Sveriges meste hippie. Så kallas ofta grammofonproducenten Bill Öhrström, en av ägarna till landets första psykedeliska popställe, Filips i Stockholm. Han drömmer om att förvandla dig och mig till hippies. Inte efter San Franciscos mönster utan på sitt eget lilla vis. Han vill att vi skall jobba och gå i skolan på dagarna och slå runt på fritiden. Ett försvenskat flower power-liv, en sorts weekendhippies. Tror du han lyckas?

Kalla honom gärna för missionär, för han tror på sitt budskap. Att du och jag, våra systrar och bröder en vacker dag skall vända upp och ner på det här landet. Att vi skall slå den sista tunga råsopen mot fördomar och mossiga traditioner och göra världen till en enda stor vajande blomsteräng.
Du skulle också kunna kalla honom för en Frank Zappa i folkhemmet. Eller bara en intellektuell snubbe som vill göra oss alla till weekendhippies. En helt ny generation som uppehåller våra sociala samhällsfunktioner mellan nio och fem, måndag till fredag, och sedan rullar ut i ett enda stort och skärt love in. Men vad hjälper epiteten när man skall berätta om Bill Öhrström? För det är ju om honom det här skall handla.
Du träffar honom säkrast på Filips Hovkonditori, eller bara Filips, som det numera heter sedan Hansson och Karlsson larmat in med ljusorgel, projekteringsapparater och ryggradsmusik. Det är där han försöker sprida sitt budskap, inte med en massa ord, utan bara med sitt sätt att vara. I Stockholmskretsar är han hippierörelsens ansikte utåt, vilket numera är detsamma som en stor fladdrande hårman inramad av några tilltryckta nejlikor. För oinvigda ser han mest ut som en utbrytare från tunnelbaneklientelet och andra vinddrivna, men för oss som känner honom är han kort och gott bara Bill.

Bill Öhrström, 24, är en produkt av jazzåldern, det säger han själv, men han må förlåta att vi inte riktigt tror honom. Visserligen kommer han från Bromma och har lirat dixie i Imperial Band och Vodka Bogglers, men han kunde lika gärna ha varit från Solna och skrapat tvättbräda i Imperial Skiffle Group eller Vodka Slickers. För Bill Öhrström har gått igenom alltihop från skoljus och mönstergosse till ett överårigt mods och hippiesmissionär. Och det är alltid han som varit ansiktet utåt och gått först i leden.
Själv säger Bill att det var Amerika som gjorde honom medveten. När han var 16 tyckte hans lärare att han skulle ta ett år ledigt från gymnasiestudierna och åka till USA och gå i college. Och ingen i skolan ångrade det beslutet. Då. För Bill, den vattenkammade skolgossen, blev amerikan på några veckor och anpassade sig ögonblickligen till collegelivet och plastsamhället. Utan att reagera eller tycka att det här med Amerika egentligen skilde sig så mycket från Bromma. Men något år senare, när Bill åkte tillbaka under ett sommarlov för att hälsa på sina vänner, kom reaktionen.
— Jag blev knockad. Jag gick omkring och spanade med nya ögon på det skära Plastamerika och kände hur jag hjärntvättades. Alla gamla snubbar som man campat ihop med levde fortfarande kvar i sin insnöade collegedröm. Några hade gift sig och bodde i små söta hem och väntade på sina egna collegebarn. Vad som hände utanför husknuten var en annan värld, som ingen hade en tanke att titta in i. Jag stod ut i tre dagar och for därifrån. Jag fattar inte än i dag hur jag kunnat bo där ett helt år.

Lumpen blev en annan chock för Bill Öhrström. Naturligtvis hade han meriterat sig till underofficersutbildning, men efter några veckor stod han inte ut längre. Han upplevde hela militärlivet som ett enda stort fiasko och gick till psykiatrikern och kräktes. I väntrummet satt Bosse Hansson, som nu är Hansson i Hansson och Karlsson, och kände samma symtom. Bill och Hansson slog sig ihop blev nedklassade och placerade i civiltjänst. Bill på Kungliga slottet, där han hissade flaggan och promenerade med Sibyllas hund.
Bill och Hansson blev Merrymen, det första riktiga s k innebandet i popkretsar. Man spelade in plattor, men lyckades aldrig slå sig ut på den stora marknaden trots en lansering på Bildjournalens första Topp-platta.
— Vi var nog lite för svåra, säger Bill. Vi spelade bara för oss själva. Ingen av oss visste något om popmusik. Vi hade inte ens en aning vilka Rolling Stones var. Men vi körde låtarna och på vart eget sätt. Men vi var för tidigt ute.
Merrymen höll i åtta månader, och medlemmarna spreds vind för våg. Bill till ett grammofonbolag, där han började som någon kombinerad talangscout-fixare-producent. Det jobbet har han kvar.

Bill Öhrström har rest praktiskt taget jorden runt. Hans far är anställd på SAS, och Bill har utnyttjat förmånen att resa gratis. Hittills har han hunnit med Ryssland, Tokyo, Alaska, Syrien, Jordanien, Libanon, Frankrike, Turkiet, Nairobi, Brasilien och Mexiko, men högst bland upplevelserna står ändå San Francisco, där han tillbringade några aprilveckor i våras. Bill hade hört talas om västkuststaden där stora saker var i görningen, och den dag han damp ned på flygplatsen hamnade han mitt i ett jättelikt love in med 65 000 amerikaner.
— Det var fantastiskt, säger Bill. Allt jag hade gått omkring och fantiserat om här hemma fanns plötsligt omkring mig. Vackra smutsiga människor i österländska blomprydnader och med indianfjädrar i håret. Gatorna var fulla med märkliga underbara existenser, och jag fanns mitt ibland dem.
San Francisco gjorde Bill till en hippie, och sedan dess har han bör-jat “missionera”. Han är övertygad om att Sverige kommer att få uppleva fantastiska saker under det kommande året. Större än i San Francisco.
— Det riktiga hippiesamhället som det fungerar i San Franscisco kan förstås aldrig finnas utanför USA. Det är en produkt av landet Amerika, det är en ytterlighet som den bara kan bli på den sidan Atlanten, hemma har vi redan passerat det mesta som den nya generationen kämpar mot i Staterna. Ta sex-frågorna till exempel. Vår frihet finns ju redan, detsamma gäller vårt sätt att klä sig. I Amerika är man ute för att chockera den insnöade äldre generationen. Här kan vi inte chockera, för här är alla så vana. Det har modsen sett till, denna fantastiska rörelse som saknar motstycke i hela världen.

Bill Öhrström är svensk, och han är det från hår till tånaglar. Han tycker att vi lever i ett fantastiskt land, där man kan göra vad som helst och leva som man själv vill. Därför tror han att vi alla skall bli weekendhippies, sköta våra jobb på dagarna som hederliga och aktningsfulla medborgare, men slå oss lösa när vi har ledigt.
Hans egen och vår generation är fantastisk tycker Bill. Vi är öppna och medvetna, mer än några andra i hela världen, och han kan inte riktigt förstå hur någon kan klaga på svensk ungdom. Det är bara ett ytterligare bevis på trångsynthet.
Det har hänt mycket sedan Bill för knappt sex år sedan korades och presenterades som mönstergossen i Bildjournalen. Då var det en vattenkammad gymnasist som vid sidan av sitt skolarbete mannekängade och spelade huvudroller i bildromaner. Nu är det en Bill med fladdrande hårman, blommor och tempelklockor som vill göra oss alla till vackra weekendhippies. Och han tror att han skall lyckas. Med dig och mig, våra systrar och bröder.

FOTNOT: Hippies är en benämning för Flower Power-rörelsen (makt genom blommor), som för något år sedan uppstod i San Francisco. Rörelsen är en protest mot den äldre generationens fördomar och sätt att leva, och man vänder sig i första hand mot våldstendenser och makt genom krig. En hippie protesterar med hjälp av stora kärleksmöten, s k Love Ins, som är stillsamma och fredliga massdemonstrationer. Kännetecknet för en hippie är fantasifulla kläder, oftast med blommönster inspirerade från Bortre Orienten. Den mörka sidan av Flower Power-rörelsen är att narkotiska preparat, främst det hallucinogena LSD prisas. I Sverige är dock droger inte vanliga bland hippies.