BABIES tror på att trägen vinner.
Efter sex år börjar bitarna nu falla på plats. Från basen i Malmö, skivbolaget i Göteborg, avtalet med Stockholm och nytt album precis släppt, tar de chansen att dränka landet i pop med reflekterande svenska texter.

Babies är numera bosatta i Malmö, men bandet föddes en gång i Karlskrona. Allt började när Eggis (eg Jan-Erik) kom med i Annas första orkester, tjejbandet Komplex. Under ett par års tid byttes trummis och gitarrister. Det blev svårt att finna folk i Karlskrona och blickarna riktades mot utomsocknes. Från Kalmar pendlade Johan och den förre gitarristen. Att resa tio mil åt varje håll för varje rep och spelning tar på krafterna, så efter ett och ett halvt år bestämde de för att “flytta ihop” i Malmö.
Namnet hämtades från Alice Cooper, som var gemensam musikalisk punkt hos medlemmarna. Cooper hade redan då väldigt mycket “baby” i sina texter. Förvåningen var stor över “upptäckten” att ingen annan redan tagit sig an det namnet.
Från att i början ha känts lite krystat, är nu namnet en införlivad del av gruppen. Det visar exempelvis de lite naiva omslagen och texterna som ofta är världen sedd genom ett barns ögon.
En dag i november sammanstrålar base one med basisten Eggis Johansson, sångerskan/gitarristen Anna Carlsson och trummisen Johan Eklund på stamfiket Siesta i Malmö. Med så mycket svarta kläder har man svårt att föreställa sig ett gäng som spelar gladpop med trallvänliga melodier. Gitarristen “Lulle” Ivarsson är den ende som har ett “riktigt” arbete och kan inte vara närvarande. Åldern spänner mellan 23 och 31 år. Johan och Eggis spelar också med i Strys orkester Babylon Blues, men även Anna har sidoprojekt, faktiskt två andra band. Trots olika musikaliska bakgrunder har de det gemensamt att de samtliga varit involverade i punkvågen på ett eller annat sätt.
— Förutsättningen när vi satte ihop Babies var att bandet skulle innehålla en mix av olika typer av musiker, för att göra något eget av det. Det är något vi hållit kvar vid när nya medlemmar kommit till, även nu sist när vi fick tag i Lulle för ett år sen. Vi ville inte sätta upp en lapp i skivaffären “Tre som gillar Mission söker en fjärde”, förklarar Eggis.
Vad är det som fått er att fortsätta så länge?
— Det har ju gått bättre hela tiden, varje år har blivit ett bättre år, säger Johan.
— Jag kan tänka mej att folk som helt nyligen hört talas om oss undrar lite, men vi har ju spelat otroligt mycket hela tiden och det har gått jävligt bra. Si det känns inte som vi jobbat i motvind, menar Eggis.
Vilka erfarenheter har ni gjort, finns det saker ni ångrar?
— Vi fick skivkontrakt ganska snabbt, redan efter vår första demo, berättar Eggis. Den spelades in tidigt -84 i Göteborg. Skivbolaget Transmission eller Nacksving som det hette då och som ägde studion, fick lyssna på den och tände direkt. Vi spelade in en singel och då var vi väl lite som alla andra band. “Åh, vad skönt, nu är det fixat”. Men så visade det sig att det var ju inget fixat alls. Det var nästan så att man egentligen får jobba mer än någonsin när man får ett skivkontrakt.
Möjligen har det gjort att Babies varken förlitat sig på skiv- eller bokningsbolag, de gör dessutom sina skivomslag själva. De vill ha full kontroll på allt.
— Vi tror fortfarande på det här att göra allting själva. På så sätt är vi fortfarande ett punkband egentligen, säger Anna.

frihet under avtal

Babies är en av grupperna som berörs av samarbetsavtalet mellan Nonstop och Wea. Avtalet innebär i korthet att alla artister som Nonstop tar sig an, lyssnar även Wea på och förhoppningsvis ger ut. Skulle inte Wea godkänna artisten har Nonstop full frihet att ge ut på egen hand.
— William var ju redan på väg över till ett stort bolag och det här avtalet gjordes bl a för att dom och vi inte skulle försvinna från Nonstop. Samarbetet innebär bara fördelar för oss. Vi har bl a märkt att vi fått otroligt mycket radiospelningar. Sen kommer ju skivan att distribueras till så många fler affärer. Om skivan inte når ut i affärerna kan man ju inte begära att folk ska upptäcka den. Sen är det ju upp till oss om det är bra. Trots allt kommer nog inget gratis. Vi måste ut och spela mycket i alla fall, menar Eggis.
Er reaktion om Wea bedömer er nästa LP som okommersiell och inte vill ge ut den?
— Då har ju Nonstop frihet att de ut den själva, svarar Johan.
— Man skulle inte göra om den för att tillfredsställa Wea, påpekar Anna.
— Det faktum att vi hållit på så länge gör nog att vi skulle säga “Tack för det som varit”. Jag tror att ett band som kanske funnits ett år och fått en snabb framgång försökt klamra sig fast, men vi skulle nog inte göra det. Vi vet vad vi vill ha och gör som sagt i princip allt själva. Min fasta övertygelse är, nu när det kommer så mycket musik och skivor, att personlighet är minst lika viktigt som att det låter bra. Vår infallsvinkel att göra skivor är att vi anser oss ganska egna i vår genre. Skulle vi tappa det, tror jag vi iallafall inte skulle sälja speciellt mycket, säger Eggis.
Kommer Nonstop att rätta smaken efter Wea?
— Jag tror att de kommer ge ut det de själva tycker är bra, som de hittills gjort, säger Johan.
— Redan nu har tillströmningen av demokassetter ökat ganska drastiskt till Nonstop. De har fått ett större urval och på det sättet tror jag att Nonstop själv a kommer höja ribban lite kvalitetsmässigt. Men jag tror inte att det kommer bli efter vad Wea tycker. Jag tror inte heller Wea vill att de gör det, menar Eggis.
Hur bedömer ni risken att Wea suger ut det gottaste av Nonstop och kastar resten på sophögen?
— Den risken finns ju alltid. Jag kan tänka mej att en del avtal i utlandet skrivs på ett sätt att det lilla bolaget bara är hänvisade att ge ut det som det stora bolaget vill. Det behöver ju inte Nonstop göra. Jag tror faktiskt att de gör det här samarbetet för att de tror att det i princip alltid ska kunna gå att komma överens, säger Eggis.

sprittande pop, allvarliga texter

Babies nya LP ‘De Vet Ingenting Där De Går’, kom ut i oktober. Omslaget är en glad, lite barnslig teckning på en sommarvarm strand med en naken pojke och flicka, som inget vet där dom står. Innehåller är sprittande popmelodier blandade med allvarstyngda texter. Liksom singlarna, är resten av albumet inspelatiTomas Gabrielsson studio White Room i Örkelljunga. Babies har producerat allt själva.
— Eftersom vi producerade singlarna föll det sig naturligt att göra så med resten också. Men till nästa platta funderar vi på att ta med en medproducent, berättar Anna.
— Tomas fungerade som lite producent också, men vi har haft sista ordet och det känns jävligt viktigt, förklarar Eggis.
På LPn återfinns också “Mina drömmar”, en låt av John Holm som är en inspiratör och god vän till bandet.
— Vi bad honom skriva en b-sida till singeln “Yeah Yeah Yeah” och han gav oss en låt han skrev vid 25, han är runt 40 idag, och som fortfarande var opublicerad. Den handlar om hur det är att bli sviken första gången. Annas lite barnsliga röst passade väldigt bra till låten, berättar Eggis och fortsätter:
— John Holm är för min del en av de absolut första som visade att det går att göra bra grejer på svenska. Pugh gjorde det visserligen samtidigt, men John är verkligen svensk rockpoet. Han använder gamla fina svenska ord.
Babies eget textskrivande, liksom stämningen i replokalen, präglas av ordet demokrati, kanske något ovanligt i bandsammanhang. Texterna är på svenska med en del engelska fraser insprängda. Det är mycket lek med ord och världen sedd med ett barns ögon. Oftast finns där en underliggande allvarlig ton. Anna skriver i huvudsak, men de andra bidrar ofta med synpunkter och åsikter på innehåll, tema och uppbyggnad.
— Om man är en grupp, tycker jag det känns viktigt att alla står för och har åsikter om det som sjungs. Vi har alltid kört på svenska och tyckt det varit viktigt. När vi startade var det naturligt att skriva på svenska. Då fanns det en massa band som fortfarande gjorde det, t ex Commando och Lolita Pop. Strax efter kom garagevågen och det blev väldigt ute med svenska. Nu känns det som att det kommit tillbaka igen. Kanske lite där också en förklaring till att vi blivit “inne”, ha ha. Man märker att radioproducenter prioriterar svenskspråkig musik mer nu än tidigare, säger Eggis.
Berätta lite om texterna, t ex “American wrestling” och “Vilda Matilda”.
— “American wrestling” handlar om teves inflytande över barn och är mycket en lek med ord. Jag växte upp med Barna Hedenhös, men det gör säkert inte barn idag, utan det är mer amerikansk brottning och sånt. Det är inte konstigt att samhället blir som det blir, menar Anna.
— “Vilda Matilda” kan man säga är en uppmaning att gå sina egna vägar. Att inte låta sig överbeskyddas varken av föräldrar eller samhälle, förklarar Eggis.
Som brukligt är när texter kommer på tal, vidgar sig ämnet i takt med att diskussionen fortgår. Efter många och långa sidospår konstaterar vi att det finns otaliga saker som man skulle vilja ändra på, bl a isoleringen människor emellan.
— Det är ju en av grejerna som gör det meningsfullt att åka omkring och spela. Det är ju inte bara upp till 18-20 år som man ska lära känna nya människor och sen resten av livet behålla dom. Det är ju lite av att behålla det barnsliga draget, au fortfarande vara nyfiken och vilja träffa nya människor. Det är också något vi gärna vill ha i vår musik och i våra texter. Att känna att vi fortfarande är nyfikna, har fantasi och lekfullhet.