Okej, jag skulle skriva en turnéberättelse, om hur konserterna gick, om hur GIRLFRENDO blev mottagna där borta. Om fansen, skivaffärerna, klubbarna och musiken. Men jag glömde bort allt det där. Jag skrev aldrig ett ord för att lättare minnas. Därför blir nog det mesta jag berättar från våra i 17 dagar i JAPAN känslofyllt pladder.

Lite kuriosa om Japan bara…

Varje varningsskylt i Japan, oavsett allvaret, illustreras av ett gulligt tecknat djur. I tunnelbanan klämmer katten svansen och i varje hörn gräver en hurtig sköldpadda gropar. Allt medan en liten hund i blåa shorts parkerar bilen för hundra yen och apoteket skyltar med en pacman-liknande figur som glatt knaprar piller.
Ingen verkar veta hur många människor som bor i megastäderna. Någon påstod att Osaka hade 220 miljoner invånare, någon annan att Tokyo hade runt åtta. Vi nöjde oss med guidebokens 15 miljoner, tills vi kom hem och Bibel sa att där bodde 25 miljoner. Vi fick aldrig något grepp om hur många som kan tänkas bo i hela Japan. Men Kyoto, där vi bodde under vår första japanvecka, hade (kanske) runt 1,5 miljoner och var, enligt våra japanska vänner, en småstad.
Småstad eller inte, Kyoto är himlen på jorden. Med tempel i varje hörn, små sento-badhus på varje gata och dricka- och cigarettautomater framför nästan varje hus. Kyotos vackra berg, otroliga fisksaluhallar och coola barer gör mig mer än hälsosamt nostalgisk. Minnena av långa kvällar med ändlöst många, otroligt fantasifullt utsmyckade rätter, japanskt öl och förvirrade konversationer gör det omöjligt för mig att gå till skolan igen. För trots att det är snart två veckor sedan jag kom hem kan jag inte koncentrera mig.

Girlfrendo i Japan

Vi skulle spela på fyra ställen; först Kyoto, sedan Osaka, Nagoya och slutligen Tokyo. Det blev ytterligare ett helimproviserat halvakustiskt set andra kvällen i Kyoto. Jag minns inte så mycket av själva spelningarna och kanske ännu mindre av timmarna efter. Jag minns raderna av söta, artiga flickor i randiga tröjor. Jag kommer ihåg hur de försiktigt klappade takten, tog små, små danssteg och log stort. Jag minns alla skivor, alla anteckningsböcker och alla små lappar vi ombads signera. Någon bad Anders, vår keyboardist, att signera hennes klänning. Mer rockstjärna än så blir man nog inte. Jag har diffusa minnen av tafatta kramar. Och jag glömmer nog aldrig alla poseringar tillsammans med söta tjejer; “three, two, one, cheese”…
Förutom Girlfrendo och Cat Skills spelade även Swingset och Frenesi, två japanska band som ligger på Bambini. Deras musik var ohyggligt sofistikerad och vän, och som sångerska i Girlfrendo kände man sig mest i stil med Svullo när man äntrade scenen. Men då den utan tvekan vanligaste kommentaren efter konserten var “cute” kanske det inte var riktigt så illa. Och låtskrivaren bakom Swingset och Frenesi avslöjade, till vår stora förtjusning, i ett svagt ögonblick att även han hade hårdrockarrötter. Lyckliga utropade vi kampai! och konstaterade att världen är pytteliten.
Klubbarna i Osaka, Nagoya och Tokyo hette alla Quattro, och låg högt upp i enorma shoppingcenters. Klubbarna var bara öppna mellan sex och tio på kvällen och inträdet låg mellan 2.500 och 4.000 yen (ca 200-300 kr) för en Girlfrendo-konsert, vilket ansågs vara ganska billigt. Dess entréer hade förmodligen inretts av någon som var läskigt förtjust i sin svetslåga då portar, diverse skyltar och väggar var fulla av hopsvetsade järnbitar och rör. Själva klubbarna kändes mörka och träiga i bästa Dallas-stuk, och rymde nog 300-400 människor. Scenerna var väldigt, väldigt stora för väldigt lilla Cat Skills. Men ganska lagom åt sex man stora Girlfrendo. Med oss på resan hade vi Isak Edh, vår alldeles egna ljudtekniker. Klubb Quattro hade också sina alldeles egna ljudtekniker och förutom de som alltid jobbar på respektive ställe, dök samme man upp på varje soundcheck. Med en rykande färsk lista på alla små detaljer som ändrades kvällen innan, alla önskemål och en ny uppsättning setlistor åt hela bandet. Dessutom hade varje ställe en alldeles egen ljustekniker och så snart någon i bandet gjorde något spektakulärt, något sololiknande, fick denne en alldeles egen starkt lysande följe-spot på sig. Och för att ytterligare förverkliga rockstjärneleken fanns ett alldeles onödigt kravallstaket framför scenen.
På konserterna kom mellan 70 och 300 besökande. Nagoyakvällen med 70 var en onsdag och Cibo Matto spelade någon annanstans i stan. Som tröst berättade man även att Edwyn Collins hade haft fem betalande några månader tidigare. I Tokyo kom 300 och aldrig någonsin har jag känt mig mäktigare än när jag skrek “Hello Tokyo!!!” från scenen. Och jag tvivlar på att jag någonsin igen kommer känna mig lika upprymd som när vi blev inkallade på scenen för ett andra extranummer.
Skivaffärerna var precis lika fantastiska som jag föreställt mig. Någon hade sagt att om man inte hittar skivan man sökt efter hela sitt liv i Tokyo så finns den inte. Förmodligen helt sant. Naturligtvis stämde alla myter om svenska avdelningar, skivor märkta med svenska flaggor. Där hittade vi alla gamla skivor som vi sedan länge förträngt; Pinko Pinko, Beagle, Mufflon 5 o dyl. Och då Japanpressen av vår skiva sedan länge varit slutsåld fanns istället USA-utgåvan i varje affär. Och när vi upptäckte att skivaffären Zest i Tokyo sålde vår första 7″ för 2500 yen kunde vi bara skratta. Dessutom fanns Bennos nya Fint Tillsammans 10″ överallt, The Informers gamla Cat Skills 7″ i ganska många affärer, och vi stötte till och med på “Benno Presents” 1 och 2 lite här och var…
Nya skivor i Japan är hutlöst dyra. Och begagnade ännu värre. Välsorterade skivbutiker med allt i världshistorien, allt man kan drömma om och allt man köpt för en tia i Mynthandeln, till priser man knappt kunnat fantisera om. Och jag bara svor av frustration, och lovade mig själv att råna en bank innan jag åker till Japan nästa gång.

Lite om japansk musik

Japansk musik för mig är Cornelius, Kahimi Karie, Fantastic Plastic Machine, Yukari Fresh och alla de andra koola. Jag hade lite försiktigt föreställt mig att de var megastjärnor i Japan. Men våra japanska vänner förklarade snart att de inte alls var megastjärnor utan bara nästan megastjärnor. De som var störst under första veckan i Japan var tveklöst Kinki Kids. Ett pojkband med fascinerande androgyn och ganska kinky utstrålning. Med inövade danssteg och fåniga poser framförde de lika intetsägande låtar som de flesta andra pojkband i världen. Vecka nummer två var definitivt Glays (kanske mest för att de släppte sin skiva just den veckan). Glay är lite mer åt det svårmodiga hållet, mer pompös rock. Iklädda långa svarta rockar, och ståendes i karga landskap spelade de skrattretande Suede-fast-värre-doftande låtar. Glays motpol var Hitomi. Hitomi är mega-megastor, och hon var avbildad i helfigur på fasaden av en av Shibuyas högsta skrapor. Iklädd hotpants och en liten topp, med tåspetsarna pekandes inåt var hon förebild åt alla tusentals flickor, flickor i 20 cm höga platåboots med blonderat hår och alldeles för mycket smink som spenderade dagarna med att sakta, sakta stappla fram i Shibuya.

Mat i Japan

Benno kanske inte direkt är en mattidning, men jag kan inte skriva en rättvis Japan-artikel utan att nämna alla de underbara restaurangbesöken. Efter att ha låst in sina skor i ett litet skåp väntar flera timmar långa kvällar i strumplästen på golvet framför estetiskt perfekta rätter. Fat efter fat med färsk fisk i spännande former, stora grytor med nudlar och svamp puttrandes på bordet. Iskalla öl i glas som aldrig hann tömmas innan de fylldes på nytt. Perfekt friterade grönsaker, tempura, små skålar med olika såser och diverse röror som skulle röras ner. Sjögräs och perfekt ris. Varje maträtt verkade komma med en alldeles egen ceremoni, ett alldeles eget sätt att ätas på. Och snart hanterade jag ganska vant pinnarna som bråkat lite med mig i början, sörplade högt när jag drack ur misosoppan och var aldrig sen med att fylla på grannens glas när det började sina.

Pat Detective-intervju

Jag vet att det kanske är lite fel att intervjua sitt eget skivbolag och de som formger omslagen, men Bambini och Pat Detective är faktiskt värda all tänkbar uppmärksamhet. Inte bara för att de är världens snällaste, utan även för att de gör de snyggaste saker jag någonsin sett. Att Nao dessutom är Japans tuffaste tjej, som dagarna i ända sitter framför datorn, balanserandes på ryggstödet av skrivbordstolen och kedjeröker samtidigt som hon gör de koolaste musikvideos jag någonsin sett, gör det kanske ännu mer självklart. Hennes bästa vän Sid (Vicious) är en cerise nalle som bor i hennes dator och som mer än gärna tar sig ett glas sake, ett hett bad och som får stora bulor om man slår den. Det vet jag och vår ljudtekniker Isak av erfarenhet.
Taku är lika kool. I tystnad sitter han flera dygn i sträck och komponerar bildspel som är så snygga och roliga att jag tappade koncentrationen under våra konserter, eftersom jag inte kunde låta bli att följa det som hände på den vita duken intill scenen. Under våra första dagar i Kyoto sov Taku sammanlagt typ 20 minuter. Han sa att han skulle vila, ställde äggklockan på tjugo minuter, sov och gick sedan raka vägen tillbaka till datorn… Allt medan vi klagade på att vi bara får fem timmars sömn.
Och så då Kazuo, kungen av kool. Vars favoritmat är råa fiskinälvor, som lätt röker två paket mentolcigaretter om dagen och som nog får i sig sin huvudsakliga näring genom öl och rödvin. På Kazuos kontor finns fler skivor än i de flesta skivaffärer och när han diskjockar är det omöjligt att sitta still. Han är oemotståndligt förvirrad, men har allt under kontroll. Han fäller alltid de bästa kommentarerna och är underbart full i fan.
Var vänliga och presentera er själva. Vad är er roll i Pat Detective/Bambini?
— Kazuo Yata, för tillfället sysslar jag mest med den musikaliska biten — skivbolaget Bambini. Jag sammanställer skivorna, släpper dem, sysslar med management, producerar, diskjockar, och organiserar fester…
— Nao Hayashi och Taku Yokusuka håller för det mesta på med designjobb. De gör skivomslag, videos, pamfletter för bio, klubbflyers, och formger tidningar. Men vi inspireras av varandra hela tiden.
Hur länge har Pat Detective funnits? Hur började ni?
— Vi var alla vänner sedan tidigare. Vi startade Pat Detective på våren 1996, men vi hade redan använt namnet i en fejkannons för en påhittad detektivbyrå i fanzinet vi gjorde under vår skoltid. Det var bara ett skämt, men vi gillade idén med en detektiv i stil med 60-talets spionfilmer. Så när vi började med vårt 7″-fanzine Popsy Rock och behövde ett namn för publishing-delen bestämde vi oss för att använda Pat Detective. Vi var alla collegestudenter eller deltidsarbetande, så vi gjorde tidningen på vår fritid. Efter att vi hållit på i ett år erbjöd någon som gillade vår layout oss att formge cd-omslag och flyers etc. Sedan dess har vi fått fler och fler erbjudanden, och nu livnär vi oss på det. Och för ett och ett halvt år sedan startade vi också vårt skivbolag Bambini.
Vad är idén kring Bambini? Vad har ni gjort hittills, vad gör dig stolt? Vilka jobbar ni med?
— Jag har funderat över vad som skall hända med Bambini i framtiden. Jag försöker skapa en speciell image för bolaget. Jag jobbar med Girlfrendo, Swingset, Frenesi och Ladytron just nu. Och jag gjorde en samlingsskiva med några band från olika hörn av världen. Jag tyckte att alla medverkande hade en idé om pop som ligger väldigt nära min vision. Mest stolt av allt är jag över att det känns som om alla band på Bambini verkar förstå hur jag tänker, de vet vad jag vill ska hända i musikscenen just nu. De begriper mina intentioner och allt sånt. Jag letar alltid efter band som har samma känslor som jag, men de är omöjliga att hitta. Snälla, låt mig veta om du känner till något.
Vad influerar er?
— Franska skådespelerskor från 60-talet, romantiska komedier, jazzpiano, bossanova-gitarrer, barnsånger, mentolcigarretter, rödvin, koola kaféer, vilda partyn, sommarstränder, vackra kvinnor, min älskling och påhittade saker.
Vad tycker ni om musikscenen i Japan? Finns det något nytt och spännande som svenskar borde känna till?
— Väldigt tråkig. Men det är bättre nu än förut, eftersom Bambini fötts. Det finns några få bra bolag i Japan, som till exempel; Escalator, L’appareil-photo bis, Trattoria, Readymade… etc. De har klara koncept kring sina skivsläpp.
Vad tycker du om den svenska musikscenen i Japan, alla svenska band som blivit hypade i Japan?
— För några år sedan, när Cardigans precis kom, var många popmänniskor intresserade av svensk popmusik, men inte nu längre. Jag lyssnade också på många svenska skivor, men för tillfället gillar jag bara Eggstone. Och naturligtvis Girlfrendo.
Vad gör Kyoto till en bättre stad att leva i än Tokyo? Är det inte väldigt svårt att göra sig hörd eller sedd i Japan eftersom det är så stort?
— Här är inte allt lika hektiskt, vi kan jobba i vår egen takt. Det finns så många vackra miljöer i Kyoto. Det finns både äldre traditionella och väldigt moderna saker här. Kyoto är väldigt mycket mindre än Tokyo, men samma mängd av information når hit nu för tiden, så det är inga problem. Jag tror inte att det är särskilt svårt att bli välkänd i Japan. Om en person har själ och kraft samt möjligheter att agera kan han/hon bli känd i hela världen oavsett om han/hon befinner sig i hörnet av landet.
Vad är framtidsplanerna?
— Jag har många planer i mitt huvud… Jag vill försöka förändra detta tråkiga popklimat till något varmare, till en underbar plats som Barcelona.