KEVIN ROWLAND
”My Beauty”
(LP, Creation/Sony)

Ikoner. Människor man ofta inte ens träffat som sätts på piedestal. För något så alldagligt som att de skrivit ett gäng låtar som man råkar vara extra mottaglig för vid en viss tidpunkt. På 90-talet Vic Chesnutt, Stuart Murdoch, Jeff Mangum och några till. Men också, lite sent påkommet, Kevin Rowland.
Fram tills att jag för inte så oerhört många år sedan hörde Dexy’s Midnight Runners tredje skiva ”Don’t Stand Me Down” var Kevin Rowland i första hand mannen bakom singelhitsen ”Geno” och ”Come On Eileen” för mig. Men med ”Don’t Stand Me Down” visade Rowland att det fanns en annan sida hos honom än den irländsk folkmusik-korsat-med-pop-och-soul-bastard som jag tidigare förknippat honom med.
Flera av låtarna, som ”This Is What She’s Like”, ”The Occasional Flicker” och ”One Of Those Things”, är uppbyggda av konversationer mellan Rowland och gitarristen Billy Adams, och samtliga, inte minst den politiska ”One Of Those Things”, tillhör i mitt tycke de allra bästa som kom från det brittiska öriket under 80-talet. Och då har jag inte ens nämnt ”Reminisce Part Two” där Rowland prat-sjunger om hur Jimmy Ruffins ”Forever My Love” — och inte Rowlands förstaval, Kinkslåten ”Lola” — blev ledmotivet för Rowland och dennes dåvarande flickvän under sommaren 1969. Magiskt.
Problemet var bara att Rowland vägrade att låta skivbolaget Phonogram släppa någon singel från albumet. Skivan floppade, precis som Rowlands första soloalbum ”The Wanderer” gjorde tre år senare (1988). Strax efter det försvann han från musikscenen och historierna om vad Rowland gjort därefter har varierat, men samtliga har innehållit element av droger och galenskap i varierande grad. Förmodligen har alla innehållit en bit av verkligheten, för åren efter ”The Wanderer” har från och till varit hemska för Rowland, som gick i personlig konkurs när hans drogkonsumtion steg honom över öronen. I en intervju nyligen berättade Rowland att enda gången han kände sig säker under den här perioden var när han drog för gardinerna, gick och lade sig i sängen, tog kokain, och sedan drog täcket över huvudet och började drömma. Rowland hatade sig själv.
Så för några år sedan vände det. Rowland kom i kontakt med ett par självhjälpsgrupper och lyckades ta sig ur sitt drogberoende. Strax efteråt fick han skivkontrakt med Creation Records, och nu är första Rowlandskivan på elva år ute. Och givetvis går det inte att bedöma ”My Beauty” ur ett strikt musikaliskt perspektiv, utan att ta hänsyn till det sammanhang under vilket albumet kommit till. Eller det kanske det visst går, men det vore nästan meningslöst, och inte särskilt rättvisande att lyfta ur skivan ur dess väldigt speciella kontext.
”My Beauty” har varit Rowlands möjlighet att ta sig tillbaka till livet, ett slags officiellt terapiarbete nu möjligt att beskåda för var och en som har lust. Elva låtar — alla covers — som enligt Rowland talade till honom vid en krispunkt i livet och påminde honom om en känsla för skönhet (beauty) — en känsla som Rowland säger sig ha tappat för länge sedan. ”Jag känner det som om jag klivit in i låtarna. Så mycket att jag känner det som om jag verkligen har skrivit varenda en själv”, har Rowland sagt. ”Och när jag inte kunde identifiera mig med en sångtext så ändrade jag helt enkelt på den. Jag har använt de här låtarna för att berätta min historia.” (Att man inte ändrar hur som helst i andras låtar fick Rowland dock erfara när Bruce Springsteen vägrade låta ”Thunder Road” finnas med på ”My Beauty” efter att Rowland ändrat här och var i texten. Så nu innehåller skivan elva spår i stället för tolv, som det var tänkt ursprungligen.)
Någon fantastisk skiva i klass med ”Don’t Stand Me Down” är nu ”My Beauty” knappast. I vissa av låtarna, som ”Rag Doll” och ”I Can’t Tell The Bottom From The Top” känns det som om Rowland verkligen skulle ha kunnat skriva de texter han sjunger. I andra fall låter det helt enkelt precis som vad det är — covers och inget annat, alla vackra stråkar till trots. Underligt nog är detta fallet med exempelvis ”Labelled With Love (I’ll Stay With My Dreams)”, som med sitt drogtema annars borde ha varit en låt som Rowland borde ha kunnat göra med mer känsla, kan man tycka. Nej, för mig är skivans stora förtjänst framför allt att den är något Rowland var tvungen att få ur sig för att kunna gå vidare, både som artist och, ännu viktigare, som människa.
Den största av kärlekar är att lära sig att älska sig själv, sjunger Rowland i inledningsspåret ”The Greatest Love Of All” och förhoppningsvis är Rowland på rätt spår, så att han kan gå vidare och nästa gång berätta med sina egna ord. För oavsett i vilken utsträckning han har lyckats göra de här elva låtarna till sina egna så är det inte hundra procent Kevin Rowland vi hör på ”My Beauty”. Men det kanske hade varit att begära för mycket i det här skedet.