COMMERCIAL
”Commercial”
(LP, Darla/Border)

Den här skivan har alla förutsättningar i världen att vara något utöver det vanliga. Bakom kontrollerna: Trevor Kampmann (hollAnd) och Sean O’Neal (Flowchart). Uppdrag: att göra abstrakt, elektronisk popmusik på lekhumör.
Sorgligt nog är det bättre på pappret än i praktiken. En besvikelse, vilket knappast beror på bristande kreativitet eller låga ambitioner, snarare tvärtom. Sean och Trevor tar i så de spricker och resultatet är ett helt album av sådana där speedade plojlåtar som vi kunde stifta bekantskap med på Cornelius ”Fantasma” häromåret. Enklast beskriven är ”Commercial” ett helt album av upphackad barnprogramsmusik med influenser av cartoonkompositören Raymond Scott och reklamfilmer från TV-shop. Det är förstås helt logiskt att en skiva som den här kommer ut i slutet av det mediaskadade 90-talet, det låter DAMP och ADD (Attention Deficit Disorder) på lång väg. Till en början är det roligt och befriande att höra någon som har knasat till sig fullkomligt, men efter tre spår är gränsen redan nådd för hur mycket knasigheter ett öra tål. Det är för mycket drum’n’bass från Fraggelberget och på tok för lite fokus på låtar och struktur. Det finns visserligen ögonblick när Commercial skärper till sig och hamnar i ett land förtrollade tvärflöjtsloopar och smattrande trummor, som i sista spåret på (antar jag) första sidan, men i takt med att det byggs på med mer knorriga synthar och cellos och lösryckta röster, blir det pannkaka av allt igen. Inte ens ironiskt användande av plastiga 80-talsinstrument blir särskilt lyckat när Sean och Trevor jazzar loss. Det blir hälften så kul som Revolting Cocks tappning av ”Do Ya Think I’m Sexy” och inte på långa vägar så där sleazigt och finlandsbåtaktigt som Jimi Tenors ”Europa”. Där skulle man kunna sätta punkt och avfärda Commercial som en roligare-än-bra-bagatell, men för att göra upplevelsen ännu mer irriterande avslutas ”Commercial” i Mikael B. Tretows chill outrum. Just det, en riktigt patetisk ambient-ballad från kindergarten. Det är exakt vad man INTE vill höra efter 40 minuter av fraggelpop från helvetet.