Mycket har hänt med Shotgun Messiah sedan vi skrev om dem för drygt ett år sedan. De har hunnit med en maratonturné, att släppa en mini-CD och att bli av med halva bandet. I samband med att de nyligen gästade Sverige för att spela in sin nya platta passade Backstage på att få en pratstund med de två kvarvarande medlemmarna Tim Sköld (sång) och Harry Kemppainen (gitarr).
Varför slutade Stixx (trummor) och Bobby Lycon (bas)?
— Enligt vad dom sa så hade de fått nog. Det var inget personligt utan det handlade mer om att vara pank, att jobba som fan och ändå inte få något betalt för det. När band är i vår storlek så går de back. I princip ökar vi bara skulden till skivbolaget och de hade tröttnat på att leva så, förklarar Tim.
— Vi hade inte väntat oss deras beslut utan vi trodde att de precis som oss skulle kämpa vidare. De slutade precis innan vi skulle gå in och göra demos för den nya skivan. I och med att vi hade studiotid så gick vi istället in själva och började programmera och härja. Då bestämde vi oss för att inte skaffa några nya medlemmar före det att vi spelade in skivan utan att jobba med maskiner för att se hur det blir.
— Vi har alltid varit nyfikna av oss och nu har vi alla möjligheter i världen att utforska precis vad vi vill musikaliskt,fyller Harry
I och med att de precis har börjat inspelningsarbetet när vi pratas vid så var det väldigt mycket som var oklart. Bestämde mig därför att ringa upp dem vid ett senare tillfälle för att höra efter hur det gick, men mer om det senare.
VILL BLI TAGNA PÅ ALLVAR
Vad finns det att säga om Mini-CD:n ”I Want More”, som innehåller tre covers?
— Den gjorde vi för att… Det var fortfarande många som hade för sig att vi var ett glam-band, börjar Harry och blir snabbt avbruten av Tim:
— Det har tagit ett jävla tag för folk att förstå vad bandet handlar om. När vi hade stora frillor, spektakulära kläder och hela det köret så trodde folk att vi inte kunde spela och det var väldigt frustrerande. Då bestämde vi oss för att satsa helhjärtat på musiken för det är ju den det handlar om när det kommer till kritan. Det var för att understryka det som vi gjorde ”I Want More”-plattan.
Tim som är den som pratar mest berättar att de efter att de släppte ”Second Coming” plattan var ute på turné i staterna i nio månader, och att de under den tiden hann med över 100 spelningar.
— Det gick bra som fan, det gjorde det faktiskt. Det var jobbigt men efter fem buss och förarbyten så funkade det. I början var vi ute med Vinnie Moore som ligger på samma bolag som oss (Relativity). Vi öppnade åt honom i två månader innan vi åkte själva och hade andra band som öppnade åt oss — bl.a T-Ride som är ett skitbra band.
Harry talar om att ”Second Coming” sålde mer än debuten men att det var mindre än vad de hade väntat sig.
— Den här gången fick vi jobba oss till det i och med att vi turnerade så intensivt. Det var inte annonser eller radiospelningar som sålde skivan utan det var bandet och det är trots allt en fördel.
VALDE ATT SPELA IN I SVERIGE
Redan inför den skivan hade Shotgun Messiah funderingar på att spela in i Sverige men så blev det inte, men denna gång valde de alltså att spela in i Sverige. Närmare bestämt i Atlantis studion i Stockholm. Varför?
— Valutan. Den sjunkande kronan. Det är en klar fördel för vi får hur många kronor som helst för en dollar, säger Tim och skrattar innan han berättar att det var valet av Sanken Sandquist som producent som var avgörande.
— Det finns fortfarande en massa producenter av den gamla skolan i USA och skulle vi ha jobbat med någon av de snubbarna så skulle det genast ha blivit en namnförknippning. Därför gällde det att hitta någon som var relativt okänd men som hade samma idéer som oss.
— Vi hörde Thåström-plattan och tyckte att det lät intressant, fortsätter Harry.
Tim förklarar vidare att bara för att de spelar in plattan i Sverige så tänker de inte flytta hit. De räknar fortfarande Los Angeles som sitt hem.
Harry:
— Framförallt så vore det karriärsjälvmord att flytta eftersom vi inte är någonting i Sverige.
När vi ändå är inne på Sverige så berättar jag för killarna att det har varit stora problem med att få tag på deras skivor här ”hemma”.
— Vi hoppas att vi skall kunna rätta till den delen med den nya skivan. Det handlar inte bara om Sverige utan om hela världen. Det är bara i USA det fungerar. I övrigt har Relativity varit rätt klena, men vi skall ändra på det, lovar de.
När jag ringer upp ett tag senare får jag prata med Tim som börjar med att berätta att de har kommit en bra bit på väg med inspelningen, men att den deadline de måste hålla för att få ut skivan i år närmar sig med stormsteg.
— Vi skall snart börja mixa så vi får skynda på. Man vill ju alltid ha mer tid men vi är inte Def Leppard eller U2. Det är både bra och dåligt att ha en deadline. Man mår sämre av att hela tiden ha pressen på sig men samtidigt så pressar man sig själv till att få någonting gjort.
PRISAR SANKEN
Hur har samarbetet med Sanken fungerat?
— Det har gått åt helvete, skämtar Tim innan han blir allvarlig. Skämt åsido så har ingen annan producent som vi har jobbat med förut haft så stor påverkan på oss. Det som är så bra med Sanken är att han inte har några som helst amerikanska standardmått. Han skiter fullkomligt i om amerikansk radio spelar det eller inte. Han har inte det som mål och det finns ingenting i honom som säger att han vill bli stor stjärnproducent i Los Angeles. De snubbar som vi har jobbat med förut har gått efter vad som gäller i USA: Det kan ni inte göra för det kommer aldrig att spelas på radion. Sanken är väldigt öppen på det viset och det är bra.
Hur kommer det att låta?
— Det blir ungefär vad vi hade tänkt oss. Det är hårt och tungt men vi har fortfarande traditionella åsikter om vad vi tycker är bra låtar. Vi gillar riff, vers, refräng, riff, vers, refräng och tycker att låtar skall ha den uppbyggnaden. Ibland gör vi en och annan utsvävning men det är inte totalt jam om man säger så. Vi gillar den gamla goda låtstrukturen även om inte produktionen är traditionell. Ena gången kan det vara 20 gitarrer medan det bara är en nästa gång.
— Vi har inga givna regler på den fronten i och med att det inte finns något band, vi gör precis vad vi känner för. Det finns inga restriktioner någonstans så skaparmässigt är det nästan farligt fritt. Det existerar inget snack om att det här klarar vi inte av live, eller det här kommer aldrig att spelas på radio i USA.
MINDRE SPRETIG
Kommer den nya plattan att ha en rakare linje än ”Second Coming” som var lite spretig?
— Ja. Förra gången skrev vi en massa olika typer av låtar men den här gången har vi valt att hålla oss till två-tre olika sorters låtar. Om man vill hårddra så kan man väl säga att ett band som Metallica har två, kanske tre, sorters låtar och det skapar en helhet. Vi har valt att göra så för att skapa en identitet istället för att vara så breda som möjligt, hävdar Tim som inte vill uttala sig om vad han själv tycker eftersom han är mitt uppe i det och inte har någon distans. Han berättar däremot att de har använt sig av en hel del maskiner.
— En maskin kan inte göra någonting om man inte säger till den det. Den är egentligen som ett instrument eftersom det är människans som avgör vad maskinen skall göra.
Hur kommer det att funka live?
— Det är ytterligare en restriktion som vi har skitit i. Vi sitter inte och tänker på hur det skall funka i en livesituation — vem som kan spela det och vem som inte kan. Inte för att en maskin skulle vara för svår för en människa. Det har inte alls med det att göra utan det handlar mer om att många har använt maskiner på fel sätt så att man antingen måste vara full eller galen för att kunna spela det, skrattar Tim.
— Den enkla varianten hade varit att hitta en trummis och basist och gått in i studion och spelat in skivan, men det är så tråkigt när folk gör det enkelt för sig. Vi får se hur vi gör när det kommer till en livesituation. Det finns massvis med folk som har sökt jobben, t.o.m. folk som är kändisar och det är jävligt smickrande men jag tror faktiskt att det kommer att bli okända musiker.
— Problemet ifall vi skulle vilja ta med någon svensk är att man för att få någon form av arbetsvisum måste kunna visa upp att man är väldigt speciell. Det blir svårare och svårare för varje år eftersom de hela tiden ändrar de här jävla reglerna, vilket gör det skitkrångligt. Det räcker inte med att man går med i ett band som är etablerat i Amerika utan man måste bevisa att man är något extra. De har administrativa medel för att kolla upp det. Det räcker inte att tala om för immigrationsmyndigheterna att den här snubben är hur jävla suverän som helst på att spela.
Personligen hoppas jag att de kommer att reda ut alla problem samt att de kommer att bevisa ett och annat med sin nya platta som förhoppningsvis kommer i höst.
Lämna ett svar