded, som någon klok person sade i ett tidigare nummer av Close-Up.

NÄR ROBERT Petersson från Varberg inte piskar skinn i dödsmanglande ANATA pysslar han med en blaska vid namn Fearless, och nummer två (A5/60 s./10:-) måste ha inneburit ett tufft jobb, åtminstone grafiskt sett. Enkel layout som lockar till läsning, med vissa undantag. Något som förbluffar är att snubben fixat fram logotyper till varenda recenserat band (cirka hundra stycken!), vilket tyder på ett intresse för konst. För visst är loggor konst, och speciellt då black- och death metal-loggor som det handlar om i Fearless. Spana in TOTAL DEATHS spya och tappa hakan! Men ingen kommer ändå att slå IRON MAIDEN eller SLAYER när det gäller grafisk form, så varför bry sig?
NON SERVIAM, TAETRE och NOMINON gör så gott de kan, både vad gäller det grafiska och själva intervjuprocessen. Överlag ligger frågorna på det seriösa planet, även om bagateller som ”Vem räknar in låtarna i replokalen?” förekommer.
I övrigt kan man ägna sig åt att läsa låtsnacket med Jonas Granvik (WITHOUT GRIEF) och Maria Eriksson (Victim Magazine), ett tatueringsreportage som lider av helmysko layout (fyrspalt i ett A5-zine funkar inte!) samt en mängd recensioner. Fearless är ett snyggt och välgjort blad, men som i många hemmabyggen är det onödigt många stavfel och andra språkvåldtäkter — låt morsan korrläsa nästa gång.

OCH SÅ ÄR DET DAGS att vada ut i den engelskspråkiga zinefloden, men vi stannar fortfarande kvar hemmavid och tar oss en titt på Sveriges svar på norska Slayer. Tomas Nyqvist, som nyligen lämnat sitt Strängnäs ryggen för flytt till Göteborg, är trogen metalscenen och driver förutom bolaget Iron Fist även Putrefaction, som slår hårt med sitt fjortonde nummer (A4/40 s./35:-). MERCILESS, USURPER, WITCHERY, CENTINEX, TERRA TENEBRAE och SOILWORK ligger under luppen och det bjuds på långa och intressanta utfrågningar utan alltför mycket trams. Här är det musik och inget annat som gäller. Tomas språkar även med bolagscheferna på Merciless och Hammerheart, och lyckas även få med en turnédagbok signerad Fredrik Wallenberg, gitarrist och spygallavokalist i SKITSYSTEM.
Språkmässigt finns det en hel del att önska, men visst förstår man vad som menas och då spelar det ingen roll om svengelskan skiner igenom.
Det som förbryllar en aning är typsnittsgraden. Visst är det bra med stora typsnitt för gamlingarna inom scenen, men för en ung och viril man som jag själv går det alldeles för snabbt att plöja igenom magasinet. Mindre typsnitt betyder plats för mer text, tänk på det!
Nummer femton av Putrefaction innebär tioårsjubileum, tjockare blaska och CD-skiva. Vi på Close-Up säger grattis i förskott och hoppas på tio år till av fett mangel.
I New York görs ett av de bästa metalfanzines jag någonsin stiftat bekantskap med. Transcending The Mundane #4 (A4/96 s./$5) innehåller inte mindre än tjugofem intervjuer med allt ifrån IRON MAIDEN, VISION OF DISORDER och JUNGLE ROT till KENZINER, ULTRAVIOLENCE och DARK FUNERAL. Blandningen är suverän, vilket även kan sägas om intervjuerna, som är väldigt seriösa och intressanta.
Brett Van Put, som ligger bakom det mesta i denna fenomenala blaska, har gjort ett hästjobb. Det är oerhört mycket text, relativt få bilder, enkel och överskådlig layout och en total hängivelse till hård musik i alla dess former.
Bland pärmarna finns även en introduktion till det musikaliska geniet John Zorn, en rapport från fjolårets Wacken-festival, en skivbolagskoll (None Of The Above) samt en presentation av den kanadensiske filmregissören Atom Egoyan. CD-anmälningarna är ärliga och informativa. Gör allt du kan för att få tag i den här guldklimpen!
Betydligt sämre är New Jersey-baserade Grimoire Of Exalted Deeds #13 (A4/68 s./$5). De skriver att de har en brutalt sarkastisk humor, vilket jag trodde funkade hos mig, men jag skrattar inte en enda gång åt de tokintervjuer som VONDUR, BLOODTHORN, KRABATHOR, BENEDICTION och POLTERCHRIST medverkar i. Redaktören, som kallar sig Bill Zebub, envisas också med att skriva på ålderdomlig engelska (whom dost thou, thy art, wilt, hast etc), vilket gör mig totalt galen.
Lyckligtvis finns det en del intervjuer som är läsbara (CANNIBAL CORPSE, VADER, WITCHERY), men alltsomoftast dör de ut i meningslöst dravel, synd när så pass intressanta orkestrar ställer upp. Och när bara tjugo plattor recenseras, och det snackas mer om hur vidrigt det är med feta kvinnor än om musik, då blir jag lack och lägger ner skiten. Piss off!