Han är världens bästa keyboardist och extra kul känns det eftersom han är svensk. Från SILVER MOUNTAIN, YNGWIE MALMSTEEN, DIO samt allehanda projekt dock inte hårdrock utan varierande stilar som jazz och fusion till i dag då det är STRATOVARIUS som gäller. Numera är han bosatt i New York så det är inte var dag som han är hemma i Svea Rike. Vi passade på att träffa en lugn och avslappnad Jens Johansson med en bok i handen inför spelningen på festivalen i Motala.

Det var ett tag sedan som du senast var hemma och spelade.
— När det gäller spel med hårdrocken så var det väldigt länge sedan. Det var nog 1988 som det senast skedde. Annars åker jag över Atlanten ungefär sex gånger per år.
Han är en eftertraktad keyboardist som efter sina många år i branschen nu alltså har STRATOVARIUS som huvudband. “Destiny” är hans tredje studioalbum med bandet så man kan ana att det har blivit en del turnerande.
— Jo, det är faktiskt lite mycket turnerande. Det är både kul och jobbigt på en och samma gång.
På frågan varför han började spela med STRATOVARIUS så blir svaret kort och enkelt.
— De ringde mig bara. Hade tydligen fått ett telefonnummer från Burrn Magazine. Jag tyckte det lät intressant och åkte till Finland och spelade in.
Det märks klart och tydligt att “STRATO” klivit upp ett par dimensioner sedan Jens med sitt lysande keyboardspel och monstertrummisen Jörg Michael kom med i bandet. De har fått en bättre helhet och är helt klart ett av favoritbanden. Man kan dock tycka att man nu fastnat i en och samma stil på de tre senaste skivorna. Kanske är det dags för lite förändring.
— Tyvärr hade vi inte så mycket tid till “Destiny”. Till nästa skiva ska vi ta mer tid för till hösten har vi nämligen gott om tid.

Självlärd

Du har under årens lopp hunnit med en hel del olika projekt men varför blev det just keyboard?
— Det började med att morsan tvingade mig och brorsan, Anders, att ta pianolektioner. Men det slutade vi båda två med samtidigt. Började med rockmusik så jag har ingen gedigen utbildning mer än två års pianospelande utan är mer eller mindre självlärd.
Det började ju med SILVER MOUNTAIN och släppte en skiva, “Shakin’ Brains”. I dessa återföreningstider så kan man fråga sig om det kanske inte är dags för en återförening.
— Visst, vi har snackat med om det och kanske blir det av i nästa årtusende.
Nästa anhalt för Jens var Yngwie Malmsteen. Där var Jens en tid och levererade skivor som “Marching Out”, “Trilogy” och “Odyssey” för att nämna tre. Att det var en hel del “annat” med i bilden är dock inget som han sticker under stol med.
— Det var en tid då det dracks och svinades en hel del. Både alkohol och narkotika. Dock aldrig hasch. Det var helt enkelt hederligt svenskt supande. En rolig tid då man var ung och resten är sån’t som händer…
— Yngwie är en konstig prick men också kul. Han har vissa problem men det har vi ju alla. Han är en rätt asocial person. På den tiden var det väl jag som var den mest sociale i bandet. Om man jämför med i dag och STRATOVARIUS så är väl jag den som är mest asocial.

Angenäm situation

Han berättar vidare att han i dag har en god relation till Malmsteen. Vad var det då som gjorde att tiden med denna gitarrfantom tog slut?
— Alla var helt enkelt trötta på den här stilen som då hade varit i fem år.
I september 1989 var det Ronnie James Dio som var intresserad av Jens tjänster. Precis som med STRATOVARIUS så gick värvningen till på samma sätt.
— Ja, de ringde bara. Dio var väldigt bra. En extremt bra sångare. Helt enkelt en av de bästa som jag har jobbat med. Det var en angenäm situation. Det var också lätt att arbeta med honom. Den lille mannen med den stora rösten som man brukar säga.
Det märks klart och tydligt på Jens att det bara finns positiva saker att säga om Dio. Det blev dock bara en studioplatta, “Lock Up The Wolves”, och en av de mindre bra med denne fantastiske sångare. En tid som gott och väl kunde ha fått pågå längre. Men nu blev det en återförening med BLACK SABBATH och skivan “Dehumanizer” för Dios del.
Se’n var det dags för Jens att slå sina påsar ihop med brorsan Anders och då Johansson Brothers.
— Det var lite konstiga grejer. Ingen stor publik men kul att göra något annat. En period då jag var trött på rockmusik. Det blev också lite med Jonas Hellborg. En del konstiga ljudcollage

Kul practical jokes

Passar även på att fråga honom om några andra projekt. Exempelvis MASTERMIND och skivan “Excelsior”.
— En instrumental grej med två amerikaner (Bill och Rick Berends). Det var en grej man lovat göra i typ 100 år.
Den siste vikingen, THE LAST VIKING, är ett annat projekt med brorsan Anders, Michael Romeo från SYMPHONY X och Göran Edman.
— Jag är väl den störste initiativtagaren till detta projekt. Neoklassiskt helt enkelt. Edman är en rätt kul person. Michael Romeo ringde jag eftersom jag behövde någon som kunde lira komp. Vi hade inte heller någon basist varpå Romeo sa: “Jag gör basen också”! Man har så mycket man vill göra så i slutändan blir det faktiskt rätt coolt.
Med alla dessa år bakom sig så måste det naturligtvis finnas något roligt practical jokes att berätta.
— Det var i Japan då vi hade med oss en finsk journalist. Han drack så in i helvete. Det gjorde även vi men inte lika mycket… Jag hade knyckt brevpapper från hotellet som jag gav till Timo Tolkki där jag skrev att det i fyllan blivit vissa problem med den finske journalistens rum med japanska mattor som typ skulle gå på 200.000 kronor att betala. Tolkki tog det hela på allvar och ringde upp hotellet. Från hotellet svarade man att man inte hade en aning om detta. Hur som helst så skrev journalisten en artikel om oss där han även tog med detta!

Dags att runda av vårt samtal med de obligatoriska frågorna.
Vilka är dina tre största inspirationskällor?
— Kaffe, skivorna, böcker och kvinnor. Det blev visst fyra stycken.
Dina tre favoritskivor?
— DEEP PURPLE “Made In Japan”, UK “Danger Money” och RAINBOW “Long Live Rock N’ Roll”.
Dina tre senaste köpta skivor?
— ADEMUS som är en sånggrupp från England, PLATYMUS samt KTULU som är spansk hardcore!

Vi tackar Jens för en angenäm pratstund som lutar sig tillbaka i en fåtölj för lite bokläsning. Om det nu blir så mycket läst för i logen står Jörg Michael och övar svenska fraser där Jens får rycka in som svensklärare och hjälpa till med grammatiken. Fraser som knappast går att trycka…