CINNAMON
”Vertigo”
(LP, Soap/MNW/MD)

Cinnamon är äntligen tillbaka på banan! Efter en busslast med strul finns ”Vertigo” ute i skivbutikerna redo att möta de förväntansfulla skivköparna. I en perfekt värld, alltså. För med tanke på bandets historia så kan det ju hända konstigheter den här gången också. Jag vet inget annat svenskt band som fått jobba i en sådan uppförsbacke. Och trots att de hela tiden har kommit högre så har folk misslyckats med att lägga märke till dem. Oh well, låt oss lägga de trista aforismerna åt sidan ett tag…
Redan 1995, när Cinnamon slängde kaneltugggummin till publiken och spelade cafépop (jo, faktiskt), var dom i en division för sig själva, klart bättre än alla dom andra banden som börjar på C. Lysande EP:n ”Vox” följdes av CD:n ”Summer Meditation” som idag kanske känns lite för sval, men just då träffade den helt rätt. Från EP:n ”Hopeless Case” gick utvecklingen via den tio spår långa EP:n ”A Northwest Passage” spikrakt fram till ”Vertigo”.
Idag framstår Cinnamon alltmer som ett smart, energiskt och personligt popband, med oantastliga influenser och begåvade samarbetspartners. På ”Vertigo” producerar Jiri Novak tillsammans med Bertrand Burgalat och för orkestreringen har man tagit hjälp av stråkmannen Louis Philippe, vilket resulterat i widescreenmusik helt befriad från den elefantiasis som alltför många ”gloriösa” artister idag tyvärr lider av. När Cinnamon sopade banan på Popfest 99 blev det uppenbart hur bra dom nya låtarna är. Det var som att se ett band framföra en singelsamling och det enda som kunde störa Frida Diesens stjärnglans var en bråkig liten synt.
Inledande ”I Used To Be Your Loneliness” och ”Nothing” finns båda med på EP:n ”Springtime Of My Life”, och de som gillade den lär inte bli besvikna här. ”Vertigo” rymmer ytterligare trevligheter som den närmast Motownska ”Take Your time”, glädjestrålande ”World Of Crime” (!) och den helt knäckande ”Maybe In The Next Life” med ett stråkparti utstrålande en ledighet som närmast för tankarna till Scott Walkers ”Copenhagen”.
Årets bästa svenska skiva. Förstås. Och, för Cinnamons skull, spela den högt!