Musik är arbete.
Idéer är tid och pengar.
Kreativitet är teamwork.
Att Dolkows nya platta ’Levitation’ är stämningsfull, stundtals romantisk och mäktig med inslag av Beatles fornstora dagar, beror på den enkla ekvationen ”tid och pengar”: tjugo dagar i studion och Ilbert som producent.

Det är inte lika charmigt att stå i replokalen längre, säger Peter Dolkow, trummis.
— Det har förvandlats till arbete helt enkelt. Både musiken och allt runt det. Deklarera, papper till Musikerförbundet, ringa runt, klagar Peter Andersson, basist och den som tillsammans med sångaren Lillis Rosander startade bandet.
— Jag hade aldrig börjat om, ifall det hade rasat. Aldrig. Sånt slit, fortsätter han.
— Fast det känns ju bra att det nu finns människor som jobbar för en, gör affischer, reser från Stockholm till Göteborg för oss. Det är en kick, och att kanske få några tusenlappar att motivera familjen med, svarar Dolkow.
Grabbarna i Dolkows kommer från olika platser i Skåne. Bönder säger dom om sig själva. Dom tackar sina familjer och husdjur på omslaget till skivan och vill inte prata om image utan menar att dom är ”vanliga”, ”tänker inte på sånt”, utan är ”ärliga”. I vilket fall så har dom en jordnära, praktisk inställning till det mesta.
— Vi hade en idé om en svävande Chesterfield-soffa på omslaget. Som vi skulle sitta i med olika saker omkring oss. Inte töntiga rocksaker som whiskyflaskor och sånt utan något mer skojigt, berättar en av Petrarna.
— Men det gick inte, det fanns inte tid och pengar, svarar den andre.
Konstnärlighet är ett svårt ord för Dolkows.
— Njae, men vi hade nog utvecklats mer, både kommersiellt och experimentellt, säger Peter med basen.
— Om det fanns tid och pengar, fyller Peter med efternamnet i.
I studion med Ilbert hade de möjligheterna. Och han hade förmågan att se något nytt i deras ganska hårda material.
— Han ville hela tiden testa nya grejer. Ung och sugen. Och han gillar pop. Beatles precis som hela bandet gör. Sgt. Pepper och stråkar. Han utvecklade låtarna, nu blir skivan nyanserad, inte bara rått ös att köra över folk med, säger Peter Andersson.
— Fast vi är noggranna med att det inte blir pompöst och överarbetat. Det ska funka med en vanlig sättning. Folk ska inte bli besvikna på konserterna för att det inte låter som på plattan, för sånt avskyr jag. Att spela ute är det absolut viktigaste.
— Samtidigt var ljuden och effekterna djävligt spännande, vi släckte ner hela studion och bara lyssnade. Nästan som filmmusik…