TADPOLES
”Whirlaway”
(LP, Camera Obscura/import)

Tadpoles, som liksom giganterna Yo La Tengo kommer från musikstaden Hoboken, New Jersey, har sedan sin första utgåva 1994 utforskat alla tänkbara inriktningar av psykedelisk rock och pop. I ena stunden rykande och utdragen psykedelisk rock för att i andra mer påminna om Syd Barrett och i tredje närma sig rymdsiktande grupper som My Bloody Valentine och Spacemen 3. På ”Whirlaway” har man i viss mån valt att koncentrera sig på sin absoluta styrka, toppklassig, lite släpande syradränkt rock. Det faktum att man den här gången valt att ställa knäppbollen Kramer på behörigt avstånd från såväl mixerbord som produktionsstudio kan förstås inverka men det handlar snarare om ett medvetet val.
Redan inledande ”Frances the Dancer” visar var skåpet ska stå med utsökt diffusa gitarrslingor anande vagt asiatiska drag. ”Lyman Bostock” är en gigantisk manifestation i samspelet (eller bristen på?) mellan bandets två gitarrister och huvudsakliga låtskrivare Todd Parker och Nick Kramer. På ett lysande sätt får man två vitt skilda gitarrslingor att samverka till en sorts symbios i stället för att repellera. På ”Jimmy Colored Glasses” skiner bandets fascination för Spacemen 3 igenom. Med varsam diskretion finslipas de utomjordiska ljud som dessa britter en gäng tog patent på till perfektion. Patentet måste nu anses vara utgånget och tillskrivet dessa amerikaner. När denna rymdfärd upphör är det som om man vill greppa tag i mig och skrika ”Är du kvar?” Det följande nio minuter långa titelspåret är en rock-dänga med en hypnotisk gitarrslinga som etsar sig fast i mitt medvetande likt en italiensk skidåkare i rygg på en av alla dessa norrmän på en VM-femmil. Tadpoles bästa någonsin? Och vi är bara halvvägs igenom… ”Dusty Baker” är inte like intensiv och beroendeframkallande men tilltalar tillika mina mer drömska sinnen utan att för den skull tappa den tydliga takt som trummisen Adam Boyette och basisten David Max bidrar med på i princip alla spår. Långsamma och poppigare Dylan-covern ”You Ain’t Goin’ Nowhere” behövs måhända för att lyssnaren åter ska kunna hämta andan och samla ny kraft men det känns förvånande nog som en av de få låtarna här som inte är helt oumbärlig. Redan på efterföljande tape-loops ljudande ”Smile If You’ve Crossed Over” hittar man dock rätt igen. Tadpoles gör här ett av sina första besök på improvisationsmark och visar utan omsvep att det kanske är det man behärskar allra bäst. Distinkt gitarrspel i diffust vibrerande omgivningar övergår i en orgie av brutala, vilt attackerande gitarrer just när man börjat tro att låten är på väg att tappad intensitet.
Så håller de på. Flörtar, slår bakut, glider, svävar, attackerar och så tillbaka till glidläge. Just när jag börjat tro att årets lista över bästa album börjat ta form raseras allt. Det är det som gör det här så förbaskat kul.