Så kändes det att leva hemligt gift med Ola.

Jag var 19 år, nygift och väntade barn. Men jag fick bara träffa min man ett par gånger i veckan. Vårt äktenskap måste hållas hemligt, vi kunde aldrig visa oss offentligt. Jag var besviken, förtvivlad och svartsjuk…
Yvonne Håkansson känner ingen saknad när hon tänker tillbaka på den första tiden som hustru till en popstjärna. Här berättar hon om pressen på henne och Ola innan en dagstidning avslöjade deras hemlighet.

— Vårt äktenskap hör väl inte till de lyckligaste i historien. Vi har haft många problem att övervinna, och det har funnits tillfällen då vi har varit nära att ge upp och gå skilda vägar…
Ola Håkansson och hans fru Yvonne talar om sina två år som “hemligt” gifta. Vi sitter runt köksbordet i tvårummaren utanför Stockholm. Köket och sovrummet är det enda man hunnit möblera — “finrummet” står gapande tomt, med packlårar längs ena kortväggen.
Ola har inte hunnit köpa möbler, trots att paret bott i våningen sen i maj. Han har haft för mycket att göra — först “Ola och Julia”, sedan sommarturné och nu senast Englandsresan.
Yvonne häller upp kaffe i blommiga koppar och serverar sju sorters kakor från kondiset i Huddinge centrum. Tänder en cigarrett och ler litet försiktigt mot Ola, som doppar en rejäl ostmacka i sin kaffekopp.
— Var skall vi börja? Hur mycket är det ni vill veta? frågar Ola på sitt litet bryska sätt.
Efter några inledande frågor slappnar Ola av, lägger in en pris snus och förflyttar sig åtskilliga år tillbaka i tiden.
— Vi möttes 1962, tror jag, säger han. Tittar litet osäkert på Yvonne och får en bekräftande nick till svar.
Ola var 17 år då, Yvonne 16.
Båda började som elever på NK. Båda hade sällskap. Ola med en flicka som hette Eva, Yvonne med en pojke som hette Jan och som nu bor granne med dem i Huddinge.
Ola och Yvonne blev inte blixtkära i varandra, långt därifrån. De träffades då och då efter jobbet, men alltid tillsammans med några av de andra eleverna, som ordnade lördagsparties och höll i gång i största allmänhet.
Det dröjde ett halvår innan Ola och Yvonne upptäckte att deras vänskap utvecklats till något mer än bara vänskap. De träffades allt oftare. Ola spelade ibland på kvällarna, och Yvonne började hänga med.
I augusti 1963 förlovade de sig. Yvonne tar av sig en av de breda guldringarna och kontrollerar datum. Den 29 augusti 1963.
Ola bodde hemma hos sina föräldrar i Sollentuna, Yvonne bodde hos sin familj i Huddinge.
De levde ungefär som vilket annat förlovat par som helst. Ola slutade på NK och började på handelsskola. Yvonne började ägna sig åt sitt stora intresse, kosmetik. Hon gick några kurser på olika skönhetsinstitut.
Ola och Janglers fick allt fler spelningar. Resorna blev tätare och tätare. Men än så länge kunde inte Yvonne klaga — hon och Ola träffades flera gånger i veckan och under veckändarna händer det att hon följde med gruppen på deras spelningar.
Så gick två år.
Ola och Yvonne hade inga planer på att gifta sig förrän tidigast när Ola fyllt 21. De ville vänta och se om deras känslor för varandra skulle hålla för den press som Olas stigande popularitet innebar.
Men i slutet av sommaren 1965 upptäckte Yvonne att hon väntade barn.
— Jag såg inte barnet som en anledning till giftermål, säger Ola. Jag har alltid varit emot konventioner och fördomar och anser inte att man måste gå till prästen och få en ring på fingret för att man vill leva ihop…
Och Yvonne — hur reagerade hon?
— Jag är kanske lite mer konservativ än Ola, säger Yvonne eftertänksamt. Åtminstone var jag det då. Jag ville gifta mig med Ola. Nu har jag delvis ändrat uppfattning — nu skulle jag mycket väl kunna leva tillsammans med Ola utan att vara gift.
— I alla fall så gifte vi oss, säger Ola. Våra släktingar ville det.
Den 25 september 1965 gifte sig Yvonne och Ola i Huddinge prästgård. Yvonne hade en blå dräkt på sig, minns hon, och brudbuketten bestod av rosor och liljekonvaljer. Ola var uppsträckt i mörk kostym…
Efter bröllopet flyttade de hem till Olas föräldrar. De fick ett av våningens tre rum för sig själva. Hade det i stort sett ganska bra, tack vare att Olas föräldrar är kloka och hänsynsfulla människor som lämnade dem i fred i mesta möjliga mån.
Men nog längtade de efter att få vara för sig själva de få dagar de hade tillsammans. Ola var ute på turné fem dagar i veckan. När han kom hem var han trött och utschasad, ville mest sova och ha det tyst och lugnt omkring sig…
Yvonne ser ut genom köksfönstret. Tänker tillbaka på sitt första år som gift. Det är inte odelat glada minnen som tränger sig på.
Var du besviken, Yvonne? Var du svartsjuk på publiken, på flickorna som lade beslag på Ola när du satt hemma och väntade? Undrade du vad han hade för sig efter spelningarna?
Yvonne medger att hon var svartsjuk intill förtvivlan i början. Det var svårt att hålla inne med frågorna och anklagelserna när han korn hem. Man kan inte tiga när hela ens inre är i uppror. När man är 19 år och nygift och väntar barn. Och bara får träffa sin man ett par dagar per vecka. Visst förstod hon att Ola hade sina skäl att hålla sin fru hemlig för fansen, men undermedvetet protesterade hon mot det.
— Nu har jag lärt mig att tiga, säger Yvonne. Nu har jag lärt mig att leva mitt eget liv när Ola är borta och ta vara på de dagar vi har tillsammans och göra det bästa möjliga av dem, i stället för att förstöra dem med frågor som jag egentligen inte alls vill ha svar på…
— Ja, du har börjat få samma inställning som jag, säger Ola uppskattande. Du har börjat inse tjusningen i att vara skilda från varandra och mötas igen. Det är på något sätt som om vi träffades för första gången varje gång jag varit borta, vi upptäcker varandra och börjar på nytt. Det ger vårt äktenskap ett spänningsmoment som många andra saknar. Jag tror att de flesta äktenskap skulle må gott av sådana “skilsmässor” då och då, för att inte falla in i den där sega slentrianen som tar död på den mest passionerade kärlek efter ett tag…
Så ert äktenskap har varit helt krisfritt det senaste året?
— Ja, säger Yvonne. Vi har det lugnt och skönt nu.
— Nja, säger Ola, det var inte så länge sen du kontaktade en advokat och vi var på väg till en präst för att få medling. Kommer du inte ihåg det?
— Javisst, säger Yvonne och ser ut som om hon tyckte Ola lämnade ut för mycket av det som hon vill behålla för sig själv. Men vi
räddade ju vårt äktenskap genom att prata ut den gången. Och sen dess har jag lärt mig en hel del. Jag har mognat…
Det finns en sak till som Yvonne helst inte vill tala om. Det är deras barn, en pojke, som föddes för tidigt och dog vid förlossningen.
Yvonne tog det mycket hårt. Blev deprimerad och gick inte utanför dörren på två månader. Ola tog det också hårt, fastän han kanske inte visade det lika tydligt som Yvonne. Han är starkare, hårdare, säger han själv.

Både Yvonne och Ola vill gärna ha barn, men inte just nu. De vill vänta ett par år och se hur framtiden för Ola gestaltar sig. Skall han fortsätta som popsångare och i så fall hur länge? Skall kanske Janglers söka sig till den internationella marknaden och jobba i England eller USA? Skall Ola börja filma i stället? Eller skall han rent av hoppa av nöjesbranschen helt och börja plugga igen?
Framtiden är full av frågetecken för Ola och hans fru.
De tar varje dag som den kommer, välver inga stora och osäkra planer för framtiden.
Ola och Yvonne har lärt sig mycket av sitt äktenskap, säger de. De har lärt sig att ta hänsyn, att anpassa sig. Att vara lyhörda för nyanser i den andra partens sinnesstämningar, att lämna den andra i fred och tänka.
Yvonne säger att hon är helt nöjd med sin tillvaro nu. Hon känner sig inte som en “popänka” när Ola är ute och reser. Hon sitter inte ensam hemma i våningen och grubblar, utan bjuder hem sina vänner eller går på parties och klubbar tillsammans med dem.
När Ola kommer hem struntar hon i städning, tvätt och hemmapyssel. Hon tycker det är viktigare att de två då får tid att umgås med varandra, gå ut och “slå runt” tillsammans då och då, eller bara sitta och prata till långt in på nätterna.
När Ola reser ut igen tornar tvätten upp sig meterhög i badrum-met, Olas kläder ligger utspridda över hela våningen, dammråttorna dansar ringdans på golven och krukväxterna slokar! Yvonne ägnar minst en vecka åt att röja upp efter sin lindrigt ordningsamme äkta hälft.
Ola själv verkar också lugn och harmonisk just nu.
Hans äktenskap och hans hem är en fast punkt för honom, efter två år som varit fyllda av kontroverser, personliga svårigheter, smussel och nervpress.
— Det känns skönt att det är över, säger Yvonne och Ola. Nu hoppas vi bara att Olas publik tar det här på rätt sätt. Att den respekterar vårt privatliv och låter oss få vara lika lyckliga tillsammans som vi är just nu …