— Nunnan har aldrig utgått ifrån publiken. Vi har alltid varit egoflippade. Det viktiga har aldrig varit om det funkat. Det viktiga har varit att hålla igång den kreativa processen.
— Nunnan har aldrig kännetecknats av att skapa bra låtar, men vi har alltid lyckats skapa massor av bilder hos folk och väldigt mycket reaktioner. Just bildskapandet har gjort att vi står för nånting, att vi motsvarar ett behov på något sätt…
Fjorton månader fördröjt markerar THE LEATHER NUN sitt 10 års jubileum. Med nya albumet International Heroes är bandet på bana igen. Eller som Jonas Almqvist ser plattan:
— Ett steg bak, två steg framåt.
Foxtrot?
— Ja kanske, men tuffa killar dansar inte.

Första söndagen i mars. Klockan är elva på förmiddagen. Närjag kliver in på fiket vi stämt träff, står redan Jonas Almqvist där och beställer te med semla. Vi är ungefär lika pigga; han kommer nästan direkt från en natt på stan, er reporter tvingades till en svinotta för att slutföra förberedelsen av den här intervjun.
Efter tre timmar tar mina kassettband slut.
Efter fem (!) timmar beslutar vi att det mesta nog är sagt. Åtminstone för tillfället. Men di har vi också hunnit prata barn, mc-debatt och Bo Strömstedt, en del om den pjäs Jonas just nu arbetar på och som Peter Stormare ska försöka få Dramaten att sätta upp, påspätt med Hegel, filosofi, dialektik, politik, musiker, liv, död och däremellan tillvaron som outsider. Samt att Nunnan gärna hade spelat förband här åt kompisarna The Mission om saken bara gått att ordna.
Jonas Almqvist är en oerhört pratglad och sympatisk person. Kanske förhöjs intrycket av att han i den bemärkelsen känns som kontrasten till vad Leather Nun står för i sin musik. Han blir ljuset där Leather Nun är mörkret. Och eftersom vi båda bor i Stockholm blir han för denna intervju även enkelheten, då det är en knepig historia att samla hela bandet eftersom gitarristen Bengt ”Aron” Aronsson och trummisen Gert Claesson bor i Göteborg.
The Leather Nun är idag tre individer med lika många uppfattningar om saker och ting. Det är sammansmältningen av dessa saker som tillsammans blir Nunnans musik. Därför påpekar Jonas ofta att han egentligen inte vill bli intervjuad ensam, eftersom hans bild av sakernas tillstånd inte är representativ för hela gruppen.
Ändå kvarstår det faktum att Jonas till nya LPn har skrivit åttio procent av materialet, text och musik. Och det går inte att bortse från att vokalister är ett naturligt blickfång i alla band. Att Leather Nun i alla sammanhang möts av respekt, trots att deras musik inte flödar listorna, hänger sannolikt till stor del ihop med att Nunnans sångare är rak, genomtänkt och tydlig i sina åsikter. Kvaliteter som inte är direkt vanliga i den här branschen.

blåsningen

Nio månader försenad har så ’International Heroes’, Leather Nuns nya LP, blivit klar. En försening som deras så hett eftertraktade producent Kim Fowley, faktiskt var orsak till. Fowley som producerat Guns’N’Roses, Posion, Byrds, Soft Machine, Gene Vincent, Warren Zevon, Runaways, Orchids, svenska Contact m fl och som mediafigur varit för musiken det Warhol var för det visuella.
— Plattan spelades in i juni i Washington. När vi kommer tillbaka till Sverige tycker vi att det låter skit. Kvaliteten på mastertejperna är urusel, vilket är tragiskt med tanke på att Fowley har 30 års erfarenhet i branschen. Honom borde man alltså kunnat lita på när det gällde inspelningskvalitén. Men den var urusel, vi hade alltså åkt på en blåsning.
— Så vad vi får göra är att tillbringa en bra bit av hösten och vintern till att reparera inspelningsskadorna, vilket innebär att alla instrument utom trummorna spelas inpå nytt. Det är varken lustfyllt eller kreativt.
— Men Kim såg en massa saker hos oss som gjorde att han var rätt person att jobba med. Han uttryckte i ord sånt vi bara känt. Han påstod att Nunnan har några saker som gör oss exceptionella. Dels att vi är ett europeiskt band som har en historisk och kulturell förankring som amerikanska band aldrig kan ha. När ett europeiskt band sammanför de europeiska kulturella rötterna med det mest amerikanska som finns, alltså rock’n’roll, så får man en dynamik som amerikanska band aldrig kan nå upp till. Där kan det bara bli yta, det kan bara bli Guns’N’Roses. Men med ett band som Nunnan kan det bli ett religiöst, filosofiskt, politiskt djup.
— Det låter lite intellektuellt, men vi kan relatera Nunnans musikaliska språk bakåt till Hegel, till Nietzsche, till Schopenaur, till en nihilistisk skola. Det är en kulturtradition som i Sverige återfinns hos Strindberg och lite grann hos Ingemar Bergman. Men det är inte som den finska dystra tungheten, utan samtidigt en religiös-filosofisk, kontinental europeisk grund i en idétradition. Samtidigt som du har rock’n’roll-språket. Det blir tyngd och inte bara rock’n’roll-klichéer. Jag kan förklara Nunnan utifrån Nietzsches begreppsapparat när han pratar om värde och moral, om gott och ont och vad som ligger bortom det.
’International Heroes’ är ett steg tillbaka till känslan i Nunnans liveLP ’Alive’ 85/86, då bandet stod på topp och gjorde en magnifik spelning i Hultsfred. Därifrån hade bandet kunnat bli hur stort som helst. Turnéer utomlands samlade ständigt större fanskaror, i London blev t o m spelningar inställda eftersom arrangörerna befarade upplopp. Då hände det som inte fick ske.
— Vi hade en basist som i grund och botten är en väldigt snäll människa. Tyvärr var han ibland lite för snäll plus att han konstant hade dåligt med pengar. Så han gjorde en affär som resulterade i att han åkte in på kåken. Det här sker tio dagar innan Nunnan ska åka ut på Europaturné. Luften går ur oss.
Sen dess har Leather Nun jobbat för att återfinna den känsla som gled ur deras händer. För ett år sen beslutade de att krympa ner sättningen till de ursprungliga tre; Jonas, Aron och Gert. Freddie Wadling, ursprungsbasist har numera sin egen karriär, så Nunnan har lejt Uffe Widlund som de trivs mycket bra med.

få tydligheter

Leather Nun bildades 28 februari 1979. Tjugosex dagar efter Sid Viscious självmord, på dagen sju år före dödsskjutningen av Palme.
Fram till -85 levde Leather Nun mycket på ursprungslåtarna ”Prime Mover” och ”FFA”, låtar som ofta kom tillbaka i deras senare ganska anonyma produktion. Med 1986 års intåg kom en delvis vidareutveckling av formeln genom suveränt berättade ”Desolation Avenue”. Det i övrigt vingliga året avrundades för Nunnans del med ’Pink House’ som lutade sig mot Blondie-pop. Och som föregicks av den misslyckade ”Leather Nun plays Abba” med ”Gimme gimme gimme” i en hypad, men likafullt kraftlös singelversion. Den var rent ut sagt dåligt.
— Det tycker jag också. Vi ville inte göra den, men vi blev mer eller mindre tvingade för att vi ville göra en cover-singel. I grunden finns det alltid bandet och det finns skivbolaget. Och jag kan förstå att skivbolaget ville vi skulle göra Abba, för det var rätt i det läget. Men det var inte rätt för Nunnan, vilket bolaget kanske inte fattade trots att det i den vevan kom en Abba-revival. Min idé var att göra Wham!s ”Wake me up” istället, som hade varit lika rätt kommersiellt, speciellt som Wham! sprack strax efteråt.
I den här perioden känns det som att Leather Nun börjar leta efter en ny identitet. Och den kom delvis när de utvecklade konceptet med ’Pink House’-låtarna ”I can smell your thoughts” och ”Jesus came driving along”. När de sen, året därpå, skulle ta klivet upp på den stora scenen, kändes det som att stegen fanns på plats med fräcka rap/hip-hop-singeln ”Cool shoes”. Men när språnget var taget visade det sig att det synt-slickade avstampet ’Steel Construction’ bara var lös sand där urberg hade behövts. Nunnan föll rakt igenom.
— Jag sa i förtroende då att den plattan bara hade tre-fyra låtar som jag gillade, resten lämnade mig tämligen likgiltig. Min absoluta favorit där är ”Just a hustler” som tar tag i Nunnans episka grejer; den våldsamma, storslagna, bildberättande filmmusiken. Trots att LPn är anonym blir jag förvånad över att så många människor tycker om den. Men oftast stämmer ens egen uppfattning om det man gör inte överens med mottagarens.
Gruppens kanske största hitpotential kom i singeln ”Demolition love”. Killarna ville ha Anders Glennmark som producent och Glennmark ville producera, men de lyckades inte synkronisera sina arbetsscheman. Ilbert kallades in, men som Jonas påpekar ”han hade för mycket av Frankie Goes To Hollywood-producenten Trevor Horn i sina tankar”. Det förtar ändå inte intrycket av en enorm täthet och kraft när elementen är som starkast i Nunnan.

åter till rötterna

Försnacket till den här LPn var att den skulle bli ”Nunnan tillbaka till rötterna”. Tycker du att den blev det?
— Ja. Till skillnad mot ’Steel Construction’ som blev en väldigt ogenomarbetad och spretig LP, så finns det en linje i den nya. Den är mer rockenrollig och framförallt kommer alla låtarna att bli jävligt bra live. Och det känns så skoj att vi kan sitta där och nicka och känna att vi kan åka ut och spela den här LPn rakt av. Det är första gången vi kant så.
Personligen tycker jag att ’International Heroes’ har fått en balansförskjutning åt Lou Reed-hållet på bekostnad av er ursprungliga Stooges-botten. Och jag hör väldigt många Stones-riff och vita bluesrötter mitt i allt detta, även om Reed kanske är tydligast. ”Velvet Sky” skulle kunna vara Reed själv.
— Det är skoj att du säger det. Folk har alltid försökt örfila upp mej för att jag har ett Lou Reed-komplex. Men det är Aron som har lättast att uttrycka hans och även Stooges musikaliska språk. ”Velvet Sky” är också Arons låt helt och hållet, det är den enda låt som som jag inte sjunger. Däremot spelar jag både solo- och slide-gitarr på LPn, nåt som jag inte gjort på platta förut.
— Själv är jag bluesidiot i grunden. John Lee Hooker är min husgud och jag upptäckte honom redan 68/69. Han är kung, han är ursprunglig på samma sätt som Lou Reed. Hooker är mer tidlös än Muddy Waters, han står för väldigt enkel, naken och repetitiv musik. Han liksom ligger på en slinga hela tiden och bara berättar en historia. En upplysning som borde få den som följt Nunnan genom åren att förstå mitt bidrag till vår musik. ”Slow Death” är John Lee Hooker tjugo år senare.

lou reed 20 år senare

Kim Fowley påpekade att Nunnan även är Lou Reed 20 år senare, i samma tradition. Dessutom ville Kim ha bandet till en modern variant av Rolling Stones ’Exile On Main Street’. Att göra en skitig, jävligt kaxig rock’n’roll.
— Återanvändning är populärt ord idag. Rock’n’roll handlar uteslutande om omskapande, man snor grejer här och var och så stuvar man om det till nåt nytt. Lyssna på Guns’N’Roses genombrottslåt ”Sweet child of mine” och jämför den med ”Pink house”. Eller ta refrängen i Ratatas ”Glad att det är över” och lägg den mot ”Demolition love”-refrängen. Dom stämmer not för not. Men inte mej emot, jag vet att Mauro Scocco är gammal Nunnan-fan.
Jonas Almqvists fördel är att han är mycket genomtänkt och väldigt påläst, något som ger honom övertaget i alla intervjuer (man vet väl hur slarviga journalister annars är). Men vad är han mest; förnufts- eller känslomänniska?
— Vilket kom först: Hönan eller ägget? Jag tänker mer än jag läser, jag är alltså inte så beläst som jag låter. Jag kan förstå saker utan att behöva läsa dom. Men jag skulle aldrig kunna överleva utan tillgång till ett känslokapital. Där kommer man också in på kontrasten i Leather Nun; svart läder=synd/vit nunna=oskuldsfullhet, förnuft-renhet/känslor-fysik. Motsättningarna.
— Jag står mittemellan, vilket folk kanske har svårt att se. Anledningen till att jag håller på med rock’n’roll är att man där kan gräva i dom här känslorna. Jag behöver hela tiden känslorna för att kunna göra nånting av förnuftet. Framför att läsa en bok, så föredrar jag att sticka ut och åka motorcykel. På samma sätt som jag föredrar att tatuera mej framför att köpa konst och sätta upp på väggarna.
Är texterna annorlunda den här gången? Jag menar, ni har en historisk tradition av motorcyklar, fistfuckers, machoprylar.
— Men titta på ”Prime Mover”. Den är inte en enkel macho rock’n’roll-kliché. Den var ju en kommentar till det här punkfenomenet, Johnny Rotten och idiotin att låta sig företrädas och att inga gudar varar för evigt.
Såna texter har undertecknad lättare att ta till sig. Däremot är det svårare att smälta effekterna av diabildsshower på missbildade barn etc — vilket Nunnan dock inte har kört, men hemskheterna finns där. I låtar som ”Slow death” (om en man med 90 procentiga brännskador), ”FFA” (Fist Fuckers Associates — behöver knappast översättas) för att ge några exempel. Det är förstås provokativt att ta fram kontraster, men samtidigt vet man aldrig hur mycket man manar till efterföljd.
— Jag vidhåller att de flesta bara ser till ytan, till själva effekten. Den våg av industriband som dök upp i början av 80-talet, har idag lett fram till grupper typ à;Grumh, Nitzer Ebb m fl. Det är just bland de här efterföljarna som mycket är skit. Där saknas kopplingen till det musikaliska språket, det är bara yta. Det är för mycket förbjuden frukt och för lite uttryck för en ärligt upplevd känsla.
Vilken effekt söker ni då?
— Det är som när man diskuterar ordet frihet, att man laddar ordet med så många betydelser så att det till sist saknar betydelse. Nunnan har alltid varit ett effektsökande band. Säger man effektsökande så tänker man bara på såna som kör med billig effekter och så. Men alla människor söker ju en effekt med vad dom gör, även om det inte alltid är medvetet. I den meningen är vi alla effektsökare.
Vilken reaktion vill ni väcka i publiken, om jag förtydligar mej så?
— Vi vill vara en slags katalysator genom att väcka bilder, väcka tankar och känslor som inte fungerar på ett masskommunikativt sätt, för att uttrycka det väldigt klumpigt och svårt. Vill man fungera masskommunikativt i t ex en västernfilm, så sätter man en vit hatt på hjälten och en svart på skurken så vet alla vem som är vem. Ett effektsökeri som alla kan förstå. Vi funkar inte på det sättet, vi vill söka individuella effekter hos var och en som kommer på spelningarna, eller som lyssnar på plattan. Det låter väldigt intellektuellt, men det har nog mest att göra med att vi i bandet själva fungerar så som individer. Vi tänker, resonerar och fungerar på det sättet och därför blir vårt språk också så.
— Orup är en bred och öppen människa som pratar på ett sätt som många människor kan förstå. Vi är mera djupa och därför kräver det mer av dom som lyssnar. Därför får dom också olika ingångar beroende på vad dom själva har för erfarenheter och känslor.
Om den nya LPn gör Nunnan tydligare inför publiken går naturligtvis inte att få svar på nu. Jonas menar att det möjligen visar sig senare, men i det kreativa arbetet sker allt så spontant och känslomässigt. Nunnan saknar dessutom en stor strategi med utstakad målsättning för det man vill uppnå.
— Vi är inte religiösa och politiska hycklare som U2 och Midnight Oil.

giftiga älsklingar

Kanske kan kärleksballaderna locka publiken (Jonas erkänner villigt att han älskar dem: ”ballader är motsatsen till rock’n’roll — se på Stones ’Angie’, man behöver den motvikten till allt det fysiska, att visa upp det mänskliga som även finns hos machos”). Textmässigt (och även musikaliskt) finns annars ett spår som i alla sina hemska bilder verkligen känns befogad vid denna tidpunkt på Jorden: ”Toxic Darlings”.
— Den är nog mer en framtids/science fiction/vad-vi-är-på-väg-in-i-låt. Nånstans är det ett slags — gud vad det här låter intellektuellt — iakttagande av att vi under det här århundradet har missbrukat jordens resurser och mjölkat ur allting. Och för vår egen överlevnads skull så måste vi nu återvinna det här stora skräpberget. Det finns inte så mycket nya tillgångar att ta av, så man får vara mycket mer noggrann med dom resurser vi har runt omkring oss. Nu låter jag som en miljöpartist.
— Men det är lite såna här tankegångar nu som — oavsett om man är miljöpartist eller inte — går över västvärlden. En gradvis ökande insikt om att man måste utnyttja återanvändningen på ett helt annat sätt än förut. Och på det sättet blir vi ”toxic darlings of the wasteland” för att vi lever på en skräphög. Vi är dom vi är för att vi är en slutprodukt av den här hänsynslösa rovdriften av samhället, av människor och allt som pågått under 1900-talet. Vi är zombies, vi är napalmbarn, vi lever på en skräphög.
Ytterligare en tydlighet som ’International Heroes’ ger oss är att Jonas Almqvist faktiskt kan variera sin sång. Jonas har ingen stark röst, men den är personlig. Hans sång har alltid varit en slick på kallt stål, på ett smitt svärd om ni så vill. Ända fram till textradens sista ord har uttrycket varit rätt entonigt. Men slutordet har alltid hamnat på ett lätt vibrato, en slags trampolin som fört handlingen vidare. Ett kelet morrande som antyder att kissen mycket väl skulle kunna ha ihjäl dej med ett simpelt klös, men att han för tillfället har dragit in klorna för att reflektera över något annat.
Jonas Almqvist är kompakt både som kroppshydda och som diskussionspartner. Han kan vara lika förstående som avvisande. Men han har alltid lika mycket respekt som ödmjukhet. Han besitter något så ovanligt som integritet. Och det hörs när han sjunger.
Nu har han på något sätt också lyckats överföra detta i sin sång. Tidigare har han släpat efter när låtarna ökat i tempo. Ett exempel på den nyvunna marken är låten ”Waiting For Your Train”, en rätt söt kärleksballad, som ställer hårda krav på melodikänsla och får Jonas att sjunga med större register än vi någonsin tidigare har hört honom. Han skruvar på sig när jag påpekar att han lyckats skapa dynamik.
— Det vete fan. Jag kommer alltid att hävda att jag inte är någon sångare. Jag har större självtillit till mitt eget låtskrivande än till min sång. Så jag tycker det är svårt och pinsamt att höra sången bli tydligare och framlyft i mixen.
Det är nånting Almqvist får leva med, för så har det varit genom hela Nunnans historia. Skulle inte hans röst funnits där som en slags ledstång, en nödbelysning i den rökfyllda korridoren, hade musiken ohämmat kunnat vältra sig i kaos.
— Då är vi tillbaka i det där med läder och nunna, svart och vitt, ont och gott, fysiskt och känsla. Nunnans musik är fysisk och tung, men det är inte min röst. Jag har för mej att det var en engelsk recensent som ansåg att min sång är likt en maskros som bryter sig upp ur ett slagfält av taggtråd. Och det du påstår om någonting att haka tag i, oavsett om sången är bra eller dålig, så finns det en dynamik i det, ett möte, en fungerande syntes.
— Men va fan, många av de största rockmusikerna är skitdåliga sångare, det har inte så mycket med det att göra. Jag själv har alltid lyssnat mer på helheten. Personligen skulle jag hellre ha en röst som Freddie Wadling, men det skulle inte funka i Nunnan.

i rörelse eller stillhet

Egentligen kan allt strippas ner till två tillstånd: att ständigt vara i rörelse respektive att stanna upp. Band som stannar upp i sin utveckling, blir tydliga och ger publiken en bättre chans att ta till sig musiken. Band som ständigt befinner sig i utveckling blir genom sin rörelse svårfångad hos publiken. Därmed minskar chanserna till masspopularitet eftersom människans längtan efter fasta värden och trygghet följer henne från barndomen livet ut. Möjligen lyckas man fånga in lyssnare som själva finns i utveckling, men de äger av hävd ingen större känsla för trofasthet.
— Leather Nun kommer aldrig bli ett band för massorna. Vi är för mycket en del i den pågående dynamiska utvecklingen för att kunna bli så breda. Vi är för öppna för det som händer runtomkring oss för att utveckla en enda grej maximalt på samma sätt som Orup, Mauro Scocco eller Springsteen gjort. Det är ett vägval man får göra; vem ska man sätta i centrum? Sitt eget kreativa skapande eller de förväntningar som folk har på det som skapas?
— Egentligen hoppas jag att det aldrig kommer att hända, men förr eller senare lär Nunnan stanna upp. Och då spricker vi. Men just nu känns den händelsen väldigt avlägsen.
’International Heroes’ är alltså steget tillbaka till de egna rötterna, men samtidigt två steg framåt i och med att dörren gått igen bakom fyra besvärliga år. Och en antydan om att det sannolika Roskildegiget i sommar kan bli kanon.
— Det här är ingen genombrotts-LP, utan den är ett budskap till alla våra jävligt lojala och underbara fans som orkat stå ut med oss under den här tiden: Vi är på bana igen. Vi har börjat jobba igen och nu funkar det.