Sushipunk är en populär etikett att sätta på Three Japanese And One Chinese Friendee. Jävla stolleri var mitt intryck när jag såg dem första gången. Efter år av förberedelser kommer intervjun så läs och förfasas över samhällets förfall när Pelle tar sig ett snack med gitarristen David, killen som vägrar växa upp.

Tanken hade varit med ganska länge, jag ville göra en intervju med Stockholmsbandet Three Japanese And One Chinese Friendee. Tillfället hade dock aldrig blivit det rätta, men nu var det äntligen dags. Jag snokade upp telefonnumret till gitarristen David och inledde min telefonterror. Jag kom dock aldrig längre än till telefonsvararen. I några veckor höll jag på och ringde, jag prövade att ringa mitt på dagen, på eftermiddagen och sent på kvällen. Resultatet var dock alltid det samma. Till slut tog jag till det mest radikala jag kunde komma på, att ringa på förmiddagen. Jag vet ju hur det är när man handskas med slackerpunks, innan klockan tolv lär de ju inte gå att prata med, men nu skulle jag väcka David och kolla hur det stod till med morgonhumöret. Inte ens den åtgärden lyckades. Men så en dag fick jag svar, halleluja. Det visade sig att David hade varit ute på en fem veckor lång Europaturné med grindpunkbandet BINGO, en ny bekantskap för mig. En tid bestämdes och sköts senare upp, på grund av mig ska väl tilläggas, men så var det i alla fall äntligen dags. Tillfället till ära hade jag lånat Calles telefonsugpropps-mikrofon för att nå bästa resultat. Men nu visade det sig att Calle måste ha köpt en billig och dålig variant, den passade nämligen inte min eminenta Teknikmagasinet-bandare. Ett faktum som jag upptäckte en kvart innan intervjun skulle göras. Smått stressigt alltså men situationen löstes genom att använda min högtalartelefon, problemet var bara det att den är relativt oduglig, jag kunde lyssna på Davids svar genom den men var tvungen att prata i luren. Ett evigt tryckande på knappar och otalet feltryck gjorde det hela till en ganska spännande upplevelse. David som inte riktigt visste när han skulle prata eller inte började varje svar med ett nervöst fnissande. Men en intervju blev det i alla fall.

EMMABODA 2000

Three Japanese And One Chinese Friendee bildades 1999. David och trummisen Fnorkas, David beskriver honom som myskillen i bandet som alla vill krama, spelade med ett band som hette SKED?. När ett rep med detta bestick blev inställt bestämde de sig för att starta ett nytt band.
— Vi tog med Stina som egentligen skulle spela på en liten oljudslåda som jag har, berättar David. Men sen kom vi på att det blev för mycket oljud så vi bestämde att hon skulle sjunga istället.
Stina tycker jag passar perfekt som frontperson, inga hämningar alls. När jag ber David beskriva henne lite kort väljer han det passande ordet “hysterisk”. Uppsättningen kompletterades med långhårige och enligt David livsfarlige metalkillen Staffan på bas. Min första kontakt med dem var en ganska motsträvig sådan. Platsen var Emmabodafestivalen 2000 och mitt humör var redan i botten, idioter i publiken, usla punkband på scenerna och taskig organisation. Den beryktade mysiga stämningen och fingertoppskänslan vad gällde bra pop såg man inte röken av och jag kände mig lurad. Men nu skulle man ju iväg och se det där popbandet TWO CHINESE AND JAPANESES eller vad de hette. Väl på plats stod det klart för mig att jag ännu en gång hade blivit dragen vid näsan, vilket liv de förde! Det slogs på instrumenten, det skreks för full hals och blodet sprutade ur söndertrasade fingrar (Davids fingrar för att vara exakt). Kaos var bara förnamnet. Som grädde på moset hade de knappt några kläder på sig, bara lite strategisk tejp i god PLASMATICS-anda. Det var gott om glada miner i publiken men jag var sur, jävla skit-Emmaboda, jävla skit-japaner eller kineser eller vad de nu var för något var de enda tankarna som rörde sig i mitt huvud. Men något höll mig i alla fall kvar en lång stund där vid scenen. Ont förtal hävdar att jag väntade på att tejpen skulle lossna, men så var det inte alls, tror jag.
Vid den här tiden fanns något som hette Benno Topics, ett forum på fanzinet Bennos hemsida där popsnören diskuterade Clarks-skor och Andres Lokko, av någon anledning hade jag hittat dit. Benno Topics lades ner ganska kort därefter, antagligen för att hårdrockare som jag kom dit och drygade mig. Efter Three Japanese And One Chinese Friendees spelning på Emmaboda blev de ett hett samtalsämne och jag kan väl inte neka till att jag blåste på den glödande kolen tills flammorna slog högt. Församlingen kunde inte enas om ifall Three Japanese And One Chinese Friendee sög hårt och borde förbjudas eller om de var genier och borde adlas. Man kan i alla fall konstatera att de lyckades väcka en reaktion hos alla som såg dem och antagligen var de otroligt nöjda över det.
Man kan även konstatera att jag i mitt upprörda tillstånd missade att uppfatta all den humor som strömmade från scenen, istället hakade jag upp mig på taffligt utförande och allt vad det nu var. Det dröjde ett bra tag finna& jag insåg att Three Japanese And One Chinese Friendee var ett förbannat roligt band. En stor hjälp på traven var den singel med bandet som Fredrik Kullman och hans Promenade Recordings släppte under 2001. Kullmans omdöme brukar man ju kunna lita på och hittills har alla hans släpp hittat hem till min skivsamling. Three Japanese and One Chinese Friendees singel innehåller tio spår influerade av japansk skräpkultur och texter som vid första anblick kan ses som infantilt banala men som vid en andra, eller kanske tredje, genomläsning faktiskt är ganska geniala. Både Pokémon och Hello Kitty-figurerna har fått sig en känga. David är det självutnämnda Japan-freaket och ingen protesterade när ämnet föreslogs. Vem skulle ha gjort det?
— Det var bara något vi kom på att vi ville testa, både punk och pop tillsammans med japaninspirerade texter. Det var nog både musik och tecknade manga/anime-filmer som var grunden. Sen kom vi på fler japanska skräpkulturer som man kunde göra låtar om.

KAOS OCH SKRÅL

1:a maj 2001 anordnade Ung vänster en liten festival i Linköping. Bland annat Three Japanese And One Chinese Friendee spelade. Givetvis var jag tvungen att pallra mig ner för att tillsammans med palestinasjalarna slå en blick på dem. Den här gången var jag väl förberedd, singeln hade snurrat många varv där hemma, och jag förstod att uppfatta den stora dos humor som Three Japanese And One Chinese Friendee förmedlar. Jag visste och därmed trivdes jag. Undrar bara vad de andra trodde, men framförallt, undrar vad de boende runtomkring trodde. Korta explosioner i grindpunkland med en frenetiskt skrikande Stina, sen tyst en kort stund innan nästa explosion, som i mångt och mycket liknade den föregående. Till råga på allt lade Davids gitarr av, felet lyckades inte avhjälpas så där stod de utan gitarr. Men det problemet fanns det en lösning på, oral gitarr. För er som inte är förtrogna med begreppet oral gitarr gäller del alltså att försöka härma en gitarr så gott det går, skrika skulle dina föräldrar kalla det för. Ljudet är inte särskilt olikt det som kom över dina läppar när du som liten låtsades att du körde motorcykel. Örrrrrrrn öööööööörrrrrrrrrrrrrn örn örn ööööööööörrrrrrrnnnnnnnnnn och så vidare.
Succén var given och publiken ville inte låta Three
Japanese And One Chinese Friendee gå av scenen. Men till slut var de tvungna att göra det, samt slänga sig i en
bil för transport till bussterminalen och Swebus buss nr 831 med destination Stockholm. Bandet spelar inte bara snabbt, de räddar av snabbt också, jag har aldrig sett dess like. När jag försökte lämna över ett par Chrome till dem var det som att bevittna en OS-final i 100 meter stafett. Basisten Staffan slet åt sig tidningarna i flykten, utan övertramp, och fem sekunder senare var de borta. De hann med bussen och hade god läsning på vägen hem. Har det övats mer på den orala gitarren undrar givetvis jag?
— Ja det har jag faktiskt, erkänner David glatt. Ibland när vi inte har replokal, vilket vi oftast inte har, brukar vi öva oralt, genom att alla sjunger sina instrument.
Tänk er att bo vägg i vägg med den ensemblen. Själv skulle jag nog snabbt som ögat slänga mig på telefonen till larmcentralen for att höra om en frigång från Beckomberga gått horribly wrong.

PÅ SCEN

Jag rekommenderar er varmt att försöka slänga ett öga på Three Japanese And One Chinese Friendee om de uppträder på en scen nära er. De brukar alltid bjuda på något visuellt uppseendeväckande, och om det skulle råka vara en nedbantad scenshow så är humöret i alla fall alltid på topp.
— Det är väl för att vi tycker om att göra bort oss så mycket som möjligt. Det är ännu roligare när folk knappast ens förstår vad vi sysslar med. Då står vi bara och garvar åt oss själva.
Under årens lopp har olika teman avlöst varandra, på Emmaboda var det den avklädda modellen men även motsatsen har använts. På en spelning bar de så mycket kläder de kunde, sen tog de av sig lite efter varje låt. Robottema, militärtema samt karatedräkter har också förekommit. Mest tid till förberedelser tog nog deras Super Mario Bros-tema på Kafé 44 i januari i år. Mario, Luigi och Prinsessan fanns alla på plats. Det fanns till och med små lådor med frågetecken på och svampar kastades på publiken. KISS och andra arenaband kan kasta sig i väggen, om de orkar.
— Jo, det blev ett par sena nätter med det, erkänner David. Det känns som om vi oftare brukar sitta och försöka komma på teman till våra spelningar än att anstränga oss för att repa. Vi brukar sitta några dagar innan vi ska spela och klura på vad vi ska göra. Vi har haft en hel del extrema idéer som nog tyvärr aldrig kommer bli verklighet. Men vi har en hel del på lager som vi hoppas kommer någon dag.
En av dessa idéer hade jag bespetsat mig på att se i Stockholm under skivmässe/festival-hybriden Distro Grande där Three Japanese and one Chinese Friendee skulle bjuda på underhållning under söndagen. Men tji fick jag, spelningen ställdes in, hoppas att det inte berodde ogenomförbara idéer. När jag pratade med David hade de i alla fall inte bestämt sig för något tema.
— Nej det har vi faktiskt inte. Det böljar bli lite bråttom egentligen men vi har inga idéer alls just nu. Det enda vi har kommit på hittills är att vi ska ändra lite på stuket både på musiken och på oss själva när vi spelar live framöver.
När jag frågar vad han menar med att ändra på stuket lite kniper David käft med hänvisning till hemligstämpling men med lite trugande får jag David att gå så långt som att nämna techno. Vi får hoppas att det inte blir på bekostnad av vildsint och hysterisk popkängcrustgrindgalenskap i alla fall.

PÅ SKIVA

Det har nästan varit svårare att uppleva Three Japanese and one Chinese Friendee på skiva än på scenen. Endast en sjutumssingel betitlad How Do You Cook, Sushi-Wook och pressad i 300 exemplar har sett dagens ljus, och den är för övrigt slutsåld. Men det viskas i vassen om en möjlig återpress. Sen har det varit stopp.
— Nja, vi har ju gjort en massa demoskivor, typ fem stycken eller något sådant, protesterar David. Jag tror att vi har varit för lata men vi har precis bestämt att vi ska börja spela in nytt nu så fort vi bara kan. Vi ska försöka få det släppt av någon. Annars får vi försöka släppa det själva om ingen vågar.
Dyker det i framtiden upp en vinylsingel har de fått napp hos någon, blir det ytterligare en bränd CD är det bandet själva som står för utgivning. Håll tummarna. En gång i tiden fanns det för övrigt en hemsida för bandet med det långa namnet som jag har tröttnat på att skriva nu. Den var inte särskilt vacker och när domänleverantören en dag ville ha betalt men nekades detta försvann den fortare än kvickt. Om någon av er mot förmodan besökte den har ni kanske läst något om en fullängdare på gång. Det var bara hull.
— Den fullängdaren var nog singeln. Jag vet inte varför vi fick det till att det skulle vara en fullängdare, vi tyckte nog att det lät snyggt och satsade på att ljuga lite fint. Men med lite tur kommer det nog snart en ny skiva. Passa på då.