The Nomads, ett band som de flesta med något musikaliskt intresse har hört talas om men som alldeles för få har hört. Första gången jag själv kom i kontakt med The Nomads var ’91 då videon till Can’t Keep My Mind Off You från plattan Sonically Speaking rullade på något av SVT’s numera nedlagda listprogram. Dessvärre var jag vid denna tidpunkt helt såld på dödsmetall och tyckte att det mesta som inte innehöll dubbla baskaggar var mesigt och tog därför ingen större notis om herrarna Nomads. Det tog sedan ytterligare tre år innan jag kom att uppskatta deras storhet i och med ’94 års skiva Powerstrip. När jag sedan i suget efter mer började kolla upp de äldre plattorna märkte jag till mitt stora förtret att jag under tretton år gått ovetande om detta band som varit ‘Still going strong’ ända sedan tidigt 80-tal. När det så kom till min kännedom att Nomads skulle göra ett nedslag på studentstället Herrgårn’ i Linköping var Chrome inte sena att fixa en intervju med dessa rockrävar.

Efter att via arrangörer och bokningsbolag, blivit hänvisade till House of Kicks och där blivit bemött av konstant upptagna telefoner traskade vi på vinst och förlust iväg till Herrgårn’ för att ta ett snack med Nomads. Väl framme glider vi in på uteserveringen där den skäggbeprydde gitarristen Hasse Östlund sitter och kopplar av med en cigarett. Som den trevliga prick Hasse är går han givetvis med på att göra en intervju med en så eminent blaska som Chrome och efter att trummisen Jocke Ericsson anslutit sig kör vi igång.
Nomads är tillsammans med SATOR ett av de svenska rockband som har hållit på längst och om jag inte är helt ute och cyklar var det runt ’80 som första upplagan av Nomads såg dagens ljus?
— Jag och Nix (Nick Vahlberg sång/gitarr /red.) började spela tillsammans i början av ’81 någon gång men april ’81 räknar vi som startdatum. Då var vi väl i 18-19 års åldern skulle jag tippa, berättar Hasse som tillsammans med Nix är den enda originalmedlemmen i den nuvarande sättningen.
Trots att Nomads har harvat runt i nästan 18 år går de tidigare medlemmarna att räkna på en hand vilket inte är speciellt vanligt. Medlemsomsättningen brukar annars bli rätt kraftig genom åren.
— Ett par andra medlemmar har vi haft, informerar Jocke. Jag och den nuvarande basisten Bjarne ersatte två andra snubbar ’87, sen var det en annan basist innan dess också. Förutom det har vi även haft en femte medlem, Frank Minarik, som spelade orgel och marackas, men den här uppsättningen har vi haft sedan ’92 då Frank hoppade av.
Som alla andra band gör i början lirade även Nomads på diverse fritidsgårdar, till en början under namnet MIKE NOMAD taget från seriemagasinet med samma namn.
— Första giget som vi firade var långfredagen ’81 på musikföreningen Apromus i Solna, säger Hasse samtidigt som han ställer ifrån sig sin nyss urdruckna pilsner.
Både Nomads och Sator, är i vart fall för mig, två band som alltid funnits däri bakgrunden för att då och då göra lite väsen av sig. Som tur är har inte Nomads gjort fadäser likt Sator’s version av Lili o Sussi’s Oh Mama utan alltid kört sitt race oavsett rådande trender.
Kan man säga att ni medvetet hållit en låg profil?
— Vi har ofta tagit det lugnt och även tagit god tid på oss inför varje platta, svarar Hasse med sin mullrande basröst.
— Jo det är nog medvetet skulle man kunna säga, tar Jocke vid, sen går ju hela branschen i vågor och just nu rullar det på ganska bra.
Jodå, precis som Jocke säger går det rätt bra för Nomads nu. Inte minst på grund av det uppsving som bandet fått genom att bland andra HELLACOPTERS och BACKYARD BABIES talat sig varma för dem i tidningar, radio och TV. Håkan Persson som frekvent spelat Nomads-plattor i sitt program Musikjournalen Rock påstod i ett av sina program att Hasse Östlunds farsa skulle ha spelat klaviatur i HEPSTARS. Givetvis ett hett skvaller som måste verifieras från säker källa i form av Hasse själv.
— Ja, det är min farsa, säger Hasse med ett visst mått av stolthet i rösten.
Var han med hela tiden?
— Näe, han lirade på de tre första singlarna innan Benny tog över.
Ser man på, mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Då sitter man alltså och konverserar med en man vars farsa var Benny Anderssons(ABBA) föregångare bakom orgeln i Hepstars. Lite ‘Jag mötte Lassie’-varning på det kanske.

BÄTTRE LIVE ÄN PÅ SKIVA

Att få spela live är allt som oftast det som ett rockband lever för och det är även på en scen som musik av det slaget skall upplevas för att man ska få ut maximalt av den. Hur gärna man än vill så går det inte att återskapa energin hos ett svettigt liveframträdande på skiva. Personligen tycker jag att Nomads är ett typexempel på ett band som gör otroligt bra konserter, en åsikt som jag inte är ensam om. Enligt Forsberg och Linkan i PUFFBALL så är Nomads, och även FLAMING SIDEBURNS, typiska band som är rätt ok på platta men superbra live.
Tycker då grabbarna själva att de är ett utpräglat liveband?
— Jag tror det i alla fall. Det har blivit så mer och mer. Första Nomads-skivorna låter ju jävligt tufft liksom och de fick ju mycket uppmärksamhet för att det var lite annat sound. Då var det roligt att göra en studio-inspelning. numera är det inte speciellt kul, tycker Hasse.
— Sen har det nog vänt till att vi låter bättre live nuförtiden och det är också svårare att spela in än att lira live nu. inflikar Jocke på utpräglad stockholmska.
Har ni gjort någon spelning i Linköping tidigare i karriären?
— Ja, men det var rätt längesedan tror jag. Var det Videokafet ’91 kanske? Finns det något sådant eller? undrar Jocke.
Hasse som är åldermannen i gänget har dock klarare minne.
— Det fanns förr i världen i alla fall, det var som ett diskotek. Sen tror jag vi har varit här ett par gånger innan dess också, en eller två gånger på 80-talet.
Med tanke på att det är drygt nio år sedan Nomads senast gjorde en visit i Östergötlands näst trevligaste stad så känns det fel att påstå att Nomads turnerat flitigt under 90-talet, vilket Jocke ger förklaringen till.
— Det är medvetet så att vi inte spelar slut på oss. Vi försöker göra spelningar som vi är ganska säkra på kommer bli roliga, för annars kanske man gör några tråkiga spelningar och då blir det lätt att man tar tre månader off och så vet man inte hur det blir.
— Ända sedan Sonically Speaking-turnén ’91 har vi inte gjort några egentliga turnéer, utan istället har vi spelat ganska lite, lägger Hasse till i förbifarten.
Jaha, och den här spelningen ingår heller inte i någon turné, det är bara en helgspelning?
— Ja det är det, säger Hasse, vi jobbar ju allihopa.
— Fast vi turnerade lite i somras i USA, säger Jocke med ett tonfall som får det att låta som om det var samma sak som att gå och handla mjölk. Det var vi, Flaming Sideburns, Hellacopters och ett amerikanskt band som heter QUADRAJETS som spelade ihop i nästan tre veckor. Men utöver det har vi bara spelat helger och så körde vi lite festivaler i somras.
Turnén Jocke snackar om är samma turné som Jay från Flaming Sideburns talade sig varm om i förra numret av Chrome. Jay uttryckte där sin upphetsning över att de skandinaviska banden var så mycket bättre och tightare än de amerikanska som enligt honom inte alls besitter samma intensitet och attityd.
Vad säger då Nomads om det, håller ni med Jay?
— Det beror ju lite på vad man är ute efter. Flaming Sideburns är verkligen toppen men de är också jävligt ambitiösa. De amerikanska banden skiter fullständigt i det mesta, om det är tight eller stämt och det kan vara jävligt befriande ibland, tycker frontmannen Nick “Nix” Wahlberg, som precis kommit ned från logen, innan Hasse tar vid.
— Det var ju ett engelskt band med där också, THE COYOTE MEN och de lät jävligt tight. Amerikanarnas spelningar urartar ofta i totalt kaos för de bryr sig inte om att byta strängar eller nånting…
— Samtidigt kan man ju inte generalisera och säga ALLA amerikanska band, invänder Nix ivrigt. Det finns amerikanska band som är hur jävla “slick” som helst. Men en del band på GarageShock; LORD HIGH FIXERS och Quadrajets exempelvis, deras spelningar urartade i totalt kaos. Det är otroligt kul och jävligt underhållande när ingen av bandmedlemmarna har sina instrument i handen utan det är nån annan som springer runt på scen och står och slår, medan bandet hänger i taket eller liknande. De lyckas inge känslan av att det är deras sista spelning någonsin.
Hur är det att spela i staterna då, finns det något sug efter rockband som Nomads?
— Jodå, det brukar gå hem ganska bra. Det är naturligtvis olika, i de större städerna brukar det alltid gå bra men ute på vishan är det sämre. Men det är nog lika för alla band kan man tänka och på det stora hela blir vi väl mottagna överallt tycker jag.
Hursomhelst brukar det när amerikanska band kommer till Sverige sluta upp en hel del människor och att som svenskt band då få tillfället att värma upp är inte fy skam. Detta var något som Nomads fick erfara när de spelade med IGGY POP och RAMONES när dessa gästade kalla Norden ’90.
— Vi gjorde först en turné med Ramones på 5 eller 6 spelningar. Sen var vi och Ramones förband till Iggy i Stockholm och Helsingfors. Det var nästan roligare för då var Ramones förband också så då blev vi ju polare med dem. Då fick ingen av oss träffa Iggy, säger Hasse med ett leende på läpparna, de tyckte väl också att Iggy var här uppe och vi och Ramones var här nere.
— Joey Ramone kom fram till mig och sa att Iggy direkt efter konserten på isstadion klev av scenen och hoppade in i en limousine som stod parkerad inne på isstadion, berättar Jocke som för övrigt är den enda nomaden som har kvar sitt långa hår.
— Ja jag såg det, fyller Hasse i, hans tjej satt där med champagne, glas och handduk och sådär.
En annan kanske inte lika glamorös person som Nomads spelat med både live och på skiva är Staffan Hellstrand, som blev Staffan med hela svenska folket genom låten Lilla fågel blå för ett par år sedan.
Hur kom ni i kontakt med Staffan, frågar jag Jocke.
— Vi låg på samma skivbolag, Sonet, ett tag och vi träffade varandra på en skivbolagsfest och kom rätt bra överrens. Sen var det han som ringde upp oss och frågade om vi ville spela med honom.
— Han hade väl någon NEIL YOUNG/CRAZY HORSE grej i bakhuvudet kan jag tänka mig för han älskar Neil Young och även vi är fans av Neil, berättar Hasse. Staffan har ju i och för sig lite mer stråkar och blås men det funkade bra.
— Sen var det ju skönt att gå in i studion och bara vara musiker. Man behövde inte engagera sig på det sättet som man gör med Nomads.
Vilken av hans plattor är det som ni är med på?
— Först var vi med på fyra låtar på en skiva som heter Eld, den kom ’92 tror jag. Sen var vi kompband på hela Pasha Jims dagbok och vi var även med på den turnén.
I sammanhanget bör också nämnas att Hasse är med och spelar gitarr på Staffans senaste platta.

MÅNGA LÅTSKRIVARE

Jag nämnde tidigare Sator som ett av de få svenska band som hållit på lika länge som Nomads. Det är dock inte det enda som länkar samman dessa band. Chips K, sångare och gitarrist i Sator, har nämligen fungerat som producent åt Nomads på såväl senaste Big Sound 2000 som Sonically Speaking och även coverplattan The Cold Hard Facts of Nomads. Dock är det enligt Jocke tveksamt om man kan kalla den sistnämnda för en produktion då den spelades in över en helg med Chips som studiotekniker även om han står omnämnd som producent på skivan. Det är dock inte nog med att Chips har haft ett finger med i spelet om Nomads ljudbild. Han har även deltagit i låtskrivandet till de tre senaste plattorna, förutom de två tidigare nämnda även till Powerstrip från ’94.
Hur kom då dessa båda band i kontakt med varandra frågar jag och Jocke ger mig svaret.
— Sator är väl som du sa det bandet som har hållit på lika länge som vi, ett av få band som har lirat ända sedan ’82. Jag lärde känna Micke Olsson (trummis /red.) när min bil pajade mitt i skogen i Dalarna och då berättade han att han var med i ett band som hette SATOR CODEX och att de skulle satsa stenhårt. Sedan gick det några år och det började komma skivor med Sator och då kände man ju igen honom; “Fan det är ju han Micke Olsson“, och sedan träffades vi fem år efter det. Runt den tiden spelade jag för övrigt med ett band som hette RED CHECKERS.
Den uppmärksamme skivköparen har givetvis noterat att det, förutom Chips K och bandmedlemmarna, figurerar flera olika låtskrivare på Nomads plattor. En person som är ständigt återkommande sedan Powerstrip är Scott McCaughey.
— Scott är från Seattle och sjunger i ett band som heter YOUNG FRESH FELLOWS och är även extramusiker med R.E.M.
Seattle ja, det var ju även där som ni spelade in Powerstrip, mitt under grungevågen om jag inte minns fel?
— Det var faktiskt i slutet av grungevågen och vi blev tipsade om den där studion av ganska många andra band och sen var det i princip billigare att åka dit, talar Hasse om innan Jocke tar vid.
— Det kostade mindre pengar inklusive flygbiljett och hotell att spela in där så det blev rätt billigt. Sen var det som sagt mest för att få spela in i den där studion med teknikern Conrad Uno som har jobbat med bla. Young Fresh Fellows, MUDHONEY och REVEREND HORTON HEAT. Men kanske framförallt för att Nick fastnade för en platta med DEVIL DOGS som Uno har spelat in och som har jävligt bra ljud. Vi kollade upp vad det skulle kosta att åka dit och spela in och märkte att det blev billigt och vi var väl däri en månad nästan. Det var då vi lärde känna Scott McCaughey som skrev texten till I’m out of it (från Powerstrip /red.) och eftersom vi tyckte det blev så otroligt bra så skrev han The King of Night Train till Big Sound 2000 också.
Även på Sonically Speaking är det en hel del låtar som helt och hållet har andra upphovsmän, är det covers? frågar jag Hasse.
— Nej, det är låtar som vi har fått från andra band bla. en som heter Smooth är det Steve Wynn från DREAM SYNDICATE som har skrivit.
— Det är folk vi lärt känna genom åren som har gett oss låtar. Mest garageband som vi turnerat med på 80-talet som gillar Nomads och som haft en låt över eller så har vi haft en låt kort. Det är faktiskt skitkul, tycker Jocke.

NY PLATTA INOM ETT HALVÅR

Det skivbolag som är det enda rätta för ett svenskt rockband just nu är utan tvekan White Jazz, som förutom Nomads även har kungligheter som GLUECIFER, Hellacopters, TURPENTINES och DICTATORS på sitt samvete. White Jazz är dock ett tämligen nytillkommet skivbolag och Big Sound 2000 är till dags dato den enda Nomadsplattan som släppts där. Tidigare har Nomads nämligen haft det betydligt större och mer mainstream-inriktade Sonet i ryggen. Anledning till att grabbarna lämnade Sonet var, enligt Hasse, främst för att Sonet blev uppköpta av ett annat bolag och därmed förlorade mesta delen av de personer som Nomads jobbade med och kände förtroende för.
I motsats till vad man kan tro om större bolag så hade Sonet inte något direkt kontrakt med Nomads utan de släppte skivor lite hur de ville.
— Sonet skriver inte kontrakt på det sättet, utan i början sa vi att vi ville göra en skiva och om det funkar bra så gör vi en till.
— Efter att de blev uppköpta blev vi erbjudna att släppa fler plattor men alla vi kände och jobbade med tidigare hade slutat så vi kände ingen där längre. Och deras artister ska vi väl inte tala om, det var inga artister som vi kände överhuvudtaget. Vilka var det som låg där?!, frågar Hasse och lägger pannan i djupa veck.
— Lili o Sussi, säger Jocke skrattande, och sen Jerry Williams och Peps Persson har väl alltid legat på Sonet men de har nog aldrig haft något kontrakt utan de bara ringer när de har en skiva färdig.
Att välja Calle Schewens bolag White Jazz var väl ändå ett rätt smart drag för de har ju de flesta stora svenska banden i dagsläget?
— Mmm, det var väl Calle som tog initiativet, han har nog länge velat släppa oss men väntat på rätta tillfället — funderar Hasse, innan Jocke tar vid.
— Vi har varit väldigt nära bekant med Calle sen 8-10 år tillbaka och det var ju inget skivbolag från början utan bara skivaffär och distributör (House of Kicks alltså /red.) och sen bildade de den här White Jazz-labeln. När vi sedan insåg att det var dags att göra en ny skiva så var det bästa stället att göra det på.
Kommer ni att släppa något mer däri framtiden?
— Jag hoppas det, vi borde försöka göra en skiva till inom ett halvår, i alla fall få ihop låtar och börja spela in en ny platta inom ett halvår.
Men ni kommer även att fortsätta släppa singlar på mindre bolag?
— Ja givetvis, det kommer en spansk nu i dagarna och en tysk singel är också på gång. Det blir mest överblivna låtar och en del livespår.
När vi ändå är inne på ämnet skivor så kan jag inte låta bli att fråga om titeln på senaste fullängdaren Big Sound 2000. Vad är egentligen Big Sound 2000, har Nomads fått millenium-noja eller vad är det som pågår?
— Det är den där lilla löjliga gröna saken på omslaget. Jocke hittade den i en skräpaffär och gav den till mig i födelsedagspresent för några år sedan. Det är alltså en italiensk portabel singelspelare från 70-talet som man ska kunna ha med sig på stranden. Tydligen jävligt poppis i de sydeuropeiska länderna. Det roliga är att den låter fruktansvärt det är verkligen inget Big Sound 2000, det skrapar och knastrar, det är det som är så jäkla komiskt att den heter Big Sound 2000, skrattar Nix som fatt fart på munlädret.
När nu Nix är på hugget så passar jag på att fråga vilken skiva av alla Nomads releaser som han tycker bäst om.
— Jag skulle nog säga Outburst som är en samling och kom ut ’85 och innehåller våra två första mini-LP från 83-84. Outburst kom som sagt ut ’85 på Homestead records (som förövrigt har släppt plattor med Dinosaur Jr och Sebadoh /red.) och den gick även fruktat bra i USA. Det är fortfarande folk som kommer fram till oss och säger att de upptäckte oss med den plattan. Den är ju jävligt bra också, och så får man ju alla tidiga grejerna om man skaffar den. Vi kunde ju knappt spela på den tiden men det var så mycket energi och känsla i den och det är löjligt bra sound på den också. Den och Sonically Speaking är mina favoriter i alla fall.
Personligen håller jag likt Nix Sonically Speaking som en favorit och som jag nämnde i ingressen hade jag min första kontakt med Nomads genom videon till Can’t Keep My Mind Off You från nämnd skiva.
— Ja, det blev ju lite hit-betonat det där, men videon var ju extremt lågbudget. Men den var faktiskt med på något sånt där popprogram på TV ett par veckor i alla fall.
— Vi gjorde väl en till Powerstrip också? — frågar Hasse avslappnat.
— Ja, vi gjorde ett test till Powerstrip men det var ingen som visade den och det var verkligen bara pengar i sjön. Det är gambling att göra en video för hur lågbudget man än gör det blir det ändå jävligt dyrt och det finns ju inga garantier att den kommer att visas.
Nej precis och nu finns det ju inga rockprogram på TV längre både MTV och ZTV har ju fegat ur.
— Nu när ZTV har ändrat stil så finns det ju inget. De hade ganska blandat överhuvudtaget och det var ganska cool ett tag med mycket svenska videos. Vi kände även en del som jobbade där i början bland andra Martina Ledin och det var coola människor men nu är det dystert, säger Nix bedrövat.
Jocke däremot som suttit tyst ett bra tag skiner upp när ZTV kommer på tal och berättar glatt för mig och sina kamrater i bandet, att Orvar Säfström som sjöng på ENTOMBED’s singel Crawl, är programledare i ZTV’s nya bioprogram. Nix blir så till sig att han nästan sätter Åbron i halsen.
— ÄR ORVAR PROGRAMLEDARE!!??
— Jodå det var premiärprogram i går och han hade Nomads-tröja på sig, fortsätter Jocke, han hade fått dispens från huvudkontoret för annars får de inte ha bandtröjor i TV men han hävdade att det är hans image och att han alltid sett ut så, det måste vara band-tröja. Nix som fortfarande är tämligen förvånad undrar om han verkligen funkar som programledare, medan Jocke pratar vidare.
— Anette (Jockes fru /red.) såg programmet och sa att det var ok, han var väl inte så nöjd själv men han sa att; “Ge mig tre program, är det inte bra då så kan jag skämmas“. Han har jobbat på ZTV innan med en massa teknikgrejer och sen skulle de ha ett nytt filmprogram och hade otroligt fåniga förslag på programledare, typ såpa-stjärnor som inte har ett hum om film. Så då sa Orvar; “Fan någonting bättre än det där kan ni väl komma upp med“. Ledning föreslog då att han skulle ta det och han är jävligt intresserad av film så helt galet är det verkligen inte.
Nej, helt galet var det nog inte. Efter att ha spanat in Orvars program Bio kan man ju helt enkelt säga att han har helkoll på både film och kläder, eller vad sägs om en kille som ide tre första programmen varit ekiperad i tröjor med Nomads, Hellacopters och DEAD MOON. Tyvärr måste vi här på Chrome meddela att Orvar har usel smak när det gäller kvalitativ litteratur. Av de tjugotalet personer som vi försökte kränga Chrome till under NEBULA’S besök i Stockholm, var han den enda som inte ville hosta upp tio spänn. Är det så dåligt betalt på ZTV?

LEDFOOT & MATCHING NUMBERS

Att ett rockband idag spelar in en singel är lika vanligt som demokassetten var för några år sedan. För Nomads som har hållit på så pass länge har det blivit en hel del singlar i bagaget och än är det inte slut på det, det är snarare bara att välja och vraka bland olika bolag som vill släppa singlar med Solnas stoltheter.
— Jo det är ju ganska smidigt att släppa singlar. Det är kanske inte en grej man släpper de allra bästa låtarna på för de görs ju i sån liten upplaga
Men samtidigt är det bra för små band, Lars Krogh på Bad Afro snackade tex. om flera danska band han tyckte var skitbra nu som han ska släppa debut-singlar med.
— Jättekul att han säger det för han har ju varit deppig över den danska rocksituationen så länge och varit avundsjuk på alla svenska rockband så det är kul om det kommer lite danska band, tycker Nix.
— Just Moshable måste ju ha lite del i att det kommer nya danska band, tror Jocke och Nix håller med.
— Ja visst, jag tycker att det har varit konstigt att det varit så dött i Danmark så länge. Men nu efter Hellacopters och allt det där börjar det poppa upp en del danska band.
Just nu är Lars eld och lågor över ett band som heter THE BURNOUTS som han tycker är det bästa som kommit från Danmark.
— De är väl lovande kan man säga, säger Nix leende och verkar inte riktigt hålla med om Burnouts storhet, det finns däremot ett band som heter SHAKE APPEAL som låter ungefär som NEW BOMB TURKS, och de är ganska ok. Apropå Bad Afro så pratade jag med en kille nere i Madrid som heter Keke Turmix. Han har ett skivbolag som heter Safety Pin och han säger det att; “It feels like I’m the one pushing scandinavian rock to the man” för han har så otroligt mycket svenska band just nu, typ tio svenska singlar på gång och det är ju jävligt kul.
Spanska Safety Pin ja, där kan man bland annat hitta plattor med de svenska snuskpellarna PEEPSHOWS och UNION 69 samt även ett tidigt släpp med jamtarna i MOTÖRHEAD-sniffande THE GRINNERS.
Förutom att spela med Nomads har några av medlemmarna haft och har diverse sidoprojekt. Synnerligen intressant i sammanhanget är bandet LEDFOOT som förutom att ha medverkat på Burning heart’s HUSKER DU-hyllning även hade Nicke Andersson och Uffe Cederlund från Entombed i sättningen.
— Ledfoot var Nix och jag samt Nicke och Uffe från Entombed. Det var tänkt att det skulle bli ett riktigt band men de var upptagna med Entombed och vi med Nomads så det blev aldrig riktigt seriöst. Vi repade ganska många gånger och gjorde väl en tre spelningar. Det kändes jävligt bra och lovande men det rann ut i sanden för att vi hade för mycket annat att göra. Sen bildade ju Nicke Hellacopters, berättar Jocke.
— Jag tror det var Ledfoot som fick Nicke att starta Hellacopters, fortsätter Nix, han fick smak för det där med att sjunga och lira gitarr för det hade han aldrig gjort. Innan Ledfoot hade han aldrig sjungit i en mikrofon. I och för sig tror jag att jag har läst någonstans att han tydligen sjöng på den här Clandestine-skivan för att Johnny inte kunde sjunga och det var ju innan vi körde igång Ledfoot. Fast när vi började då sa han; “Fan det här är första gången jag sjunger i ett rockband!!”
— Jo, men han gick väl in i studion någon natt när ingen var där och lade alla låtarna på en gång, funderar Jocke om hur det ligger till med sången på Entombed’s skiva Clandestine.
— Han är ju ett musikaliskt geni, han är både jävligt duktig och otroligt begåvad, är lovorden som Nix öser över sin forne bandkamrat Nicke Andersson.
— Sen har jag ett band som heter MATCHING NUMBERS. Det är sångaren från ROBOTS och gitarristen från DEMONS, ett band som inte gjort mycket väsen av sig men som är jävligt bra, och sedan Nomads roddare på gitarr. Nu har vi precis skaffat en basist också och det börjar gå bättre och bättre. Vi har även gjort en enkel replokals— inspelning som vi ska försöka släppa som en singel någonstans. Sen har vi en låt med på Swedish Sins-plattan också, säger Jocke som är den ende som numera är aktiv i ett band förutom Nomads.
— Den låten är ju toppen, en Suzi Quattro cover, flikar Nix in för att visa sin support för Matching Numbers.

STOOGES VS. NEW YORK DOLLS

Att många av dagens band är influerade av Nomads är ett faktum som kvarstår, men hur var det då när Nomads började? Vilka band inspirerade dem till att börja och vad lyssnade de på?
— Jag var ett extremt STOOGES-fan och Hasse var ett extremt NEW YORK DOLLS-fan och vi höll jämt på och bråkade om vilka som var bäst så det blev en bra kombination. Att blanda rock’n’rollen i Dolls med vansinnet i Stooges tillsammans med 60-talsslammer som SONICS, säger Nix.
— Och sedan hålla det lika basic som Ramones, lägger Hasse till.
— Vi spelade mycket 60-tals låtar för att de var så lätta och för att vi var så ruttna på att spela. Sen var det perfekt för ingen kände till de låtarna och det tog fem minuter att repa in en ny låt, så vi behövde aldrig skriva några nya låtar för det fanns så mycket gamla bra, skrattar Nix när han ser tillbaka på Nomads barndom.
Hur är det numera då? År det några nya band som influerar Nomads eller är det bara gammalt som gäller, frågar jag Jocke.
— Det är inga nya band som influerar oss för vår musik är som den är, men det har väl mycket att göra med att det som formar en mest är det man lyssnar på runt 20-års åldern.
— Man kan tycka att någonting som kommer idag är hur jävla bra som helst men det kommer inte att ändra vårt sound, instämmer Nix och Hasse är inte sen att hålla med.
— Det mesta som kommer nu är ju ‘remakes’ på gammalt men vi lyssnar ganska mycket på nya band. Ofta när folk ska få det att låta nytt och fräscht gör de det så extremt och experimentellt som det bara går och det blir tillgjort.
— Det är ju i och för sig sällan det kommer riktigt bra nya band men när det händer då är det jäkligt bra, avslutar Jocke.
Eftersom Hasse är ett gammalt New York Dolls-fan så känns det som han är den rätte att reda ut begreppen runt ryktet att WASP’s frontman Blackie Lawless skulle ha varit med i en tidig upplaga av Dolls.
— Det stämmer inte! Blackie hade ett band ihop med basisten i Dolls, Killer Kane, som hette CORPSEGRINDER och de gjorde en singel. Kane fick kicken från Dolls innan Johnny och Jerry lämnade bandet för att bilda HEARTBREAKERS och då träffade han Blackie och bildade det här bandet Corpsegrinder som senare utvecklades till ett punkband. Jag vet inte om Blackie var med då men de kickade antagligen ut Kane därifrån också.
— Det finns nån samlingsplatta som heter Dollhouse eller något och den innehåller alla Dolls-medlemmarnas sologrejer som är svåra att hitta bla. Corpsegrinder. Mr Cool heter deras låt tror jag och den är skitbra, flummig hårdrock, tycker Nix.
Hur är det med skivsamlandet nuförtiden då? Köper ni fortfarande lika mycket skivor som när ni var yngre?
— Jag tror inte någon av oss är någon direkt skivsamlare nuförtiden. Men de festa av oss är ganska intresserade av ny musik och vi håller koll på vad som händer.
— Vad fan var det de sa på TV härom dagen, var det 32.000 CD-titlar om året som släpps i USA — säger Hasse med en blandning av ironi och uppgivenhet på rösten — jag menar hur mycket man än nishar sig så är det en störtflod med skivor som kommer. Det är skitkul att det kommer så mycket inom punkrock och rock, men det är ju inte så mycket som är riktigt bra. Hårdrock på 70-talet var ju inte knepigt att samla på, även fast det var populärt så var det inte så mycket plattor att hålla reda på.
— Nu är det ju en ganska bra rockscen i STHLM så man träffar alltid någon som tipsar om nya band och hör man två personer tipsa om samma band så kollar man upp det. Det i mängden som är bra får man ofta reda på.
Men man blir ju inte direkt matad utan man får vara lite av en detektiv fyller jag i för att inte låta diskussionen ebba ut.
— Precis, man får fråga sig fram men oftast är det bara att fråga Nicke i Hellacopters så kan man tipsa honom om några gamla band som är värda att kolla upp, säger Hasse skrattande.
— Jo det är väl lite grann så. Vi har ju bra ‘connections’ med Juan på Freakscene (kanske en av världens bästa skivaffärer /red.) också. Det räcker med att fråga honom om vad som är bra — fortsätter Nix.
— När han är på humör spelar han det han tycker är värt att köpa. Som när jag kommer in säger han med spansk brytning; “Jocke, hör på den…” och lirar något som han tror att jag ska gilla och så kan han stå där en timme och då har han spelat tio singlar och två kanske var bra.
— Han är en jävligt cool snubbe helt enkelt och han har varit en nära vän till oss väldigt länge. Han var Madrids första Mods 1964, berättar Hasse och enligt bandets roadie har Juan även tänkt sig bli europaparlamentariker så det kanske finns hopp om världen i alla fall. Jocke som verkar ha hur mycket som helst att berätta om Freak Scene’s grundare pratar vidare.
— Han var ju spanskalärare i plugget där Mattias (från Demons /red.) gick. Mattias hade haft en MISFITS-badge på sig och Juan hade kommit fram och sagt “Cool knapp“. Mattias blev ju helt knäckt, vad fan spanskaläraren vet vilka Misfits är. Det var ju innan han kände Juan så han var ju bara spanskaläraren för Mattias.
Ja, Demons-Mattias är dock inte den enda som råkat ut för lärare som är begåvade med schysst musiksmak. Min käre vän och medarbetare Pelle Gunnarsson har haft äran att ha sångaren i IDYLS som föreläsare på universitetet. Förutom att denne man sjunger i ett förnämligt garageband så skriver han även en avhandling om garagerock, något som Nix tycker verkar jävligt intressant.
— Hette de Idyls sa du, jag tror inte jag har hört dem men jag har sett deras plattor. De har jävligt roliga omslag. Det vore väldigt intressant att läsa en garagerockavhandling, det lär det ju inte finnas så många.

SPELA PÅ STUDENTHAK

Eftersom det börjar skymma och den uteservering vi sitter på ska stänga känns det inte helt fel att höra sig för om kvällens spelning. Vad tror grabbarna egentligen, finns det något hopp om studenterna i kväll?
— Det tror jag, studentställen brukar alltid funka. Det var ett tag sedan vi spelade på nåt studenthak nu, Teknis i STHLM för några år sedan var senast. Chalmers har vi också lirat på men det var fem år sedan. Det blir toppen i kväll skulle jag tro, fast blir det mycket folk kan det nog bli trångt framme vid scenen, säger Hasse.
Ja det är rätt litet där inne faktiskt och har man otur så är det någon studentsittning och då kommer det ned en massa idioter i overaller. Men Dictators och Hellacopters var här för två år sedan och det var lyckat.
— Jaha, var det här de lirade, fan vad tufft, vi var med på den turnén förutom två spelningar vi inte kunde åka på. Så Dictators har spelat här, det är ju enormt, tycker Nix, det satt en affisch med THE MAKERS där inne också såg jag. De har ju signat till Sub Pop nu, de försöker nog ta tillbaka sitt rykte som rockfabel. Hellacopters har även släppt sin nya på Sub Pop i USA och turnerar där nu med SUPERSUCKERS.
Välinformerade som vi härpå Chrome är så var ju Makers bolagsbyte inga nyheter och när vi även poängterar att stonerrockarna NEBULA kommer att släppa sin nya platta på Sub Pop visar det sig att både Nix och Jocke diggar en del tyngre rock. Nix tycker exempelvis att FU MANCHU är jävligt fräcka medan Jocke fastnade för det mer skumma Palm Spring’s bandet EARTHLINGS? när de värmde upp för QUEENS OF THE STONE AGE hösten ’98.
— Skivan tycker jag är sådär men live var det jävligt bra alltså. Det var ganska stillsamt fast med en massa knäppa ljud och väldigt vackra låtar. Jag kanske hade väntat mig nåt enformigt stonerband och så kom det där och jag tyckte det var skitbra, är Jockes egna ord.
Innan vi skiljs åt rundar vi med lite snack om ANTICIMEX’s sångare Johnsson som tidigare under kvällen blivit ertappad med att smuggla in en pet-flaska hembränd sprit på Herrgårn’ och i sin ilska över detta tillsammans med några kamrater hoppat sönder ett par cyklar för att sedan bli plockade av farbror polisen. En rolig historia om hur taket i Solnahallens Cafeteria rasade samman, efter fyra timmar dubbla baskaggar under det ambulerande metal-paketet Clash of the Titans i början av 90-talet, hinns också med innan vi går och laddar inför kvällens spelning, vi i baren och Nomads i logen.