Är TREAT det Svenska Hårdrockband som har den största möjligheten att kopiera EUROPEs bedrift? Bandet har med åren jobbat sig upp pinnhål för pinnhål så det är inte alls omöjligt att de gör ett jättekliv med nästa platta. Mycket har hänt för bandet det senaste året. De har tagit sig in på nya marknader, spelat på Tyska och Svenska Monsters of Rock, bytt medlemmar m.m. Jag ringde upp bandets gitarrist och grundare ANDERS WIKSTRÖM för att ta reda på mer om bandets framtidsplaner, även om det som har varit.

När och hur bildades TREAT?
Vi bildades hösten 1983 av mig och sångaren ROBBAN ENLUND. Jag hade känt honom ganska länge. Han lirade i ett band och jag kom med i slutet av det bandet. De hette SPRÄNGDEG en gång i tiden och var ett av de få Hårdrock banden i Stockholm runt 78-79. De sjöng på Svenska ganska mycket så det var en rolig blandning. När de splittrades bildade vi TREAT. Samtidigt som vi satte ihop bandet kom gitarristen LILLEN LILJEGREN med. Allt eftersom kom sen trummisen MATS “Dalton” DAHLBERG och basisten KENNETH SIEWERTSSON med. Vi hade väl bara funnits ungefär ett halvår när vi fick skivkontrakt med POLYGRAM. Vi hade redan spelat in en demo ett par månader tidigare som vi gick runt med till olika skivbolag.

Ge oss lite kort historik i övrigt!
Under 84 gjorde vi två singlar och spelade ute lite då och då, bl a var vi förband till W.A.S.P. I Februari 85 spelade vi in debut-Lp’n Scratch and Bite som släpptes ett par månader senare. Vi turnerade sen hela våren, sommaren och hösten. På höstkanten slutade “Dalton” DAHLBERG. Vi hade lite tidskris så vi var tvungna att hitta en ersättare fort för vi skulle börja turnera direkt. Vi fick tag i LEIF SUNDIN och grejade det på tre veckor, från det att han kom med tills vi stod på första spelningen. Efter turnén började vi att skriva låtar till andra Lp’n The Pleasure Principles, som vi spelade in våren 86. Sen var det ut på turné igen. Vi gjorde en jättelång sommarturné. När turnén var slut kände vi att vi hade turnerat och spelat in hela tiden utan att få tid att tänka igenom det. Då tyckte vi att vi skulle ta ett litet uppehåll så att vi kunde skriva i lugn och ro till tredje Lp’n. Det gick ju bra fram till juletid 86 då LEIF SUNDIN inte tyckte det var så kul längre att inte göra något. Han var ju inte så delaktig i att skriva låtar heller så han kände väl att det kliade i fingrarna. Då sa vi att du får välja, antingen stannar du kvar hos oss och väntar ett tag eller så är du fri att flyga iväg och göra vad du vill. Han valde det senare. Då kom vi i kontakt med JAMIE BORGER vår nya trummis. Han hade varit påtänkt redan 85 när “Dalton” slutade men under några olyckliga omständigheter fick vi inte tag på varandra då. Vi kom att tänka på honom den här gången istället. Vi hade ju känt varandra ganska länge. Han hade tidigare spelat i SIX FEET UNDER. Vi skrev låtar under vintern och våren 87. JAMIE drabbades av en infektion i axeln så han fick ligga på sjukhus ett tag så vi blev ju lite fördröjda med plattan.

Berätta lite om senaste Lp’n Dreamhunter!
Vi började spela in den nere i Holland i Juli 87. Den släpptes sen någon gång i Oktober/November. Vi hade letat efter en producent. Det var en kille som var väldigt intresserad, som vi blev rekommenderade av POLYGRAMs kontor i England. De hade precis gjort en produktion tillsamman med honom. Han heter ALBERT BOEKHOLT och är Holländare, jobbar ganska mycket i Wisseloords-studion i Hilversum. Han har jobbat mycket som tekniker på många stora projekt. ALBERT var väldigt intresserad så vi träffades. Han kom upp till Stockholm så vi kollade upp varandra. Det funkade väldigt bra så vi åkte dit och var där i två månader. Vi tyckte det var trevligt och att samarbetet fungerade bra.

Kommer ni att använda honom igen i Framtiden?
Vad vi har sagt nu är att vi kanske inte ska använda honom på den nya Lp’n. För det är det inte sagt att han är ute ur bilden i framtiden. Jag tycker personligen om honom som person. Han var lätt att jobba med. Vad vi kanske söker efter nu är en annan typ av människa som har jobbat med en annan typ av musik förut. Det var så att när ALBERT producerade vår skiva hade han inte jobbat med så mycket Hårdrock tidigare. Idag har han gjort det. Han producerade MAGNUMs senaste Lp och även VICTORYs nya platta. Jag tror säkert att han har blivit mycket mer erfaren på det området nu. Vad vi söker efter nu är kanske en producent som har jobbat i Amerika eller runt om med Hårdrock, ganska länge. Vi vill pröva oss för lite, för att få ett lite annorlunda sound.

Är du nöjd med låtarna på plattan?
Ja det är jag. Jag tycker att den plattan i mitt tycke är den bästa av de tre vi har gjort, därför att den är väldigt gjord av oss. Det är ett teamwork. De låtarna som du hör på Lp’n lät nästan exakt så före vi gick in i studion. Vi har bestämt väldigt mycket själva, varit väldigt delaktiga i själva produktionen. Jag tycker att det finns ett par väldigt bra låtar. Jag tycker Lp’n är väldigt jämn, har fortfarande några väldigt starka favoriter. Det den har gjort för oss karriärmässigt är att den har öppnat väldigt många dörrar för oss utomlands. Vi har fått ut skivan i många länder där vi aldrig har fått ut något tidigare. Vi har även börjat att få igång försäljningen.

Är Lp’n släppt även i USA?
Nej det är den inte. Det är ett kapitel för sig som jag egentligen inte skulle gå in på. Vi har nämligen under hela efter tiden hållit på och förhandlat med olika bolag i USA. Vi är inte knutna till POLYGRAM i Staterna. Vad som hände för ett par veckor sedan var att det släpptes en speciell utgåva i England och Frankrike. Det är en blandning från Dreamhunter och The Pleasure Principles. En samlingsplatta som bara heter TREAT. Vi har inte släppt någon Lp tidigare i England, förutom på import. Den skivan var det på tal att de skulle släppa i USA också. Vad vi gör istället för att det ska bli struligt i framtiden är att vi väntar hellre tills vi har gjort klart den nya Lp’n. Vi planerar att börja spela in nu i sommar så får vi se i höst i stället. Släpper vi ut en skiva där nu så kanske vi inte kan släppa ut en platta där i höst för då blir det för tätt inpå varandra. Då väntar vi istället och ser vad det kan bli med den nya Lp’n. Väntar hellre tills vi har gjort klart den nya.

Hur var det att spela på Monsters of Rock i Tyskland?
Jo det var ju väldigt kul, lite pirrigt. Det var en väldigt stor upplevelse eftersom det inte är var dag man spelar tillsammans med band av den kalibern. Jag tycker faktiskt att vi gjorde det väldigt bra efter omständigheterna. Det är också precis de reaktioner vi har fått på det hela. Vi har ju varit ett väldigt flitigt liveband. Det är väl nästan så vi tror att vi har byggt upp vårt namn lite. Det var kanske viktigt att visa det när vi kom utomlands. Det var ju kanske vår riktiga internationella debut. Sämre debuter kan man göra och i sämre sammanhang. Det var ju väldigt roligt för oss att vi fick äran att göra det. Man har ju hört väldigt mycket om publiken i M.O.R sammanhang, speciellt i vissa länder där de är väldigt tuffa mot öppningsbandet. Vi fick inte en flaska på oss och det var väldigt positivt. När vi väl hade kommit in ett par låtar i spelningen fick vi igång folk riktigt ordentligt. Vi lirade i 35 minuter så jag tror att vi hann med sju låtar. Dreamhunter hade varit ute i två månader så vi körde mest låtar ifrån den plattan. De som kände till oss kände mest till det materialet.

När och varför slutade KENNETH och LILLEN?
Lillen slutade i början av December. Kenta stannade tills vi hade hittat en ersättare. Han ville inte lämna oss i sticket så därför stannade han ett tag. Vi hittade en ersättare i Januari. Varför de slutade borde du fråga dem om. Det vore enklare för att det har egentligen inget med schismer emellan oss att göra. Kenta vet jag nästan att han slutade för att han har hållit på väldigt länge i musikbranschen. Han är lite äldre än oss andra, åtminstone än mig. Jag tror att han blev lite trött. Det är lite jobbigt för honom för han är nämligen delägare i en studio, så han höll på väldigt mycket där. Jag tror att han tyckte att han inte fick tid att hålla på med det. Sen har han ju hållit på ett tag så jag tror han tröttnade på turnélivet. Vi är ju fortfarande väldigt goda vänner. Han är ju väldigt intresserad av att veta vad som händer med oss. Han är jättespänd på att få höra nya låtar och sånt. Han sa faktiskt till mig att det skulle bli väldigt kul att få gå och se TREAT live när man aldrig har fått gjort det. Det var väldigt vänskapligt, inte alls någon schism. Det är sånt som man kanske inte kan förutse. Det är därför jag säger att det vore lättare att fråga honom. Hans känslor är inte våra känslor. Vi blev ju ganska förbluffade när han kom med det här men hade inget annat val än att hitta en ersättare.
Jag har spelat ihop med Lillen i väldigt många år och alltid tyckt bra om honom som människa. Vad som hände med honom var kanske att vi växte ifrån honom både musikaliskt och på det personliga planet. Vi hade inte alls mycket att ge varandra. Den vänskap som fanns i början hade helt gått förlorad nu i slutet. Jag tror att han vet om det själv och att han inser att det var förnuftigast så här. Jag har alltid känt att jag inte vill ge honom någon misskreditering för hans musikaliska kunskaper. Det var helt enkelt så att vi hade växt ifrån varandra musikaliskt och personligt. Det var ju lite tråkigt för vi hade ju känt honom i så många år. Sen är det ju så att i och med att han slutade så fick vi en chans att göra en ny framställning av den nya sättningen.

Vilka är de nya medlemmarna? Hur fick ni tag på dem?
Vad vi sökte efter istället var ju inte bara att ha en ny gitarrist. Vi ville ha en Keyboardist därför att jag ifrån början själv är gitarrist. Jag har alltid spelat Keyboards därför att jag var den enda som kunde göra det eller som tog det på sig. Kanske ville göra det också men sen kände jag att jag blev väldigt begränsad om jag skulle spela båda instrumenten. Jag ville koncentrera mig på gitarr, så nu spelar jag bara gitarr. Nu har vi en ny kille bara på Keyboards som är desto bättre på det än vad jag är. Det har kanske i våra öron blivit en musikalisk uppryckning.
De nya killarna är JOE LARSSON – Bas och PATRIK GREEN – Keyboards tidigare i POWER. JOE var också med i SIX FEET UNDER ett tag. Det var så han kom med. Han var med i den sista upplagan av SIX FEET UNDER när JAMIE spelade med dem så han kände JOE väldigt väl. Vad vi gjorde var att vi lyfte på luren och frågade om han var intresserad. Han kom hit, spelade och var det nästan klart. Han är väldigt duktig och en trevlig människa att ha att göra med socialt också. Det var inte mycket snack där. Det kändes nästan som om det var en kompis som kom med i bandet.
Jag har känt PATRIK ganska länge. Vi har träffats lite då och då genom årens lopp. Vi har aldrig jobbat ihop tidigare. Att hitta en Keyboardist hade vi större problem med. Vi testade ganska många men vi tyckte inte att vi hittade rätt kille. Spelmässigt var de duktiga men vi kände att vi ville ha en kille med samma mentalitet som oss och med samma musikinställning. Jag kom att tänka på Patrik och ringde honom. Det visade sig att han var intresserad. POWER hade splittrats en tid innan så han gjorde ju egentligen ingenting. Det kom nästan som ett brev på posten. Vi provade och det funkade väldigt bra så nu har vi kört stenhårt i ett par månader.

Kommer det att bli några ändringar på Soundet nu?
Nej det kommer inte att bli mer Keyboardorienterad musik. Det blir nästan tvärtom. Vi har kanske lärt oss lite mer hur man kan använda instrument på ett bättre sätt. Det behöver ju inte betyda att det blir mer synthar och sånt, för det blir det inte. Däremot där Keyboarden är mer ledande där finns den. Vi har ju skrivit nya låtar och det har aldrig varit så gitarrorienterad Rock som det är nu. Det är tuffare än vad det var förut, det vågar jag påstå. Det är någonting som har känts naturligt. Det har väl kommit för att vi vill komma så nära vår livestyrka som möjligt på skiva. Det är ju den feelingen vi vill få fram. Vi har väl alltid tyckt att vi har haft en mer energisk framtoning live än vad vi har lyckats få ner på skiva. Det är väl det som har speglat sig i det nya låtmaterialet.

Hur låter ni idag då?
Det är lite svårt att säga. Det låter ju TREAT. I så fall TREAT i närheten av Dreamhunter men det är ju lite nya grepp också. Det är ju en del låtidéer som vi har haft ganska länge som vi aldrig har gjort klara. Det har bara varit idéer tidigare. Nu har vi tagit tag i dem och gjort så att det har blivit hela låtar. Det finns en låt som vi kommer att göra en ny inspelning av. Det är “Get you on the Run” från första Lp’n. Den låten har vi spelat live under alla år. Det är den enda låten ifrån Scratch and Bite som vi vägrar att släppa. Den plattan släpptes ju inte i så många länder heller. Vi tycker att det är en väldigt stark låt så vi har försökt att göra den i 89 års version, med den kvalité på spelandet som vi kan hålla idag. Vi har gjort den på demo nu så vi vet hur vi vill att den ska låta. Den har blivit väldigt bra tycker vi. Troligtvis kommer den att komma med på Lp’n, det tror jag att jag vågar påstå.

Berätta lite om er kommande Lp?
Jag kan nästan säkert säga att det blir i slutet av Maj månad vi går in i studion för att spela in nästa Lp. Om inget oförutsett händer. Vi ska försöka att få ut plattan senast i månadsskiftet September/Oktober. Vi vet var vi ska spela in skivan men har inte 100% klart med vem som ska producera den. Vi kommer att spela in den nere i Frankfurt i Västtyskland. Det finns en studio där som heter HotLine som är väldigt bra. Det är nämligen så att vår manager har delägarskap i den studion så det blir bättre tidsmässigt. Det är smartare för oss att göra den där. Behöver vi ett par dagar extra är inte det något större problem. Det betyder att vi kan jobba lite mer ostört och mer effektivt. Plus att de idag har byggt ut studion så att den är väldigt bra utrustad.

Till sist kan du berätta lite om den Svenska Monsters of Rock turnén?
Det var en väldigt god idé som vi försökte sätta ihop från början. Det blev ju lite omändringar. Det var ju egentligen tänkt att JOHN NORUM skulle ha varit med men han backade ur allt eftersom. Varför har jag aldrig fått någon riktig klarhet om. Istället fick vi göra så att vi och 220 VOLT gjorde turnén. Vi tog in ett vid den tidpunkten relativt okänt band i ELECTRIC BOYS. Vi gjorde väl 14 spelningar under Augusti och September 88. Jag tycker att det var en väldigt rolig turné. Det är väldigt svårt med den typen av turné i Sverige eftersom vi spelade i Folkparker. Vi ville bjuda de som var intresserade av Hårdrock chansen att se tre band för samma pris som de går och ser ett i vanliga fall. Det var inte meningen att turnén skulle vara någon Monsters of Rock turné i den bemärkelsen. EMA-TELSTAR hade rätten till namnet så de ville använda det. En sån turné kostar ju mycket pengar. På vissa ställen kom det mycket folk, på andra ställen var det inte så bra. De som var där tyckte i alla fall att det var kul. Vi tycker det var värt det.