Ett av de få band på planeten som spelar elektronisk musik utan att det låter särskilt polerat eller perfektionistiskt är PLUXUS från Stockholm.

De kallades ”smått sensationella” av Pop och avfärdades som ”tråkig postrock” av NME. Till och med Dagens Nyheter, som gärna vill visa hur intresserade de är av ny musik, hängde på och gjorde en stor special om Slowball Recordings, det lilla bolaget som ger ut Pluxus skivor och kassetter.
Men när jag träffar Sebastian, Björn och Adam på ett grekiskt ölsjapp på Södermalm i Stockholm verkar de mest generade över uppmärksamheten som följde förra årets EP. Och aningen, aningen bekymrade nu när de ska släppa sin fullängdare ”Fas 2”.
— Det var svårt att förstå — vi har fått oförtjänt stor uppmärksamhet av den lilla skitsingeln vi släppte förra året. Och så blev det sån extrem uppmärksamhet, säger Sebastian.
— Jonas (Sevenius, Slowball-bossen) var på oss för att det gick så bra med singeln och frågade om vi inte ville göra en fullängdare. Så vi satte igång och började spela in, fyller Björn i.
Pluxus är förmodligen ett bekant namn för de flesta Benno-läsarna. Men de har inte särskilt mycket gemensamt med det som man brukar hitta under indie-flaggan. Deras blippande, bloppande och primitiva musik för tankarna till animerad film från Tjeckoslovakien, gamla spel på Commodore C-64, signaturmelodier till klassiska SVT-program (Mosaik, Studio S, Dokument utifrån) eller förtexterna till en gammal John Carpenter-film. Det är svårt att klassificera. Det är inte pop, inte synth, inte techno och tydligen är det inte heller postrock.
Är ni postrock, eller?
Björn: Nä, det är inget kul.
Sebastian: De som kallar oss postrock har definitivt inte lyssnat på oss. Det är ändå bara ett 90-talsbegrepp. Det betyder ingenting.
Ni har blivit beskrivna som naiva eller naivistiska, är det ett medvetet grepp?
Adam: Vi tänker nog inte så mycket överhuvudtaget.
Sebastian: Men det kan ha att göra med att alla har en hang-up på ljuden i ”Fem myror är mer än fyra elefanter”. Vi bara dör ju på små trudelutter med de där helt sjuka ljuden och konstiga effekterna.
Adam: Vi är nog ganska barnsliga när det gäller musik, det är en slags känsla som alltid finns där.
Sebastian: Ja, om någon spelar en spansk slinga med ett bäverljud… då dör vi bara! Det är såna grejer som knyter oss samman. Björn har värsta samlingen med skivor i klass med ”Fem myror”.
Hur mycket har low-tech med ert sound att göra?
Sebastian: Jag tror att vi skulle låta som vi gör även om vi hade värsta grejerna i värsta pudelstudion.
Adam: Vi skulle hitta de fula ljuden ändå.
Sebastian: Vi sitter fortfarande med en porta fast vi spelar in en CD. Men vi är grymt pudel nu, om man jämför med tidigare.
Adam: Men det skulle vara skönt att ha lite andra grejer ibland.
Sebastian: Det är fan ganska surt att gå igenom 40 portaband för att hitta en låt som vi spelade in för länge sedan. Fast tack vare att vi spelar in på det sättet så låter det speciellt, man kan inte göra det cleant. Säg till Bennos läsare att de får ringa in när vi börjar låta som ett cleant synthband. Då lägger vi ner.
Adam: Fast det är nog ingen risk, vi kröp väl upp ur lo-fi-källaren.
Björn: Vi skulle nog inte bli som Justin Robertson. Han sitter där i sin jättestudio och har en OSCar — som inte ens hörs.
Nu är vi inne på synthsnack.
Sebastian: Nej! Vi ska INTE snacka om synthar.
Adam: Vi har ingen synthbakgrund.
Björn: Det mesta vi gör är live. Vi kanske har en rytm som går, men resten spelar vi själva.
Sebastian: Midi är inte så bra, man får aldrig till det där operfekta. Massa låtar kommer upp när man glömmer vad man skulle spela och börjar sola något helt annat istället. Det kan dista och rocka och låta skit, det får hända.
Adam: Vi är live. Fast jag undrar hur roliga vi är att se live.
Sebastian: Vi ska nog inte säga något om att vi inte ska använda midi-sequencers, vi sa någon gång att vi inte skulle köpa en sampler, men nu har vi en i alla fall.
Var hittar ni er inspiration då?
Sebastian: De flesta som gör någon form av elektronisk musik lyssnar själva på techno och någon jazzsnubbe som har moogsynthar, vad heter han nu då… Herbie Hancock. Men vi lyssnar inte bara på sånt.
Björn: Det blir mindre och mindre elektroniskt. Vi lyssnar inte ens på Warp längre. Om några år har vi ingen koll alls.
Sebastian: Vi kommer att sitta insnöade i en studio på landet med manchesterjeans och skägg och göra folkmusik.
Adam: Inget ont om folkmusik! Det var aldrig så att vi bara lyssnade på elektronisk musik heller. Elektronisk musik brukar vara roligare att göra än att lyssna på.
Det finns ju de som jämför er med Aphex Twin, vad tycker ni om det?
Adam: Om man själv vill, kanske.
Sebastian: Det känns mer som han är Mozart och vi är Salieri. Vi kanske knivhugger honom.
Björn: Vi är inte lika knäppa. Han är warp-knäpp.
Sebastian: Vi är knäppa på ett annat sätt, vi kan vara knäppa tillsammans som ett band, men om man är det själv — det är en annan sak. De som jämför oss med Aphex Twin tänker nog på hans gamla grejer, de kan vara lite naiva ungefär som våra. Vi kan ju ha naiva och glada låtar, men vi är nog inte så glada egentligen. Eller? Jag tror vi spelar någon slags oengagerad glädjemusik.
Brukar ni teoretisera mycket över musik? Är ni ett intellektuellt band?
Sebastian: Det var vi ju i början om man ska vara självkritisk. Men jag gillar band som vågar vara råpretentiösa.
Adam: Men vi körde inte så hårt på någon image. Vi hade inte barockfrack eller nåt. Vi är inte så intellektuella heller.
Björn: Men vi är ovana vid intervjuer.
Sebastian: Men vi hade ju till och med pretentiösa omslag. Vi hade ett par riktigt grymma låtar där, jag fattar inte hur vi fick ihop dem med bara två orglar och en synth.
Björn: Nu kommer vi att bli pudlar.
Sebastian: Säger han som har hängt på Keyboard City hela veckan och snackat A-DAT.
Vad händer när ni blir pudlar då?
Sebastian: Vet inte. Men det var konstigt när vi blev tillfrågade om vi ville remixa Karin Ström. Och Girlfrendo!
Vad hände?
Sebastian: Vi sa ja, men det blev väl inget. Vi fick inte ändan ur vagnen.
Adam: Men det hade varit kul att testa, se om vi klarat av det.
Jag vet att ni inte vill snacka om synthar, men jag måste ändå fråga: Är det någon mojäng ni inte skulle klara er utan?
Adam: Nej, vi skulle klara oss utan vilken som helst.
Sebastian: Äh, djursynthen!
Björn: Djursynthen!
Vad är det?
Björn: Det är en presetsynth med en hel lagård i. Gäss och kor och massa andra djur.
Adam: Nej, vi skulle klara oss utan den också.
Sebastian: Kom igen! Vi har ju den på alla låtar. Om någon är på dåligt humör är det bara att trycka på en tangent så råmar det och alla blir glada.