THEE HEADCOATEES
“The Sisters of Suave”
(LP, Damaged Goods)

Sanningen kan vara överrumplande. För mig tog det en tid att acceptera att Thee Headcoatees bara är på låtsas. En god vän (som jag så här i efterhand är väldigt avundsjuk på) rapporterade för ett antal år sedan att de fyra tjejerna inte spelade instrumenten själva, utan lät en trio medelålders män kompa dem när de uppträdde på den rökiga London-klubben. Min lilla värld vändes ut och in och jag försökte vrida fördomarna ur den chockade kroppen. Man ska väl för sjutton kunna skriva och framföra sina egna låtar! Något annat var för stunden otänkbart. Men musiken hade bitit sig fast, och efter en tid kunde jag åter låta den trevliga skivan snurra med gott samvete, mycket på grund av att mina musikaliska irrfärder av en slump (brukar det inte vara så?) ledde mig in på Billy Childish bakgård. Utan att gå in för mycket på denne konstnär, musiker och poet kan jag nämna att han var en av de svettiga männen bakom de trallande flickorna, och att han är en av få musiker som med en sådan kompromisslöshet och glädje idag vågar stå för, och framföra musik som hade sin höjdpunkt innan Beatles lämnade Hamburg för Indien. På samma sätt som April March utövar sina arkeologiska färdigheter och framför sånger med rötter i 60-talet leder Mr Childish de engelska flickorna på rätt spår. Istället för franska storheter som Serge Gainsbourg, France Gall och obskyra Yé-Yé-artister hämtar dock Thee Headcoatees inspiration från Sonics, Downliners Sect och tidiga Kinks.
“The Sisters of Suave” samlar på ett framgångsrikt sätt ihop ett låtmaterial som tidigare har varit utspritt på ett halvdussin olika skivbolag världen runt. Förutom ett tiotal originalalster (nåja, några takter ska man väl få låna…) av Billy får vi tal del av låtar som blivit odödliga på grund av bland andra Ramones, Sonics och Plastic Bertrand. Ytterligare ett antal lugna låtar hade dock inte skadat. Om man inte är på partyhumör kan det vara kämpigt att ta sig igenom hela skivan utan andrum. Men att de inte spelar instrumenten själva ser jag inte längre som någon nackdel. Tvärtom…