Thomas Rusiak gör låtar åt amerikanska rap-stjärnor som Slick Rick och Ol’ Dirty Bastard, han klär sig snyggare än någon annan hip hopare, han låter håret växa och han drömmer om barréackord. Karolina Ramqvist pratar beats, polisvåld och tjej-brallor med Sveriges bäste hip hop producent.

På en TV-scen i Göteborg står Agneta Sjödin i benvit Jackie Kennedy-klänning och äter en tårta som konditorn Christian Söderström har gjort tillsammans med sin polare Roberto Amatiello.
Agneta: OK killar, vilka ska ni vara?
Roberto: Jag ska va’ Petter…
Christian: …och jag ska va’ Rusiak.
Petter och Rusiak går genom röken och in på scenen i svart Phat Farm respektive Jofa-tröja. »Hey Sleepy, släpp beaten!«. Vid skivspelaren står han som är DJ Sleepy för en kväll. Petter, Rusiak och Sleepy kör Petters »Vinden har vänt«.
Aftonbladets Lasse Anrell, som sitter i expertpanelen i »Sikta mot stjärnorna« för femte året i rad, säger att det här är musik som ingen över 25 år hajar ett dyft av. Lars-Åke Wilhelmsson a.k.a Babsan tycker att Petter och Rusiak har fula kläder.
Jag stänger av videon och åker till en skivbolagsfest för Mary J. Blige på Östermalm i Stockholm. Där träffar jag riktige Sleepy som berättar att han och några andra gick ut och letade upp »Sikta mot stjärnorna«-upplagorna av Petter och Rusiak samma kväll som de sett programmet. Den riktiga Rusiak har en brun skinnpaj på sig och ser lite trött ut.
— Vi prellar i morgon klockan två, säger han till mig.
Halv fyra nästa dag möts vi vid tunnelbanan och går upp till Cosmos-studion i Götgatsbacken på Söder i Stockholm. Thomas har ätit lunch med sin mamma och försökt gå på banken.
— Jag glömde mitt leg så jag fick köra hem igen. Min lägenhet ser ut som en knarkarkvart, jag går bara dit och gör låtar ibland. Min flickvän bor här i närheten så jag är mest hemma hos henne.
Vi åker upp. I lyssningsrummet sitter Petter och spelar TV-spel. Han går fram och tillbaka och pratar i mobiltelefon eller tittar ut genom fönstret. Han har »refrängtorsk« och dessutom har killen som skall mastra hans nya album blivit sjuk. Thomas gör kaffe och vi pratar om att det inte finns någon bra klubb i Stockholm, om Mats Nileskär, och om sjuka förfrågningar de fått. Power Hit Radio bad en gång Petter göra en rap i stil med »yo, jag brinner för Power permanent«. Nyligen ringde Sveriges Radios »Morgonpasset« till Rusiaks skivbolag.
— De pratade om de där nya bibelöversättningarna, »Bibel 2000«, och sade nånting om att unga människor inte pratar den typen av språk, »så vi tänkte att Rusiak kunde komma hit och rappa ett stycke ur Bibeln« (skratt). Om Nileskär ber en rappa så gör man det. Men att köra Bibeln i »Morgonpasset« gör man inte.
De röker Marlboro Lights och Petter säger till Thomas att han har hört hans nya låt »Hip Hopper« nu och tycker att den är asbra. Den handlar om killar i Hilfiger-tröjor och stora Timberlands, som kör »fat ass wheels« för att vara »real« och snackar om att de har stora kukar och aldrig ler när någon ser.
— Och bara sätter på svarta brudar, ler Rusiak. Det är en ploj-grej, men det är säkert flera som kommer att ta åt sig.
— Han driver ju med sig själv också, säger Petter.
— Jag driver med hela grejen. Låten är en cover på Teddybears »Punkrocker«. Och jag sjunger refrängen.
Thomas lägger in sitt nästan färdiga album »Magic Villa« i en grå JVC Boom Blaster RVB-99, en cylinderformad ghettoblaster i plast.
— Sleepy har en grön, men den här är snyggare: Den kostar tre och ett halvt tusen. Det finns en med bara CD som är billigare, men man vill ju ha med kassettdäck också.
Vi lyssnar igenom en låt där Petters sambo och mikrofonpolare Pee-Wee rappar. Petter skruvar upp basen.
— Det här kommer att ändra allt, ingen kommer att fatta nånting! Det är något helt nytt, säger han och går tillbaka in i studion.

Jag kollade på den där »Sikta mot stjärnorna«-grejen i går.
— Har du den på band? Går det att göra en kopia? Annars brukar morsan spela in allting, men det där har jag inte. Det var ju så jävla mäktigt.

Sleepy berättade för mig att ni hade träffat dem samma kväll som programmet visats.
— Ja, en kompis ringde från Café Opera och sa »Tja, jag står här med dig!« och det var den här Rusiak-snubben som han hade fått syn på. Jag visste om det innan, jag hade lånat ut min tröja till P-O [Patrik Olsson, agent för klädmärket Phat Farm i Sverige] som skulle klä dem så de såg ut som oss. Jag trodde det var »Småstjärnorna« med några små sköna åttaåringar, men sedan ringer en kille som hade sett någon förhandsgrej och säger »du, det är inte >Småstjärnorna<, de här snubbarna är 24 och 21 år«. Jag kände bara »nej, shit, vilka är de?«. Jag var nästan på väg att ringa P-O och säga att han inte fick låna ut tröjan. Men när jag såg TV-presentationen där de stod och gjorde tårta så var det lugnt.
Första gångerna jag träffade Rusiak ingick han i ett gäng där alla såg ungefär likadana ut: snaggat hår, gråa tröjor, Maurice Malone-jeans och dunvästar med The North Face-märke på bröstet. I dag har han på sig en blå T-shirt med gult tryck på ärmen: Nils Lindman Mattor AB.
— När man var sexton-sjutton såg man väldigt rätt ut, med instoppade brallor, Carhartten, väst och bandana. På Hultsfred i somras blev jag, Pee-Wee, Sleepy och Petter intervjuade av en snubbe från Göteborgs studentradio som på allvar sade att »jag och min kompis är besvikna på dig för att du har låtit håret växa ut, Rusiak. Du ser ut som en popkille«. För dem betyder utseendet allt, och jag vill väl revoltera lite mot det. En del polare säger »Tja, Pop-Rusiak!« när vi ses, men det är på skämt, vi har distans till de där sakerna.

Vissa tycker att du har värsta rockabilly-stilen.
— Det är väl för att jag gillar skinnjackor som har gammalt stuk. Men det tror jag alla gör. Det är väl mest Diesel-människor som köper nya. Och de som vill ha en FJ560-jacka för att det är hip hop-korrekt. (FJ560 är rapparen Fat Joes eget märke). Annars glider ju de flesta runt i sjuttio- eller sextiotalsmode. Punkare går inte runt med säkerhetsnålar överallt längre, men inom hip hopen ska fortfarande alla se ut på ett visst sätt. Samtidigt klär sig halva Sveriges befolkning i någon form av baggies, tjejer också. Det är sällan man ser tjejer i 501:or nu för tiden.

Köper du mycket kläder?
— Det är sällan jag hittar nåt jag trivs i. Förut sponsrades vi av klädmärket Echoe, vi köpte bara strumpor och kalsonger själva och såg ut som reklampelare på scen. Men jag använde aldrig deras jeans, de är alldeles för stora. Jag gillar inte när det är för baggy. Jag vill att allt ska sitta normalt.
— De här byxorna gillar jag, det är Triple 5 Soul. Tjejbrallor. Min flickvän gick runt och provade grejer ur tjejkollektionen och då såg jag de här byxorna satt på henne och ville ha ett par själv. P-O blev inte så glad. Nu har han berättat det för alla. »Aha, så du rockar i tjejbrallor?« kommer folk fram och frågar mig.
Då och då går folk in i köket intill rummet där vi sitter, det är rapparen Swing-Fly och några andra kompisar. Thomas vinkar entusiastiskt genom glasrutan varje gång. Han har arbetat med »Magic Villa« sedan i maj. Produktionen är tyngre än på hans tidigare låtar, han rappar bättre och albumet är mycket mer varierat än vad man förväntar sig av Sveriges viktigaste hip hop- producent. »Fire Walk With Me« har ett beat som låter som ett hackigt dragspel.
— Jag satt med Sebbe (Sebastian Woolgar aka Seb-Roc, DJ och producent som var med i Sherlock och i producentkollektivet Masterminded tillsammans med Rusiak) och funderade på olika beats. Så såg vi ett dragspel som hängde på väggen. Jag tog ner det och drog lite så här fram och tillbaka. Jag tycker det låter bra, men alltså, jag spelar ju inte dragspel.

Kan du spela något instrument?
— Nej. Jag kan ta ackord, men inte spela ordentligt. Farsan var jazzmusiker och jag försökte lära mig spela saxofon. Sedan köpte han ett piano och det var roligare, men jag tog det aldrig vidare. Jag skulle vilja lära mig lira gura. En dröm är att få vara kompgitarrist och stå och rocka och dra barréackord. Gessle-stuket!
Han trycker fram en låt med Teddybears-kör och biljakts-gitarrer. Han säger att titelspåret handlar om att han vill ha en egen liten stuga där man kan vara själv (»my house on the hill / where I prefer / to hang out and chill«). Vissa ackord och textidéer har han snott från Jimi Hendrix-låten »Red House«.
Med undantag för tolvan »Legends of the Fall« och låten »Suckers« på »Sidewalk Headliners«-samlingen har jag knappt hört Rusiak rappa på engelska, inte sedan han var med i Doughnut$$ och Sherlock.
Men det är på engelska hans röst låter bäst.
Thomas spelar upp ett par låtar till.
»She« är ett kärleksdrama med långt piano-intro.
— Det är min kompis Arnthor som spelar. Jag får John Denver-vibbar av det, John Denvers julskiva med Mupparna.
»Existence« är en snabbare låt där Titiyos röst rör sig upp och ned över Thomas rhymes och några plastiga k-pistsalvor. Thomas Rusiak är fortfarande bäst i Sverige på att göra hip hop-låtar och han är fortfarande ovanligt fri i fantasin. På »Magic Villa« är det tydligt att han skulle kunna syssla med vilken musik som helst.
Till rapparen Slick Ricks senaste LP »The Art of Storytelling« producerade han »Frozen«, som innehåller en sampling från ett James Bond-soundtrack och en från Portisheads »Seven Months«. Han älskar Portishead.
— Det är så briljant. Jag har alla deras skivor och några skumma bootleg-liveplattor. På en hör man att det är någon som stått med bandspelare på en konsert. Det är taget direkt från PA:t, inte kopplat till mixerbordet.
När Adrian Utley från Portishead var på Cosmos för att jobba med Stina Nordenstam hittade Thomas på olika anledningar till att komma upp och hänga i lokalerna.
— Jag satt i fåtöljerna här när de kom ut och skulle dricka te. Han var värsta svenne-engelsmannen i trettiofem-fyrtioårsåldern med glasögon, skjorta instoppad och något loafersaktigt på sig (pratar låtsascockney och låtsasdricker te).
— Jag blev helt stum när jag såg honom. Med till exempel Iggy Pop eller Jimi Hendrix kan man fatta att det är LSD inblandat, »ok, flummarna gör grym musik« liksom, men Portishead ser ut som vilka som helst. Jag fattar det inte, vad gör de? Jag köpte deras andra LP på vinyl i Frankrike och spelade den för Pee-Wee. Men han ska ju alltid jävlas och när jag tittade bort var han framme och scratchade så det blev ett hack! Jag blev helt knäckt.
Det börjar bli rökigt i rummet. Thomas öppnar fönstret och vi börjar prata om Gang Starr.
— Guru är en av världens bästa emcees, fast när han rappar över andras beats blir det inte alltid bra. Premier kan göra beats åt andra, men när de gör sin grej ihop är det mäktigt. De har hållit på så länge och inte tummat en centimeter på stilen. Mina tre favoriter är Gang Starr, EPMD och A Tribe Called Quest, men det är bara Gang Starrs plattor som alltid är bra. »Moment of Truth« är helt briljant.
— Jag gillar Jay-Z också, och Busta Rhymes och Flip Mode Squad. Över huvud taget alla gamla som gör nya grejer. Men det som Q-Tip håller på med nu tycker jag inte passar honom. Som i videon till »Vivrant Thing«, där han försöker vara som Mage eller Puffy; visa pengar och en massa brudar. Det är inte hans grej.
Han berättar att han såg Jay-Z på MTV Music Awards. Han hade tjugo personer på scen, och en Bentley som en halvnaken tjej stod och dansade på.
— Eminem var bättre. Han verkar jävligt skön. När han var här i våras och skulle spela låg han bara på sitt hotellrum. Skivbolagsmänniskorna var på honom: »yo, du ska stå på scen nu!«, men han ville bara åka hem.
— »My Name Is« är så långt från hela jiggy-hip hopen som det bara går att komma och jag trodde aldrig att den skulle bli så stor. Det är jävligt kul att en sådan grej kan slå på det sättet.

Du har gjort en remix på Ol’ Dirty Bastards »Got Your Money« nu.
— Ja. Låten har ett ganska keff discosyntbeat med handklapp som jag inte gillade. Jag ville göra nåt helt annat med den. Det är gitarrer som är distade, men det är inte rock utan mer flummigt, lite Aphex Twin. Och så ett jiggybeat på det. Får se om de gillar det.

Vad tycker du om hans album »Nigga Please«?
— Jag har alltid haft svårt att ta till mig Ol’ Dirty Bastard. Jag är jävligt kräsen. Om man både rappar och producerar vill man att allt ska vara klockrent, inte att en av delarna bara låter okej. Jag gillar honom när han dyker upp på andras låtar, fast jag lyssnade inte på hans första soloplatta. Beatsen var så tråkiga. Men i måndags när vi gjorde klart remixen stod jag i studion och rockade. Han har simpla texter och han lallar och skriker men med den remixen blev det så jävla hårt.
När Petter var gästredaktör på P3 tidigare i år hade han ett program som hette »Petters junta« där Rusiak och Sleepy var bisittare.
— Vi skulle välja sex låtar var: en ny hip hop-låt, en gammal klassiker, tre från vilka genrer som helst och en pinsam låt som man ändå tycker är cool. Sleepy spelade »I Want It That Way« med Backstreet Boys och jag tog Britney Spears »Baby One More Time«. Efter det trodde man ju att Internetsidorna skulle gå varma — »DJ Sleepy lyssnar på Backstreet Boys!!!« — men de flesta tyckte att det var bra. Jag tror att om man visar upp nya sidor av sig själv så hakar folk på. Man kan inte lyssna på samma grejer jämt bara för att man var inne på det i tonåren. På Internet är det fullt av sjuttonåringar som skriver »Rusiak sviker, han använder elgitarrer«. De tycker förmodligen att LL Cool J, Run-DMC och Beastie Boys är hjältar, men de ser inte att anledningen till att hip hop blev så stort då var att de gick in för rockgrejen.
— Jag vill testa nya saker. Har du hört det Titiyo gör nu? Hon är också inne på lite nya spår.
Rusiak producerade två låtar på hennes album »Extended«: »Misunderstood« och Stephen Simmonds-duetten »Comin’ Home«. Båda var fullständigt befriade från den musikskole-mentalitet som var och fortfarande är typisk för svensk soul.
Hans egna rockinfluenser är uppenbara i flera låtar på »Magic Villa«.
— När jag var liten var det mycket rock, min mamma spelade alltid Beatles och Stones. I mellanstadiet kom alla in på hip hop, genom storasyskon.

Har du syskon?
— Jag har en halvbrorsa på min farsas sida som bor i Örnsköldsviiik (testar Höga Kusten-dialekt) och som jag bara har träffat fyra gånger. Jag fick reda på att jag hade en brorsa jävligt sent. Nu känns det lite synd att man inte har så bra kontakt. Fast de senaste åren har jag försummat hela familjen.
Sedan skall Rusiak prata lite med Petter och jag går hem. Utanför porten håller jag på att gå in i två killar. Det är Roberto och Christian, »Sikta mot stjärnorna«-versionerna av Petter och Rusiak. De går vidare och jag tittar länge efter dem. De ser glada ut och liksom skuttar fram, tätt tillsammans.
Sedan ringer en kompis:
— Hallå, pratade du med Rusiak om att ni är soul mates?
— Nej, det glömde jag.
— Men, ni är ju födda på samma dag, han är också född den åttonde november 1976. Ni är låtsastvillingar!
Min kompis är låtsastvilling med TQ, en rappare från Compton som har en Gucci-klocka med ett G i diamanter. Rusiak har ingen klocka. Jag kan inte bestämma mig för vilket som är coolast.
Två dagar senare går jag tillbaka till Cosmos. Rusiak skall göra klart den sista låten till »Magic Villa«. Jonas Nordelius som varit med och gjort Ol’ Dirty-remixen kommer och spelar upp den, en kille som håller på att göra en halvtimmeslång film om Rusiak är där tillsammans med killen som gör skivomslaget, och så är där ytterligare ett par personer. De pratar om en kväll i Lund förra helgen och ett fylleslag som inbegrep en peruk som får vissa att se ut som Aphex Twin.
Thomas spelar bakgrunden till den sista låten. När den tonar ut hörs trummor och skrik utanför. Det är en demonstration mot kravallpolisstyrkan som slog till mot den illegala fest som hölls här helgen innan. Någon ringer på Thomas mobil och berättar att en av de som var på festen blev så illa slagen av polisen att han har fått operera bort pungkulorna.
Vi går ut på taket och tittar ner på gatan där ett par tusen personer går förbi. Filmkillen filmar. Några skriker protestramsor och från ett soundsystem kommer en låt som alla på taket känner igen direkt: »This morning I woke up in a curfew / Oh God, I was a prisoner too / I could not recognize the faces standing over me / they were all dressed in uniforms of brutality«.
Det är »Burnin’ & Lootin’« med Bob Marley. Sedan kör de »Sound of Da Police« med KRS-One. Utanför 7-Eleven står ett par väktare och hänger, men polisen är någon annanstans i kväll. Thomas säger att det är mäktigt, släcker sin cigarett och går in och gör färdigt den sista låten.

Rusiaks album »Magic Villa« släpps i februari 2000.