MOMUS
“Stars Forever”
(LP, Le Grand Magistery/import)

Ni kan säkert historien bakom “Stars Forever”, och om ni inte gör det så läs Stefans artikel i Benno #3 för en djupdykning i ämnet. I korthet kan man säga att Momus retade upp Wendy/Walter Carlos, trans-sexuell kompositör av barock syntmusik, så till den milda grad att det ledde till rättsligt efterspel — som Momus vann. Fast det blev ändå en del utgifter, och det var för att klara dem som “Stars Forever” kom till. “Stars Forever” innehåller 30 låtar specialskrivna för 30 sponsorer som kommer att leva för evigt i den verklighet vi kallar för postmoderniteten.
Projektet har dragit till sig stor uppmärksamhet, men precis som vanligt verkar det som om Momus får nöja sig med att uppfattas som en excentrisk kuf. Blotta tilltaget att göra något som avviker från rocknormens dyrkan av autenticitet ses ju som ett skäl att bli spottad för. Och det är synd att tidningarnas nedlåtande fraser “framkrystat”, “musik för anglo- och homofiler” och “formelartat” blir den enda kontakten många får med Momus.
Om jag nu är så mycket bättre själv? Jag är inte odelat positiv till den enögde krigaren. Min egen erfarenhet av Momus är att han är som David Bowie, en i grunden sympatisk artist som inte alltid riktigt får till det. Ibland glimmar det till, lika ofta får jag bara huvudvärk. Men på “Stars Forever” hittar han rätt nästan jämt. Borta är en hel del av all den struttiga skämtsamhet som gjorde “The Little Red Songbook” till en i längden rätt irriterande upplevelse.
Med “Stars Forever” tycks Momus ha fått ny vind i seglen. Musikaliskt är det bitvis lysande och texterna känns ofta engagerade snarare än bara smarta, vilket i min bok är ett steg i rätt riktning.
Det är hopplöst att på det här utrymmet skilja ut allt positivt och negativt hos “Stars Forever”, så jag nöjer mig med något så egocentrerat som att lista mina personliga favoriter. Till dem hör “Akiko Masuda” som byggs kring en otroligt statisk parafras av Plastic Bertrands gamla hit “Ca plane pour moi”. För att inte tala om den euforiska poplåten “Adam Green”, Commodore64-rocken i “Girlie Action” eller den svepande “Paolo Rumi” som är det vackraste jag hört med Momus sedan — halvt oärliga — “Rhetoric”.
Trots att låtarna handlar om andra personer så tycks Momus på något märkligt sätt vara mer personlig än man är van vid. Han får utrymme att utan omsvep hylla personliga idoler, som Keigo Oyamada (mer känd som Cornelius) med ord som tycks vara rakt igenom uppriktiga. Fast mest fascinerande är det söta frieriet i “Shawn Krueger” där Momus går ner på en annan mans knä inför en flicka vid namn Emily och konstaterar att äktenskapet kan vara något vackert även om han misslyckades med sitt eget. Likt en cybernetisk Cyrano sjunger Momus: “[…] under my disguise, a gorilla kissogram / Beats a heart that’s warm / But the heart belongs to Shawn / I’ve been trying to take your breath away / For a better man Emily / Marry him”. Klart att det är rörande. Man är väl inte gjord av sten?
Fotnot: Le Grand Magisterys amerikanska utgåva av “Stars Forever” innehåller (till skillnad från den europeiska Bungalow/Border-varianten) som bonus vinnarna i karaoketävlingen från “The Little Red Songbook” och en 21 minuter lång intervju om tillkomsten av “Stars Forever”.