Han är inte röjrockare, trots att hårdrocken ligger honom nära. För tillfället är han inte ens tröjrockare.
Musikfanatikern Peter Svensson har tagit en liten konstpaus från Cardigans och flängandet från världsdel till världsdel.
Men han sitter inte direkt och kliar sig i naveln och drar i sig groggar någonstans i fromma Jönköping. Nej, i stället producerar han skivor åt andra band — till exempel The Confusions från Sundsvall.
Men framför allt har Peter mer eller mindre av misstag, och för första gången, hamnat bakom mikrofonen och i centrum för uppmärksamheten.
Så egentligen är det fel att säga att han tar en paus — han gör Paus. Singelspåret ”Leia” har fått många att nicka gillande. Albumet som föga förvånande fått titeln ”Paus” är nu ute till allmänt lyssnande.
Peter är förbluffad över den uppkomna situationen. Det var aldrig meningen att sångerna, som han och Joakim Berg från Kent har snickrat ihop, skulle leda till bildandet av ett nytt band.
”Jag brinner för att skriva låtar, det är vad som uppfyller mitt liv. En dag undrade Jocke om jag insåg att folk skulle lyssna på det här och att tidningar skulle höra av sig och hela det där köret.
Underligt… För det fanns inte ens i mitt medvetande. Jag fokuserade bara på låtarna och hur de kändes och kunde uttryckas, inget annat. Om jag över huvud taget tänkte något så var det att låta någon annan framföra musiken. Kanske en fin liten tjej eller en cool snubbe, men ganska snart insåg vi att det inte gick att begära att någon annan skulle sjunga de här låtarna. Det skulle inte funka, för det blev så udda och personligt.”
Paus är inget som leder till att hans engagemang i Cardigans blir lidande.
”Vi har kommit så långt med Cardigans och jag fyller en viktig funktion som jag trivs väldigt bra med. Samtidigt kände jag att jag ville göra något annat en liten stund, att få spela in de här låtarna som jag gick och bar på. En paus helt enkelt men en paus som aldrig kommer att inkräkta på mina andra uppgifter.”
Peter är nämligen säker på att ganska få människor är beredda att till sig den melankoliska Pausmusiken. Därför kan inte heller bandet bli stort och mäktigt.
”Ja, jag har hela tiden trott att den dova stämningen i den här musiken är för några få likasinnade. Därför misstänker jag att en stor del av uppmärksamheten beror på vilka människor som ligger bakom.”

Den stora kicken kommer när jag sitter där på sängkanten med min gitarr och kommer pa någonting.

”Så känns det i alla fall. Men det är dumt att klaga för självklart är det kul att det man gör syns, men ännu roligare är det om folk verkligen gillar musiken.”
Peter överdriver inte när han säger att musik är hans liv. Han tänker och lever för låtar. Även om det kanske låter banalt så är det uppenbart att Peter har ett innerligt förhållande till toner, sånger, refränger…
”Den stora kicken kommer när jag sitter där på sängkanten med min gitarr och kommer på någonting.”
Peter började köpa skivor när han var 6 år. Idag drygt 18 år senare berättar han om den samhörighet han fortfarande känner med sin barndoms hjältar. Hemma i pojkrummet njöt han av det dova, tunga, mörka stråket i den kraftfulla musiken från exempelvis Led Zeppelin och Black Sabbath.
”Hårdrocken är en av de få musikgenrer där det känns att det finns en intressant utveckling. I den vanliga popvärlden öses det ut en massa nya låtar men det är mycket sällan man man blir överraskad.”
Efter den hyllningen till Lemmy och Ozzy och diverse andra högljudda typer så inställer sig givetvis frågan varför Peter avstod från nitarna och rökbomberna.
”När jag var 16 år så jobbade jag i en skivaffär på lov och helger. Killarna som jobbade där lyssnade på engelsk popmusik, och det breddade min musiksmak. När jag första gången hörde The Smiths så upplevde jag starkt att det var vad jag letade efter.”
Ljuv melankoli uppstod och består.
”Många tycker att det låter negativt, men så ser inte jag på en regnig dag eller ett nedtonat sinnestillstånd. Jag tycker snarare att det är skönt att känna sig otroligt lugn, inte direkt glad, men ändå må bra. Jag har nästan alltid den känslan när jag gör musik, och därför blir den smått sorgsen. Med Cardigans har vi däremot ständigt sökt kontraster till det melankoliska, kanske upptempo eller en lycklig text. Med Paus har jag i stället försökt att bevara den dovare känslan. Allt går melankoliskt hand i hand — musiken, texterna och sången.”
Att sjunga var det svåraste.
”Stundtals var det en rysare. Alla vet hur obehagligt det kan vara att höra sin egen röst på band. Att sjunga, när man inte är van, är ännu värre. Ibland var det minst sagt jobbigt att höra sin egen stämma strömma ut ur högtalarna — särskilt som det ofta hände att jag knappt prickade en ton rätt.”