Benno anordnade en fest tillsammans med Girlfrendo i Göteborg i slutet av sommaren, och då passade vi givetvis på att fixa en intervju åt er, våra kära läsare och vänner. Faktiskt så gjorde vi två stycken, men den första kommer av barmhärtighetsskäl inte att påtvingas den oskyldiga allmänheten. Av någon anledning tyckte vi att det vore en bra idé att förlägga utfrågningen till klockan tre på natten efter vår lilla tillställning. På de två timmarna blev det inte mycket vettigt sagt, men vi lyckades i alla fall spendera en god del av tiden till att diskutera den numera avlidne tyska popikonen Falco. Dagen efter sammanstrålade jag och Stefan än en gång med sångfåglarna Sara Carneholm och Josephine Olausson (vilka tillsammans med Per Idborg utgör stommen av orkestern). Nu utrustade med knivskarpa sinnen, och åtminstone en tillstymmelse till förberedda frågor, var vi redo att ta itu med Götets finest.

Om den svenska eurodiscon kommer att hamna i en svacka efter Denniz Pops tragiska frånfälle, så kan det ändå inte jämföras med den sorgliga situation som vår inhemska indiepopscen har befunnit sig i de senaste åren. Och inte blir det bättre av att många av de intressantaste grupperna, som Shermans, Celeste, och Club 8, till exempel, ger ut sina skivor på utländska skivbolag som saknar distribution i Sverige. De flesta verkar inte orka göra den extra ansträngningen det krävs för att få tag på dessa plattor, och pressen intresserar sig bara för banden om något sensationalistiskt eller spektakulärt skulle hända. Som när Girlfrendo spelade på Readingfestivalen.
Att göteborgstrion (numera har dock medlemsantalet fördubblats) fick uppträda på en sådan prestigefylld festival med endast två singlar (utgivna på de engelska etiketterna Piao! och Where It’s At Is Where You Are) och tre spelningar bakom sig var något det rapporterades flitigt om i medierna sommaren ’97. När den mindre hypen hade ebbats ut skrevs det inte så mycket om Girlfrendo längre, och många verkade tro att de inte längre existerade. Detta trots att de sedan dess släppt ytterligare tre singlar, samt ett debutalbum, “Surprise! Surprise! It’s Girlfrendo”, på den japanska etiketten Bambini. Albumet är dessutom oförskämt bra (trots att de bara använder trummaskin på ett spår), och i en rättvis värld borde det vinna bandet horder av sjuttonåriga groupies världen över. Från att ha varit Sveriges svar på Bad Dream Fancy Dress (vilket i och för sig inte är det sämsta…) har Girlfrendo definitivt taget steget in i den internationella popeliten. Om ni är nyfikna på “Surprise! Surprise! It’s Girlfrendo!” kan jag rekommendera att ni tar kontakt med Rough Trade (www.roughtrade.com) eller Cowly Owl (cowlyowl@cowlyowl.com), två europeiska postordrar som borde kunna tillfredsställa era behov.

Per: Hur känns det idag efter er första spelning på hemorten?
Sara: Hemskt trött.
Josephine: Väldigt trött. Jag var vaken 24 timmar igår.
Stefan: Varför vaknade du så tidigt?
Josephine: Därför att jag var så nervös.
Per: Hur var responsen, var det som ni hade väntat er, eller bättre?
Sara: Det var jävligt mycket bättre.
Josephine: När jag hoppade upp och såg ut över publiken så tog den aldrig slut. Det var som på Wembley.
Sara: Det var folk som stod och trängdes i trappan.
Stefan: Kändes det extra pirrigt när det var så många som ni kände?
Josephine: Helt klart. Efteråt var det jäkligt jobbigt när man skulle gå fram och hälsa på sina kompisar.
Sara: Dels var det kompisar, och dels var det bekanta som man kände igen, och det var väl… kul, men jättenervöst.
Stefan: Vad tyckte din mamma då? Det var första gången för henne?
Sara: Ja, det var första gången (skratt). Hon tyckte det var jättebra, givetvis, men mammor tycker allting är bra, vad än ett barn gör. Förutom knarka och slåss.
Josephine: Mamma klagar på mina låtar.
Stefan: Min mamma gillar inte “Benno Presents…”-singeln, hon tycker Pluxus är så konstiga.
Sara: Ni känner ju min mamma, ja inte du Per.
Per: Nej, men hon är säkert jättesnäll.
Josephine: Kan vi inte glida in lite grann på Saras mamma, och vad hon har betytt för kulturlivet i Borås.
Per: Skulle Girlfrendo ha existerat utan Borås?
Josephine: Nej, allting är Aronssons förtjänst.
Sara: Ja, precis.
Per: Aronsson, vem är det?
Sara: Vi vill gå ut och tacka, och det här måste ni ta med i tidningen, vi ber att få tacka Stefan Aronsson. Tack så jävla mycket.
Per: Vad är det för någon?
Stefan: Det var hos honom som de repade de första tonerna på “800 Grader”.
Per: Vad var det för band då?
Sara: Det var ett band.
Per: Vad kallades ni?
Stefan: Gunsan var väl med också?
Sara: Ja, det var jag, Josephine och Gunsan.
Josephine: Och vi hade lite olika trummisar, vi var inte så bra på att trumma, fritidsledare och så vidare.
Sara: Vår fritidsledare, som är med i Mögel.
Per: Jahaja, dom är säkert jättestora…
Josephine: De var med i det där punkprogrammet på TV. Det var nåt om “vänsterpunk” och där stod Mögel med.
Per: Är ni punk?
Josephine: Det är klart att jag är lite punk, men jag känner mig kluven, jag tycker det är skönt att det finns några som verkligen engagerar sig, men jag tycker att de borde lyssna på dansmusik istället.
Per: Tycker ni att de som lyssnar på Girlfrendo borde lyssna på dansmusik?
Josephine: Jaaa.
Per: Finns det nog mycket dansmusik i er musik, fyller den dansmusikbehovet?
Sara: Ja, herregud ja. Definitivt.
Per: Fyller ni alla musikaliska behov?
Josephine: Jajamensan, helt klart.
Stefan: Vad heter den här “kock-kartan”, eller?
Sara: Ja! Den med basfödan, frukt och kött, och…
Josephine: Det finns inget kött i Girlfrendo. Det är ingen kyrkogård i våra magar.
Per: Men, jag undrar då om Girlfrendo står för alla nyttiga saker, det man behöver…
Josephine: Nej, även de onyttiga.
Per: Men om vi tar en sak som hårdrock. Det finns inte så mycket hårdrock i er musik. Är det då en sådan onyttig sak som man inte behöver?
Sara: Hårdrock är kött, och det behöver man inte. Rått kött och motorsågar.
Josephine: Jag ska starta en restaurang som ska heta “Macho”, istället för “Wimpy”, och där ska vi servera råa köttstycken.
Stefan: Rubrik: “Rått kött och motorsågar”.
Per: Fullaste bandet på Emmaboda startar restaurang!
Stefan: Kan vi inte komma in på Stefan Aronsson igen?
Sara: Jag vill diskutera hans kaptensmössa.
Stefan: Jag såg någon på Emmaboda som var så lik Stefan Aronsson. Han hade rasta och en Misfits-tröja.
Josephine: Det var nog inte han.
Per: Vi kanske ska ta vår andra fråga nu. Kom igen Stefan, läs inte innantill. Det måste låta levande. LEVANDE.
Stefan: Uuhm… Hur blev ni intresserade av musik?
Sara: Ja, det var ju Stefan Aronsson som sa till oss tjejer att “jag vet att ni gillar att sätta upp affischer i hela Borås, men ni kanske borde ta reda på vilka de här människorna som är på affischerna är, och lyssna på musiken”.
Josephine: Nu tycker jag att vi ska vara seriösa, nu har vi skämtat färdigt.
Sara: Nej, vilken dålig idé.
Josephine: Hur löd frågan?
Per: Ja… hur blev ni intresserade av musik?
Josephine: Det beror på vad man menar med “intresserad av musik”. Jag var inte intresserad av musik när jag köpte skivor med The Pinks, det tror jag inte. Jag tror knappt att jag var intresserad av musik när jag köpte skivor med Guns’N’Roses och Metallica, jag var nog mest intresserad av killarna som lyssnade på dem. Men till slut så hittar man något som tilltalar en själv. Jag tror att varje person är på ett visst sätt, att det inte är en slump vad man lyssnar på. Det handlar nog om ens personlighet.
Per: Sitter det i generna, tror du?
Josephine: Ja, jag tror att musiksmaken sitter i generna. Definitivt.
Sara: Sedan gäller det att man har tur och kommer i kontakt med musiken som finns i dem.
Per: Det måste vara hemskt för de som inte hittar rätt.
Josephine: Det är de som börjat ta droger och misshandlar sina föräldrar.
Per: Tror ni att det finns en massa latenta Girlfrendo-fans i världen som aldrig kommer i kontakt med er, och sedan blir det krig och… jag menar, folk förtrycks i muslimländer och sånt.
Stefan: Om vi tar talibanerna till exempel, det måste ju finnas några av dem som är förutbestämda Girlfrendo-fans.
Sara: Ja! Istället för de här böneutroparna kan de börja spela Girlfrendo-låtar så kanske det blir fred. De lägger ner sina vapen och låter kvinnorna visa sina ansikten.
Per: “Cat Heaven”! Hur mycket gott skulle inte den kunna göra?
Josephine: Jag ska skicka en kassett till Saddam.
Sara: Om vi hade existerat under andra världskriget så skulle vi nog ha kunnat stoppa det också.
Stefan: Kan man hitta bra musik i alla genrer?
Josephine: Visst. Jag säger såna klyschor, men… det är själen! Om jag lyssnar på jazz så kan jag tycka att det är svinbra, även om jag inte vet någonting om det. Det är samma sak med dansmusik. Jag kan inte gilla techno, ambient, alltför steril musik, men jag älskar hiphop och dansmusik med riktiga trummor eller riktiga beats, eller när man vrider på massor med roliga rattar.
Stefan: Om det är trummaskiner då?
Josephine: Jag gillar faktiskt trummaskiner idag. Jag har ångrat mig.
Per: Ja! Jaa!
Josephine: Benno har segrat.
Sara: Dock tyckte hon inte om trummaskiner på förra intervjun som vi gjorde för en kvart sedan…
Josephine: Jag ska försöka förklara vad jag menar. Girlfrendo behöver riktiga trummar, andra band behöver trummaskin.
Per: Finns det några band som skulle bli dåliga om de använde riktiga trummor?
Josephine: Jag vet massor av band, alla dom här roliga banden. Jag vet inte riktigt vad jag menar.
Per: Som Pluxus?
Josephine: Såna killar. De ska inte ha riktiga trummor, de är mycket roligare med maskiner. De leker mera.
Stefan: Fråga tre är “vad är bra musik?”, men du kanske har svarat på det nu?
Josephine: Vad är bra musik…
Per: Ja, det där med själen.
Josephine: Jag vet inte om det låter för fint.
Stefan: Nej, inte det.
Josephine: Nej, jag gillar att låta fin, jag menar allvar. Jag gillar när det…
Stefan: Det här med själen, är det samma som att man säger att musik är äkta?
Josephine: Men jag gillar musik som är skitoäkta. Jag gillar musikaler, och barnprogramsmusik.
Stefan: Jag och Per brukar prata ibland om att folk alltid brukar kritisera musik som är…
Josephine: Det är ingen som röker utav er?
Stefan: Jag har inga cigaretter, men jag ska handla.
Sara: Ännu en kliché är att tala om musik som berör, men det behöver ju inte bara vara musik som ror en till tårar…
Josephine: Man kan bli road!
Sara: Precis, det kan vara kul också. Bra musik kan beröra på olika sätt.
Stefan: Om man tar ett band som Girlfrendo, eller Helen Love, eller Stereo Total, så tycker folk att till skillnad från Radiohead så…
Josephine: Jag kan säga att Radiohead, det är det värsta band jag vet. Radiohead och Suede.
Stefan: Och folk tycker att dom är äkta därför att dom är tungsinta och seriösa och någon slags rock, medan Girlfrendo, till exempel, inte är det, utan bara tokiga och kitsch.
Josephine: Men det finns låtar på skivan som är jätteseriösa och jättesorgsna.
Per: Folk tar er inte på allvar för att ni spelar popmusik.
Josephine: Att vara glad, eller ha en skitstark idé om nåt som är helt knäppt, att inte det skulle vara lika viktigt som att vara ledsen…
Stefan: Jag tycker att Radiohead känns som mindre äkta, eftersom de är “äkta” inom citationstecken. De har lärt sig hur man är om man är “äkta”, det kommer inte från dem själva alls.
Per: Det kan ju hända att de startade helt ok, men att de fått den här stämpeln på sig och bara måste fortsätta. Jag menar, det måste ju kännas som att ni har alla vägar öppna, på något sätt. Ni behöver inte sitta fast i någon mall. Radiohead skulle inte kunna göra någon liten struttig pop-dänga…
Josephine: De skulle kanske må mycket bättre om de gjorde en?
Per: De skulle nog det. Och Thom Yorke skulle inte behöva se ut som om någon har skjutit honom i höften på varenda bild. Jag ställde den här frågan igår också, men…
Josephine: Inte den om trummaskinen, va?
Per: Nej, jag skiter i trummaskinsfrågan idag. Jag undrar bara om ni är förvånade över hur bra ni har blivit?
Sara: Ja, helt klart. Dessutom visste vi inte att vi skulle hålla på så här länge och göra såhär mycket. Spela in så många singlar och en skiva, samt göra så många spelningar.
Josephine: Tänka att vi har gjort fem singlar! Jag tror att vi är världens mest produktiva band. Jag är chockad! Detsamma gäller mina texter, när jag hör dem i samband med musiken så tänker jag att “det här har inte jag skrivit”. Det är verkligen så!
Sara: Och när man sätter på CD:n så tänker man att “det här är vår skiva”. Det är inte bara någonting på ett kassettband, utan en skiva! Det här har vi gjort!
Josephine: Och så minns man hur man stod i det där båset och sjöng och ritade fula gubbar på textpapperet.
Per: Känns det än som att det är “på riktigt”?
Josephine: Nu ska jag säga att det gör det — fullständigt! Jag har aldrig tänkt så tidigare, om någon hade frågat mig för ett halvår sedan om jag var med i ett band så hade jag nog sagt nej, rent instinktivt. Nu känns det på riktigt, och det känns jättebra.
Stefan: Vad är det för skillnad mellan 97 och 98 för ert band?
Sara: Förra året hände allting för första gången, och nu är det för andra gången och då känns det som att en del, som ni till exempel, har ett intresse för Girlfrendos musik, och inte för “fenomenet” Girlfrendo. Som de till och med skrev förra året i någon tidning.
Josephine: Sedan är det ju säkerheten. Förra året så kunde man stå för vad man gjorde, men samtidigt visste man att det inte var riktigt “pow”! Nu så tycker jag att vi är så jävla bra.
Sara: Förra året kunde vi definitivt inte tro att vi skulle göra en fullängdare.
Josephine: Och så sitter jag och säger att vi är så jävla bra, och jag har alltid hatad band som säger så. Men jag antar att det är ett tecken på…
Stefan: Men dom banden skulle aldrig ha sagt att de hatar band som säger så.
Sara: Vi kan ju inte säga att vi är skitbra, för då skulle man säga att vi själva är så jävla bra som personer, men å andra sidan vore det konstigt om vi gjorde massor av musik som vi inte tyckte om. Vi tycker ju att det är bra.
Josephine: Saken är att Girlfrendo är en blandning av sex personer. Om Girlfrendo bara bestod av mig så skulle jag bestämma och då skulle det inte låta som det gör nu. Men det är därför jag kan säga att det är bra, eftersom det inte bara är jag.
Stefan: Det måste vara en skillnad mellan i år och förra året att det har växt…
Per: Kollektivet!
Josephine: Kollektivet Girlfrendo!
Stefan: Först var ni två, och sedan tre, och fem, och nu är ni sex stycken. Är det inte jobbigt att ha ett band?
Josephine: Det är så mycket skönare. “Battle of the egos” — hur ska man översätta det? Om det finns tre personer så kan de trycka ner Per när det behövs, och mig när det behövs, och trycka ner den som behövs tryckas ned. Förstår ni vad jag menar? (Skratt).
Sara: Men det är ju sant, musiken blir intressantare när vi är fler, eftersom vi har så olika musiksmak. Det hade varit dödligt tråkigt om vi hade identiska skivsamlingar, för då hade nog musiken låtit exakt som det som stod i våra hyllor.
Stefan: Sedan växer väl man ihop också, så att bandet får en sorts gemensam musiksmak.
Josephine: Vi känner oss verkligen som ett riktigt band nu. Man vet hur det kommer att låta innan vi har satt igång, först börjar Per spela och det låter jättebra men det låter bara Per, sedan kommer Nicke och så gör han sina jättebra basgångar, och sedan kommer Anders och lägger på sina skitsjyssta pianoslingor, och sedan kommer de jättetuffa trummorna, och sist kommer falsksången! Fast det är inte sant, vi sjunger inte falskt, vi sjunger fint. Vi sjunger med inlevelse.
Sara: Men det kan hända att det blir falskt.
Josephine: Det kan hända att det skär sig lite, men det är inget fel med det.
Per: Och om de stör stör sig över något sådant ska de kanske inte lyssna på Girlfrendo i första taget.
Stefan: De har inte den där genen.
Josephine: Jag har en fråga. Varför stör det indiekidsen att flickorna i Girlfrendo sjunger falskt, men pojkarna i Pavement, Pastels, Lou Barlow, alla dom tuffa, det är bara jätteäkta. Det undrar jag. Jag kan inte svara på det själv.
Stefan: De flesta vill ju ha ett kompetent rockband, och är vana vid vad de hör på radion. Och då kan det nog bli en väldig kontrast när de hör er, även om det egentligen inte är falsksång.
Sara: Men om vi blir spelade på radion, vilket faktiskt har hänt ett antal gånger, så blir det förhoppningsvis en förändring.
Josephine: Men jag tycker att vår singel är så läskigt välpolerad. Fast inte på ett ont sätt, jag tycker det låter bra fortfarande.
Stefan: Finns det folk som gillar era tidiga singlar som tycker att ni är för välproducerade nu för tiden?
Josephine: Det finns nog dom som tycker att det borde vara mer om kiss och sånt…
Stefan: Om kiss? Bandet, eller?
Per: Kroppsvätskan?
Sara: Inte bandet, men kroppsvätskan, ja.
Josephine: Men jag tror inte att vi har så många fiender.
Stefan: Till och med Magdalena Väpnargård tycker om er.
Josephine: Vet ni vad jag sade i intervjun i P3 förra året: “Den dagen då personer som Magdalena Väpnargård förstår vad Girlfrendo handlar om så finns vi inte längre”.
Sara: Det var min mamma som påminde mig om det.
Josephine: Jag vet inte vad vi ska ta oss till. Vi kanske ska lägga av här och nu.
Stefan: Det kanske är hon som inte finns längre, det är någon annan som har tagit hennes plats och skriver i hennes namn med bättre smaklökar. Per, nu är det dags för dig att ställa en fråga.
Josephine: Vilka intressanta frågor! Jag måste ge er en jätteeloge.
Stefan: Undrar hur många sidor det kan bli i tidningen om vi tar med allting?
Per: Okej, vi har frågan om det är jobbigt att ha en av medlemmarna i England.
Sara: Ja, det är det. Det är jävligt jobbigt.
Josephine: När kommer du hem, Sara?
Sara: Tja, jag ska ju gifta mig och skaffa barn i England, så det tar nog ett tag. Nej, men jag börjar skolan och den räcker i tre år, så jag vet inte riktigt.
Per: Vad är det för sorts skola du går?
Sara: Jag ska läsa grafisk design på St. Martin.
Josephine: Jag har en seriös fråga som jag kanske inte borde ta upp nu. Om saker och ting hände på riktigt, skulle du då ta ledigt ett halvår och hänga med till USA och Japan och så?
Sara: Ta ledigt, ja. Hoppa av, nej.
Stefan: Kan man ta ledigt en termin?
Sara: Det tror jag att man kan. Dessutom var dom hemskt intresserade över att jag var med i ett band. När jag blev intervjuad för skolan så spenderade de hälften av tiden om att fråga mig om bandet, så jag kan nästan tacka Girlfrendo för att jag kom in.
Per: Vad är det för skillnad mellan musikklimatet i Sverige och i England?
Josephine: Jag vet inte, när jag sitter här med er så känns det som om Sverige är bättre, för det är fortfarande lite oförstört. Det är inte så mycket en stil, som jag tycker att det är i England. Där är de insnöade på en och samma sak hela tiden. Jag skulle vilja att folk var mer seriöst oseriösa.
Per: Står ni på Stjärnfisken Leunar eller Rymdskurken Streikos sida?
Josephine: Rymdskurken, lätt.
Sara: Nej, jag står nog på fiskens sida. Jag tycker att fiskar är mycket sympatiska djur.
Josephine: Jag tycker att rymdskurk låter mycket roligare.
Per: Josephine, du har ett svart hjärta. Svart som kol.
Sara: Det frågade en man mig en gång.
Stefan: Om du hade ett svart hjärta?
Sara: Nej, om min själ var lika svart som mitt hår. Det var ingen komplimang tyckte jag.
Per: Det vore skitbra att säga det till en blond tjej.
Sara: Nu är jag ju rödhårig, är min själ lika röd som mitt hår?
Stefan: Saknar du England ibland, Josephine?
Josephine: Ja.
Per: Vad är det bästa med England?
Josephine: Att man kan gå ut och köpa sina skivor.
Sara: Och man kan gå på konserter.
Josephine: Och det är så stort att det finns små klickar av allting, det gillar jag. Men samtidigt är det lika jävla, eller ännu mer liksom, gäng. Det är samma personer på samma konserter som går på allt.
Stefan: Men finns det några trevliga klickar?
Josephine: Det är klart, men man önskar att de kunde förvåna en lite.
Per: Men det blir väl alltid gäng, ni har Girlfrendo-gänget, och vi har Benno-gänget…
Josephine: Visst, och jag lyssnar på sån musik som Girlfrendo gör, men jag lyssnar på massa andra saker, och jag gör saker som inte alls folk skulle tro att jag gjorde. Det är ju likadant för alla medlemmar, Anders spelar ju salsa!
Sara: Man kan träffa personer som man känner lite grann på en konsert i London, och de pratar bara om sin sorts musik, och går bara på samma sorts spelningar. De känner inte till något annat som händer i världen.
Stefan: Du gillar ju i alla fall hårdrock och våldsfilm, Per.
Josephine: Det var det som gjorde att vi tackade ja till att göra den här intervjun.
Stefan: Vad ägnar ni er åt när ni inte är popstjärnor?
Sara: Jag läser en massa, i somras har jag läst flera muminböcker och lite andra grejer. Och så försöker jag rita, och så jobbar jag på min barnbok, givetvis.
Per: Nähä!
Sara: “En liten bok om döden” heter den. Jag har gjort lite andra barngrejer innan, och då vill jag underhålla samtidigt som jag undervisar. Den är till för att barn ska förstå vad döden är, fast på ett kul sätt.
Stefan: Tycker barn om Girlfrendos musik?
Sara: Ja, det gör dom. Mina barn, de jag passade förra året, när jag hälsar på dem brukar de spela Girlfrendo och dansa, och de tycker det är jätteroligt.
Josephine: Jag älskar barn, jag vill ha barn. Barn är faktiskt det bästa som finns, och de luktar gott.
Sara: Jag fick frågan i ett fanzine vilka mina hobbies var, och jag sade att barn var min hobby.
Josephine: Får jag berätta vad jag gör när jag inte är popstjärna?
Per: Ja.
Josephine: Jag går, tittar på rosa flamingos, och jag målar en massa och skriver som fan. Men jag skriver mest i huvudet, det är det som är det värsta. Jag har nog sexhundra texter däruppe.
Stefan: Den här frågan skulle vi kunna ställa nu… Hur kom ni i kontakt med alla era skivbolag?
Josephine: John (Jervis, på Where Its At Is Where You Are) sålde jag ett fanzine till på Sarah 100-partyt — nu får jag väl fett mycket cred i Benno.
Per: Ja, jävlar!
Josephine: Och när jag kom hem från England så låg där ett typ fem sidor långt brev som han hade skrivit, och sedan började vi brevväxla och skriva femton sidor långa brev till varandra. Sedan kom han till Sverige, och vi åkte till Emmaboda och så, och i samma veva startade vi Girlfrendo, och han ville ge ut oss och startade ett bolag. Piao! var jag ett gammalt fan av, jag älskar Lungleg och sånt där, och gick på deras konserter, typ sista Huggy Bear-spelningen var det ju dom som arrangerade. Och sedan hörde de vår första singel och tyckte den var dödsbra och ville släppa oss. Den dan jag hörde att Piao! ville ge ut Girlfrendo höll jag på att svimma! Först frågade de om vi ville spela på deras klubb, och då skulle vi spela med Red Monkey, Cat Power, Gilroy, och International Strike Force, typ bara favoritband hos mig.
Per: Jag har hört att Girlfrendo är det enda band som sålt slut på etiketten.
Sara: Ja, det är sant. Vi har sålt slut på alla våra singlar, faktiskt.
Stefan: Men är de inte lite rädda för att bli av med er?
Sara: Ja, det är dom, helt klart.
Josephine: Fast det har de egentligen inte rätt att vara, för vi har ju egentligen aldrig varit “deras” band.
Sara: Nej, men när de har hittat ett band som de tycker om och som det går bra för, så är det ju klart att de vill fortsätta ge ut det.
Stefan: De har aldrig velat att ni skulle skriva något riktigt kontrakt?
Josephine: De skulle nog vilja, men de vet att vi inte skulle göra det.
Stefan: Hur kom ni i kontakt med Bambini då?
Josephine: Jag tror att det var genom Mike Alway, som kämpade för Girlfrendo jävligt hårt ett tag. Han terroriserade varenda skivbolag i Japan ett tag. Sedan började jag brevväxla med Kazu, och han gillade oss sedan tidigare, och ville starta ett skivbolag och ge ut oss.
Per: Han verkar ha jävligt mycket pengar.
Josephine: Han jobbar med att designa skivomslag, och han har en klubb som drar jättemycket folk, jag tror det är därför.
Stefan: Det är lustigt hur så många japanska fanzines är så otroligt påkostade, det är fyrfärg, bilder på alla sidor, och artiklar om jättesmå band och är jättetjocka.
Josephine: Jag vet inte, det måste finnas någon hemlig källa bakom.
Per: Nu när ni har släppt så många singlar, är det inte dags för en singelsamling?
Josephine: Jag är helt emot singelsamlingar. Fullständigt emot.
Per: Varför?
Josephine: Därför att alla singlar berättar en liten historia om tidpunkten de spelades in på, och man ska inte lyssna på dem i ett sträck.
Per: Men det kan ju vara intressant att höra hur ett band har utvecklats.
Stefan: Alla singlarna har ju varit i stort sett omöjliga att få tag på efter en väldigt kort tid.
Josephine: Ja, det tycker jag är tråkigt. Men jag skulle hellre vilja att man pressar upp dem igen, mycket hellre det än att göra en samling. Jag kan tycka att det blir lite äckligt när man gör det för lätt.
Stefan: Folk kanske kan skriva ett brev till någon av er så spelar ni in låtarna på kassett?
Josephine: Jag gör jättegärna det. Jag kan till och med måla ett fint omslag.
Per: Vi kanske ska lämna ut adressen i tidningen?
Josephine: Jättegärna, jag vill ha brev.
Stefan: Då kan adressen stå mitt i intervjun.
Josephine: Den står här, och den är: Josephine Olausson, Nedre Matrosgatan 11, 41315, eller 41513, Götet.
Sara: Jag vill också ha brev! Jag vill ha brev till London: Sara Carneholm, 118 Hillfield Avenue, Crouch End, London N87AD.
Stefan: Jag tror att vi har tömt ut våra frågor nu.
Per: Vi skulle behöva en bra avslutning.
Josephine: Vill ni inte prata med oss längre?
Per: Jag skulle gärna prata länge till, men jag måste hinna med mitt flygplan.
Sara: Och jag måste till Borås.
Josephine: Thank you for flying with Girlfrendo Air…
Sara: …over and out.

Sedan den här intervjun gjordes har Girlfrendo fått sparken från sitt engelska skivbolag Piao!. Men det löste sig till det allra bästa, eftersom det bara tog bara två dagar innan ett av världens bästa popbolag, spanska Siesta, meddelade att de vill ge ut Girlfrendo i Europa. Japanska Bambini är fortfarande Girlfrendos huvudbolag dock.